Barbro Hörberg sjöng för de svaga och utsatta

Hon hade ögon känsliga för grönt. Men också för uteliggare, mobboffer och kvinnor som blivit lika svikna som hon själv. När Barbro Hörberg dog i cancer i mitten av 1970-talet, miste Sverige en vissångare som gav röst åt samhällets olycksbarn och dottern Liza en mamma som var bättre på kärlek än på rutiner.

Text: Petter Karlsson
Foto: TT

Dottern Liza har berättat att mamma brukade sminka sig, dricka kaffe och fixa papiljotterna samtidigt som hon rattade bilen till förskolan.

Kanske för att Barbro Hörberg visste att hon levde på lånad tid.

En dag hade det huggit till i ryggen. När hon alltför sent tog sig till sjukhus, konstaterades bröstcancer som spridit sig till skelettet.

Den folkkära sångaren var bara 43 år – men insåg att hon redan var döende.

Och ändå ...

Många kan vittna om hur Barbro Hörberg tog sin nära förestående bortgång med högburet huvud och obruten arbetsmoral.

Bara de allra närmaste fick veta hur illa det egentligen var fatt. Resten av livet skulle rulla på som vanligt.

Inte minst för Lizas skull – flickan som adopterats från Sydkorea och blivit hennes ögonsten.

Men också för publiken.

sdldxjXYq3Zqhg-nh.jpg

Barbro Hörberg med sin älskade dotter Liza som var fem år när hon förlorade sin mamma.

För Barbro Hörberg, född den 9 september 1932 i Göteborg, var inte bara en sångare med ögon känsliga för såväl vårens första grönska som svikna kvinnor, mobbade ungar och tilltufsade uteliggare. 

Få har också ägt samma blandning av skörhet och styrka, krasshet och humor. När den mörkhåriga göteborgskan skrev visor blev de både mjuka som barnkinder och vassa som naglar.

Tre skivor hann hon med på de sista tre åren. Samtliga innehållande små mästerverk som senare skulle tolkas av så vitt skilda artister som Monica Zetterlund, Anni-Frid Lyngstad, Evabritt Strandberg, Lars Berghagen, Susanne Alfvengren, Eva Dahlgren, Rikard Wolff, Irma Schultz, Anne-Lie Rydé och Charlotte Perrelli.

Kanske för att många kände igen sig i texter som inte väjde för livets mörkare sidor.

Och Barbro Hörberg visste vad hon talade om. Redan två år gammal hade hon fått uppleva en omvänd klassresa sedan morfadern hastigt dött och ett framgångsrikt charkuteri slarvats bort genom dåliga affärer och kortspel.

Pappa Torsten, anställd på en grossistfirma, tycks visserligen ha gjort sitt bästa för att få familjen på fötter igen. Men det var mamma Signe, född Gustafsson, som pekade ut riktningen.

Genom att placera Barbro i fina Kjellbergska flickskolan, tillsammans med döttrar till präster, direktörer och läkare, skulle statusen återupprättas.

”Den medelklass vi växte upp i var ingenting att vara stolt över. Man sneglade uppåt och aktade sig nedåt”, som Barbro senare skulle uttrycka det. 

Pianolektioner och en egen gitarr sågs också som nyttiga verktyg i den sociala klättringen. Men drömmen om en dotter i det högborgerliga finrummet gick om intet när Barbro av bara farten fick smak på scenen.

sdltXpDGRK2KDE-nh.jpg

En 20-årig Barbro med gitarr. Ännu dröjer det några år till genombrottet.

Blott 15 år gammal gjorde hon sitt första professionella framträdande i Mölnlycke. Honoraret blev 25 kronor och en grundplåt till en vistelse som au pair till Frankrike.

”Frankrike är då visornas land, det är så säkert”, skrev hon hem till sin mamma och återvände med sju nothäften.

Tillbaka i fosterlandet sökte hon sig till teaterscenen, fick småroller hos Povel Ramel och drogs in i revyer på Hamburger Börs med Beppe Wolgers, Lars Forssell och Pär Rådström.

Samt gifte och skilde sig, 32 år gammal, från en otrogen försäljningschef, som varit mammas sista hopp när det gällde en plats i societeten.

Istället fick Torsten och Signe Hörberg – till sin stora häpnad – en kändis i familjen.

Det dög också, visar de fullmatade klippböckerna i föräldrahemmet i Partille.

Året var 1965 när Barbro Hörberg på allvar lät höra tala om sig. Viktigt blev mötet med en ny man, konstnären Jan Stenvinkel, och återkomsten till Frankrike.

”Mamma och pappa träffades i Göteborg”, berättade dottern Liza för Allas Veckotidning 2008.

”Mamma var modell och pappa målade den vackra fonden. Åh, vilken vacker färg ni har på kappan, sa han en dag och öppnade den. Han ville ju se den matchande klänningen.

Men det var snabba byten vid visningarna även på den tiden, så hon hade ingenting under. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sa han. Men säg, vill ni gifta er med mig? Det ville hon.”

 

sdlWpL5NeVk5Yo-nh.jpgBarbro med maken Jan Stenvinkel.

Från resan med Jan till Paris återvände Barbro med bland annat visan Ögon känsliga för grönt – men också med nytt självförtroende.

Hittills hade den svenska visscenen varit männens domän. Nu klev Barbro Christel Hörberg in och visade var versfötterna skulle stå.

”Det finns så många killar i Sverige för närvarande som producerar härliga, skärpta och angelägna visor”, som hon sa.

”Men av kvinnor om kvinnor? Jag vill gärna fylla en sån plats. Tjejen har fått   hybris.”

Pianisten Jan Johansson hade uppmuntrat henne att skriva egna melodier. Tillsammans med namnkunniga jazzmusiker som Egil Johansen, Georg Riedel  och Rune Gustafsson for de sedan på maratonturné med barnföreställningen Musik rätt och snett, som nådde tusentals ungar.

”Även här var Barbro en föregångare”, noterade journalisten Alexandra Sundqvist som 2017 skrev Barbro Hörbergs biografi.

”Hon tyckte att de traditionella barnvisorna med gullefjun och sotarmurrar var förlegade. Det skulle vara mer realistiska texter.”

Framgång till sist, alltså.

sdlYCDL8EK4O3E-nh.jpg

På besök i klassiska radioprogrammet Frukostklubben. Här intervjuas hon av programledaren Sigge Fürst.

Men också en sjukdom som på nolltid åt upp henne inifrån.

Till omgivningen meddelade Barbro att operationen på Karolinska sjukhuset våren 1976 blott gällde en blindtarm.

Kollegan Lill-Babs var en av få som visste sanningen. Varje dag kom hon på besök med menyer från stans finaste krogar. Sedan åkte hon och hämtade
rätterna som de åt tillsammans.

Men på valborgsmässoafton 1976 orkade inte den nu fågeltunna kroppen längre. När nyheten om Barbro Hörbergs död kablades ut över landet greps många av förstämning.

Och dottern Liza, som bara var fem år, miste en mamma som aldrig varit mycket för rutiner men i gengäld vetat mycket om kärlek:

”Jag fick aldrig köttbullar och potatismos prick klockan sex på kvällen som mina kompisar. Det liksom blev när det blev och med det kände jag mig trygg.

Jag förstår idag att jag fick en väldig grundtrygghet av min mamma. Hon var så lugn. Du har sneda ögon, lilla Liza, kunde hon säga. Du är från Korea och en dag ska vi resa dit tillsammans.” 

Publicerat