Baltutlämningen – de utvisades mot ett okänt öde

I januari 1946 vibrerade luften i Trelleborgs hamn av ångest och skräck när ett hundratal balter, mest letter, utvisades ur Sverige mot ett okänt öde i Sovjet. Och länge förblev baltutlämningen, som den kom att kallas, ett svenskt trauma.

Text: Johan G Rystad
Foto: TT

Vad gör man som ett litet land när den mäktiga grannstaten med sin enorma krigsmakt ryter till?

Ja, den frågan blev akut tiden efter andra världskrigets slut, då Sovjet krävde att det av kriget relativt opåverkade Sverige skulle sända över flyktingar för förhör och rättskipning till landet på andra sidan Östersjön.

Att straffen skulle bli drakoniska var det säkerligen ingen som betvivlade. Stalins regim lade sällan fingrarna emellan när de hade att göra med verkliga eller inbillade fiender. Men kunde Sverige sätta sig till motvärn?

Under många år hade det anlänt flyktingar från olika krigförande länder. En del var civila som sökte trygghet, andra var soldater eller desertörer som inte klarade krigets påfrestningar längre. Flyktingarna sattes i interneringsläger där många levde ett lugnt men torftigt liv, långt från fasorna på kontinenten. Några utvisades under årens lopp och för vissa av dem väntade exekutionsplutonen. I krig anses fanflykt som ett av de värsta brotten.

När Sovjets röda armé hösten 1944 gjorde en slutoffensiv mot de tyska soldaterna och dess allierade tilltog strömmen av flyktingar till Sverige kraftigt. Vid krigsslutet satt sammanlagt 3 200 personer internerade – övervägande tyskar, finnländare och balter som stridit på tyskarnas sida. De samlades i olika läger runt om i SydSverige, bland annat utanför Eksjö och i två läger utanför Kristianstad, Rinkaby och Gälltofta.

Redan några veckor efter krigsslutet kom ett krav från Sovjet att alla som stridit på sovjetisk mark skulle utlämnas till dem i enlighet med det kapitulationsfördrag som Tyskland och segrarmakterna undertecknat. Där stipulerades att soldater skulle överföras till det land de stridit, vilket för de flesta internerade var Sovjet.

Efter ett par veckors betänketid svarade regeringen att de inte tänkte ge fristad åt några soldater som stridit på den tyska sidan under kriget. Många balter hade tagit tysk värvning efter principen att ”min fiendes fiende är min vän”, och eftersom Sovjet ockuperat och därefter införlivat de baltiska staterna till landet kämpade de med tyskarna mot det som de såg som ockupationsmakten. Samma sak gällde Finland, som efter Sovjets anfall på landet mer eller mindre drivits i famnen på Tyskland.

Ung flicka med ett flygblad som kallar till protestdemonstration.

Protesterna engagerade både unga och gamla.

Den svenska regeringens svar uppfyllde de sovjetiska kraven men hölls hemligt under flera månader. Först fem månader senare, när utvisningarna skulle ske i november 1945, kallade regeringen till presskonferens där de redogjorde för läget. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén berättade om vad som hänt och sina beslut i ärendet, men bad pressen att hålla tyst tills man hunnit ordna med bättre bevakning av lägren.

Det fanns dock ett problem: två tidningar som inte varit på presskonferensen, Vestmanlands Läns Tidning och den pronazistiska Dagsposten, kände sig inte bundna av löftet utan publicerade avslöjande artiklar om vad som förevarit och vad som skulle ske.

Nyheten slog ner som en bomb.

Medkänslan med de tyska soldaterna var inte särskilt stor, men för de 160 balterna bildades det snart en högljudd opinion. Många menade att just balterna skulle straffas extra hårt eftersom de, sedan Sovjet införlivat deras stater, ansågs vara sovjetiska medborgare och därför kunde dömas för landsförräderibrott – en dom som i det sovjetiska rättssystemet i princip alltid ledde till exekutionsplutonen. Tyskarna, däremot, antog man skulle interneras som krigsfångar likt alla de tusentals som redan satt i sovjetryska fångläger.

Män i uniform samlar ihop civila.

Balterna har samlats ihop för vidare transport mot osäkra öden i Sovjet. Flera av de internerade begick självmord i väntan på utvisning.

En vecka efter presskonferensen inledde de internerade balterna en hungerstrejk. Desperationen spred sig och de hungerstrejkande lades in på sjukhus för vård. Regeringen beslöt att skjuta upp utvisningen av dem till ett senare tillfälle. För tyskarna fanns dock ingen pardon. Den 30 november påbörjades utvisningen med det sovjetiska fartyget Kuban. Veckorna därefter fortsatte transporterna av tyskarna österut oförtrutet.

I riksdagen rådde det stor enighet om utvisningen. Visserligen fanns det enskilda riksdagsmän som höjde sina röster till balternas försvar, men samlingsregeringen, där alla partierna utom kommunisterna var representerade, visade en helt enad front i frågan. Sveriges kommunistiska parti, SKP, ville dock gå ett steg längre och skicka tillbaka samtliga 30 000 civila balter som flytt till Sverige. De fick dock inget gehör för sina krav. Även den socialdemokratiska regeringen, som avlöste samlingsregeringen, var enig i frågan.

De internerade balternas desperation tilltog alltmer när utvisningsdatumet närmade sig. För att försöka förhindra transporten förekom en del självstympning. Tidigare hade de internerade fått hugga sin egen ved, men sedan några kapat av sig sina fingrar samlades de in. En fånge körde en blyertspenna i sitt öga, några valde att avsluta sina liv när allt hopp var ute.

 

sdlPX7bWOWE830-nh.jpg

En panikslagen baltisk före detta soldat släpas ombord på det sovjetiska fartyget i Trelleborgs hamn. Många av de poliser som utförde uppdraget förföljdes länge av svårmod och mardrömmar.

Den 25 januari verkställdes de sista utlämningarna under dramatiska former. Svaga och sjuka bars ombord på fartyget i Trelleborgs hamn, vissa gjorde motstånd in i det sista medan ytterligare andra tycktes uppgivna inför sitt öde. Den svenska personalen kunde vittna om en oerhörd press också på dem och många led länge av sina upplevelser i samband med utvisningarna.

Sedan dess har diskussionerna om baltutlämningarna kommit och gått. Den hyllade författaren PO Enquist skrev i slutet av 1960-talet dokumentärromanen Legionärerna som åter aktualiserade frågan, men det har aldrig nåtts någon enighet om Sveriges agerande. Klart är dock att Sverige, som neutralt land, inte alls var bundet av kapitulationstraktatet mellan Tyskland och segrarmakterna och på rent formella grunder hade kunnat avvisa Sovjets propåer. Andra, som den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson, har försvarat agerandet. Det är klarlagt att många balter var tyskarna behjälpliga vid den ytterst effektiva judeutrotningen i de baltiska länderna, men huruvida någon av de som flytt till Sverige var inblandade i den verksamheten blev aldrig klarlagt.

sdl1IXriOdzHoA-nh.jpg

Utrikesminister af Ugglas med ett par av dem som utvisades under ett försoningsmöte 1994.

1994, nästan 50 år efter händelserna, valde Sverige att framföra en offentlig ursäkt för sitt agerande. De 44 som då ännu var i livet bjöds till Sverige, där de bland annat togs emot av kungen och dåvarande utrikesministern Margaretha af Ugglas. Regeringen meddelade att hanteringen av ärendet var överilat och beklagade de oförrätter som skett i samband med utvisningarna.

Hur gick det då för de utvisade? Samtliga 146 sattes i fångläger direkt vid ankomsten till Sovjet. Tre män avrättades för påstådda brott under sin tid i armén medan minst 23 dömdes till långa fängelsestraff. De flesta släpptes efter några månader och några av dem fick så småningom uppleva att deras länder åter blev fria efter Sovjetunionens fall.

Publicerat