Pekka Langer och den ständiga rädslan

Folkkär var bara förnamnet när det gällde Pekka Langer och efter debuten på 50-talet visste varenda svensk vem han var. Älskad, framgångsrik och med ett till synes lyckligt familjeliv. Men det fanns också mycket mörker i hans liv.

Text: Birgitta Ohlsson
Foto: Foto: HJ-arkivet

Rösten var oförliknelig. En mjuk norrköpingska, varm och glad.
Det fanns både folklighet och genialitet över hans humor och eleganta tokerier. Som om allt var fött i stunden och lekande lätt.
Så var det förstås inte. Pekka Langer var väl förtrogen med livets mörka sidor och som yrkesman lämnade han ingenting åt slumpen. Varje skämt, varje mjukt litet fniss – ett av hans signum - stod i manus.
Det har snart gått 68 år sedan han fick sitt genombrott i radio och gjorde sensation.

Att det skulle bli så kunde förstås ingen ana när han kom till världen den 12 oktober 1919 som Ture Per-Olof Langer. Två år senare föddes brodern Gunnar.

Pekka Langer som barn, svartvit bild, blond pojke

Pekka tillbringade sina första år i dalsländska Ed där pappa Thure drev ortens bokhandel. Mamma Mandi tog hand om hem och familj. Hon var brunögd och vacker och älskade att spela teater.

När Pekka bara var fyra år gammal dog hon.

Pappa Thure stod ensam med två små pojkar, ett hem och en bokhandel att sköta – och en extremt opraktiskt läggning. Men det fanns en lösning. Hans bror Sixten och svägerskan Elsa i Norrköping var barnlösa och erbjöd sig att ta hand om ett av barnen, minstingen Gunnar. Det beslutet ändrades dock när den fyraårige Per-Olof rusade fram till sin faster, slog armarna om henne och tittade på henne med vädjande ögon. Det blev därmed han som fick följa med hem istället för lillebror.

I sina memoarer, Radioaktivt avfall, har han skrivit om hur han genom hela livet ofta hade svåra samvetskval för att han liksom trängde sig före den gången. Brodern Gunnar, som blev kvar hos pappa, gavs inte samma möjligheter i livet. Han dog ung, bara 52 år gammal.

Själv fick Pekka en mycket harmonisk uppväxt hos farbror och faster i Norrköping. Han fick gå i läroverk och var en mycket duktig och begåvad elev, fast med stor aptit på busstreck. Det blev studenten vid Norrköpings läroverk och därefter militärtjänstgöring.

Pekka hade egentligen aldrig tvekat om vad han ville ägna sig åt för yrke. Siktet var inställt på journalistyrket och sommaren 1941 steg en 21-årig förhoppningsfull yngling upp till chefredaktören på Norrköpings Tidningar och förklarade att han ville bli journalist.

-Unge man, journalist blir man inte, det föds man till, blev det lätt högdragna svaret. Jag brukar säga att jag själv är född med en skrivmaskin i famnen.

Pekkas svar kom snabbt:
-Det måste ha varit en fruktansvärt svår förlossning…

Så lustig fick en arbetssökande yngling inte vara för nästa 80 år sedan och unge herr Langer åkte ut.

Det fick bli konkurrenttidningen Folkbladet istället. Här fick Pekka anställning som allmänreporter och visade stor fallenhet för journalistyrket. Två år senare gick han vidare till Morgon-Tidningen i Stockholm.

Han flyttade inte ensam till huvudstan. Under åren på Folkbladet hade han förälskat sig i en ung kollega, Gunnel Hermansson, dotter till en riksdagsman. Bröllopet stod 1946, samma år som Pekka fick anställning på SAS marknadsavdelning.

Redan efter två år började äktenskapet knaka i fogarna. Hustrun åkte till Uppsala för att plugga vidare och en dyster 28-årig Pekka kvar i parets lägenhet. Men snart väntade den stora kärleken.

Hon hette Bibi Lidman och var dotter till den mycket kände författeren och pingstkyrkopredikanten Sven Lidman. En söt 19-åring med samma utpräglade sinne för humor som Pekka.

Bibi och Pekka Langer kramas kärleksfullt. Svartvit bild.

De unga tu möttes i januari 1948, två månader senare blev Bibi gravid och i maj förlovade de sig. Strax efteråt upplöstes Pekkas första äktenskap vid en domstolsförhandling, det gick till så på den här tiden.

Förhandlingen skedde inför lyckta dörrar för situationen var minst sagt känslig. Sven Lidman låg just då i en bitter fejd med pingskyrkans ledare, Lewi Pethrus och ingenting kunde ha varit olämpligare än att det kom ut att Lidmans unga dotter väntade barn med en ännu gift man.

Det blev snabbskilsmässa, bröllop och på juldagen kom sonen Johan till världen.

I september 1952 föddes deras andra barn, dottern Jannike. I juni samma år hade Pekka gjort debut som programledare med Natttuppen – jo, det skulle stavas med tre t - där musik varvades med humor. Det sändes på söndagskvällarna och succén blev enorm. Det var inte ovanligt att en fjärdedel av svenska folket satt klistrade vid radioapparaterna när det sändes.

Efter ett tag ringde Povel Ramel.

-Vill du leka med mig undrade han försynt – och det ville Pekka.

Han medverkade i den allra första Knäppupprevyn. Förrst i Stockholm, sen i Göteborg .
Ett pärlband av radiosucceer avlöste varandra, bland annat Det ska vi fira. Och när televisionen gjorde entré skulle visa sig att Pekka Langer också gjorde sig ypperligt i tv. Även privat verkade livet leka. Familjen hade 1957 utökats med sonen Joakim.

Det fanns inte en svensk som inte visste vem Pekka var och den ende som möjligen kunde mäta sig med honom i popularitet var Lennart Hyland.

Pekka Langer och Lennart Hyland, svartvit bild


Sin publik gjorde han aldrig besviken, det fick han ofta bevis på. Ändå levde han ständigt med en förtärande rädsla att inte duga, att inte vara bra nog. Ångesten gjorde att han hamnade i ett missbruk av tabletter och alkohol. I sina memoarer har han öppet berättat om missbruket och hur han sörjde över att han missade en stor del av sina barns uppväxt. Genom att nästan ständigt arbeta och genom att bland annat på grund av tablettmissbruket vara själsligt frånvarande också när han var hemma.

Trots att han arbetade så hårt och var så framgångsrik drabbades den ekonomiskt okunnige Pekka 1962 av en skatteskuld på svindllande 240 000 kronor – nästan 2,7 miljoner i dagens penningvärde.

Tidningarna tog till krigsrubriker, Pekka gick i personlig konkurs och familjens radhus såldes på exekutiv auktion.
Hustrun Bibi tog extraarbete som städerska och tidningsbud och Pekka beslutade sig för att följa det råd han fått, att bosätta sig i Spanien för att få lägre skatt.

På Solkusten satt han och skrev böcker och sände också Natttuppen härifrån.

Det tog fyra år, sedan var familjen skuldfri. Man hade fått stå ut med mycket prat bakom ryggen och många braskande löpsedlar.

Rent yrkesmässigt råkade Pekka dock nästan aldrig ut för några bakslag. Framgångarna avlöste varandra och han var älskad av både publik och kritiker. Hans talang handlade inte bara om lättsamt leklynne utan också om spiritualitet som många menade gränsade till det genialiska.

Han arbetade inte bara ensam. P3:s Gomorron ledde han tillsammans med hustrun Bibi och i Telefonväktarna med Moltas Erikssonoch och Carl-Uno Sjöblom. Det var också tillsammans med Carl-Uno som han ledde Notknäckarna i tv. En succé av enorma proportioner.

Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langer med bleckblåsinstrument.


Det blev många omgångar av programmet, men när ännu en skulle börja sänds 1985 stod det dock klart att det inte stod rätt till med Pekka. Han tappade ständigt tråden och var ytterst förvirrad. Till slut fick han ledas ut.

-Är Pekka full eller drogad, frågade sig tv-tittarna och nästa dag kunde man läsa om fiaskot i tidningarna. Snart kom beskedet att Pekka hoppat av programmet och så småningom fick man också veta vad som hänt.

Det handlade om tänderna. Pekka hade, som så många andra i mogen ålder, mist sina tänder. Hans tandprotes gav honom stora problem. Han hade svåra smärtor, riskerade ständigt att protesen skulle lossna. Inför direktsändningen drabbades han av panik för att just det skulle hända inför miljoner tittare. Han tog tabletter för att lugna nerverna och resultatet blev en katastrof.

Under de sista åren av sitt liv hade Pekka stora problem med sin hälsa. Han drabbades bland annat av ett komplicerat magsår och måste operera bort halv magsäcker. Så fick han två blodproppar, den ena i hjärnan.Slutligen drabbades han av cancer i magen och de två sista åren av sitt liv tillbringade han till stor del på sjukhus.

Den 6 maj 1996 gick han bort och över hela Sverige syntes ännu en gång löpsedlar som handlade om Pekka Langer. Publiken hade aldrig glömt honom.

Han hade inte bara varit en pionjär inom radion utan också när det handlade om att tala öppet om sina motgångar.
Ingen hade behövt tvivla på att det funnits svårigheter i Pekka Langers liv. Ändå lyckades han, som få andra, förmedla en känsla av att livet är roligt och det mesta lekande lätt. 

Publicerat