Han var Sveriges siste stråtrövare!

Dalmasen Calle Skoglund var Sveriges sista stråtrövare. Han gömde sitt guld i skogen och tänkte leva ett lugnt och laglydigt liv. Men det visade sig omöjligt för den garvade banditen att bli som folk.

Text: Andreas Jemn

Ingen var egentligen förvånad över Calle Skoglunds yrkesval. Han var oönskad här i världen. När den lille pojken tittade ut en vårdag 1853, i Grangärde i södra Dalarnas bergslag, grät hans mamma. En mun till att mätta var inte något hon önskade sig.

Calles pappa var heller inte särskilt nöjd med sonen. Han var dum som ett spån och klen likt en sparv. Pojken dög inte till ett ordentligt arbete, och i skolan visade sig Calle helt obildbar. När det var dags för konfirmation tröttnade prästen före nattvarden och satte en fot där bak på den arma gossen.

Livets lott var verkligen nattsvart för Calle. Det var svåra tider. Han fick från början känna på hur det är att äta ur hand i mun och slåss för sin överlevnad. Här i de skogklädda bygderna, söder om Dalälvens forsande vatten, levde människorna av gruvor, skogen och det som naturen gav dem. Calle Skoglund visade sig oförmögen till något av dessa arbeten.

Han försökte sig på en karriär som militär. Den dag han blev myndig tog sig Calle mot Stora Tuna, vid dagens Borlänge, för att inställa sig hos Husarerna. Där fick han öknamnet Gardist-Calle, ett namn som skulle följa med honom genom hela livet.

Calle hade två talanger. Han var duktig på att ta hand om hästar och hanterade en bössa på ett sätt som ingen av officerarna tidigare hade sett. I full storm träffade han en liten fågel på hundra meters avstånd. Med den tidens vapen var det nästa ofattbart.

Men i övrigt var Calle fullständigt oduglig. Han klarade inte ens av att marschera i takt. Och när han inte kunde hålla fingrarna borta från kamraternas tillhörigheter fick han en spark i baken även hos militären. Då var kraven ändå inte särskilt högt ställda.

Vilsen och ensam drog han norrut genom den djupa dalaskogen. Han tog sig upp längs Dalälven, mot fjällskogen där fanns det arbete som skogshuggare. Skogen var stor och behovet av timmer ökade. Sverige höll långsamt på att förändras och vaknade sakta från sitt ide som eftersatt bondesamhälle. Drömmande blickade man mot den engelska industriella revolutionen.

Men inte ens som skogshuggare lyckades han. Calle var klen som en furukvist och hade ett tvärt humör. Det enda som återstod var att börja stjäla.

När Calle återvände ner till Bergslagstrakten igen stötte han på några av de rövarband som härjade i bygderna vid denna tid. Detta var ett tidevarv i den svenska historien då stråtröveriet änu inte var utrotad. Framförallt i denna laglösa och vilda del av Sverige.

Dalfolket har alltid levt efter sina egna regler. Det skulle krävas decennier av tukt och förmaning från övermakten i Stockholm innan de fick bukt med de ”råbarkade sällar” som härskade längs landsvägen. Framförallt i den nordliga Bergslagstrakten, där fattigdomen var som mest utbredd, och det hårda livet i gruvorna tärt på människorna genom generationer.

Calle blev rövarhövding och ledare för ett eget gäng. De låg i bakhåll längs vägen söderifrån som gick upp mot Falun och sedan mot Hälsingland och Härjedalen. De arma resenärerna blev lätta byten och plundrades på allt som de ägde.

Calle och hans band levde sitt liv i skogen. I enkla hyddor eller grottor. De sov på marken och fick rota fram något att äta för dagen. Och så fort de genomfört ett lyckat rån drog de in till närmaste stad för att supa sig fulla.

Länsmännen stod maktlösa mot de mäktiga rövarbanden och hade varken modet att agera eller folk att sätta in mot deras rasande framfart. Calle Skoglund trivdes alldeles utmärkt med att stjäla och slippa arbeta. Men han var mindre förtjust i att behöva sova i skogen.

Varje gång han passerade torp och stugor tittade han avundsjukt in mot stugvärmen. Tänk den som kunde få sova i en varm säng med en bondmora som kokade gröt och stekte fläsk över spisen.

Han började närma sig 30 år och det var hög tid att gifta sig. Redan nu hade Calle nästan tio år av laglöshet bakom sig. I hans kappsäck skumpade det behagligt av värdesaker från alla de kupper som han genomfört under sin rasande framfart.

Vid Norrhyttan inte så långt från Hedemora hade han stött på en dalkulla som inte tog anstöt av hans frånstötande yttre. De flesta kvinnor sprang fnittrande därifrån när Calle gjorde närmanden. Han var den fula stråtrövaren som varken kunde läsa eller skriva.
Så blev han med fru och snart köpte han sig ett litet torp i Norrhyttan. Calle betalade det nya boendet kontant. Alla förstod att pengarna kom från hans rövarturnéer, men ingen vågade fråga. Än mindre vända sig till länsman för att undersöka saken. Sköt dig själv och strunta i andra, var ett gyllene ordspråk man använde sig av.

Det nygifta paret kunde inte själva få barn, så de adopterade en liten pojke, Albert. Han blev sin mors ögonsten och fars like. När Albert 18 år gammal försökte våldta en kusin och blev satt i finkan dog mamma av sorg. Calle utbrast bara: ”Sådant får man sköta lite snyggt”.

När frun var borta och Albert fick fyra års straffarbete blev Calle ensam kvar i stugan. Men hans skattkista i skogen lockade till sig en ny fru som under några år födde den pensionerade rövaren fyra barn.

Det var nu 1901 och han började närma sig 50 år. Man kunde tro att den gamla stråtrövaren nu för en gång skull skulle slå sig till ro. Men när familjen Berglund en dag flyttade in i Alberts tomma stuga vaknade hans rovdjursinstinkter till liv.
Pappan kallades för Finn Per och var en nykter och redig karl. Hans fru Maria ansågs som en av socknens största skönheter. Hon hade bara fött tre barn och behållit sin flickaktiga spänst.

Calle blev eld och lågor över den nya grannfrun. Han uppvaktade henne snart på sitt eget sätt. Full som en alika klädde han en dag av sig naken och ställde sig framför Maria. Hon blev tokig och rusade in till Finn Per som förstod att de hade blivit granne med en riktig galning. Men Per hade fått ett bra arbete och det var ont om bostäder att hyra, så de var tvungna att finna sig i situationen.

Calle hade aldrig förstått att lägga band på sig, och Marias nobbningar sårade honom djupt. Samtidigt blev han till en allmän komedi för hela bygden. Till slut blev Calle tokig och kunde inte kontrollera sig längre.

En dag när Finn Per arbetade rusade Calle in och försökte attackera den arma småbarnsmamman med en yxa. Inför hennes förskräckta barn kämpade Maria för att klara livhanken och lyckades med nöd och näppe värja sig. När Finn Per kom hem berättade hustrun och de bestämde sig för att flytta. Calle stod full på farstubron när Per kom för att säga upp hyresavtalet.

Flyttlasset skulle gå redan följande dag, men först var Finn Per tvungen att gå till arbetet. Då passade Calle på att ta ut sin harm. Han kom snart in med skarpladdat vapen och sköt efter Maria. Skottet ven över hennes axel mot köket där barnen satt och åt sin kvällsgröt. Tack och lov att ingen skadade sig. Sedan försökte han våldta Maria som kämpade inför barnen en lång stund innan inrusande grannar kom till undsättning.

När Finn Per kom hem var hela byn i uppror. Calle hade barrikaderat sig i hans hem och det var inte förrän man hotade med länsman som han drog sig tillbaka. På morgonen lämnade familjen Berglund Norrhyttan.

Men tre veckor senare, i slutet av augusti 1901, försvann Finn Per spårlöst i skogen. Maria var förtvivlad. Det var svårt att hitta en nykter och redig karl i bygden vid denna tid. Hon var säker på att maken fallit offer för Calles hämndlystnad och polisen sökte upp Calle och förhörde honom.

Den 13 september hittas Pers kvarlevor vid den enslig belägna Mörttjärn. Hans kropp var täckt med maskar men i ryggen syntes ett kulhål. Calle greps direkt och fördes till tinget, men det fanns inga bevis på att han mördat sin förra granne. Däremot kunde han dömas för våldtäktsförsöket på fru Berglund och fick fängelse i två år.

När han kom ut 1903 var han rädd för att återvända till hembygden. Därför begav han sig till byn Halvars utanför Smedjebacken. Där fick Calle hyra ett torp av lantbrukaren Per Johan Hedberg.

Här i trakten härskade den kända Hedmanligan, med dess fruktade ledare Johan Hedman. Calle fann sig snart tillrätta med sina likasinnade och föll in i gammal vana. Han drack och levde rövare, vilket skulle bli hans slutliga fall. På fyllan fick han syn på Hedbergs fru och gjorde ett klumpigt närmande. Det uppskattade inte bonden som gav honom ett ordentligt kok stryk inför sina fyra fnissande döttrar.

Elin Hedberg vittnade senare om hur Calles ögon skiftade i färg när hennes pappa gav honom en omgång, och att han svor att hämnas. Men Hedberg bara skrattade. Han kände inte till den lömska rövarens historia med att skjuta folk i ryggen.

Calle skulle ruva på hämnd ända fram till hösten 1917. Då begav sig Hedberg tillsammans med Elin till Frammundberget för att lasta timmer. Far och dotter arbetade i den frusna myren när ett skott brann av från ett av bergen. Hedberg föll till marken med blod rinnande ur ett stort hål i huvudet.

Då var det nya länsmän på plats i södra dalarna. Gösta Stenqvist var lagens väktare i Ludvika och han grepp Calle efter en kort tids jakt. Bevisen samlades in och han dömdes till livstids fängelse.

Calle Skoglund drabbades av en stroke i fängelset 1932, 81 år gammal, och dog några veckor senare. Han hade flera gånger bett om nåd för att få dö hemma i Dalarna. Men varje nådeansökan fick ett rött stämplat avslag.

Ingen kom till begravningen.

Välkommen!

Välkommen till Svenska Öden & Äventyr som är en tidning från Hemmets Journal, fylld av gripande och inspirerande människoöden från förr!