Simon Brehm – basisten som upptäckte Lill-Babs

Att vara stor i musikbranschen kan handla om att vara en skicklig instrumentalist. Men det kan också handla om att vara initiativrik, ta ledningen och se till att saker och ting blir gjorda. En entreprenör bland skönandar. Sådan var Simon Brehm – Hylands husbasist, Lill-Babs upptäckare och basen för det hela ...

Text: Kalle Lind

Om han har gått till historien för något så är det för att han upptäckte Lill-Babs och spelade i Lennart Hylands husband. Simon Brehm hade dock fler strängar än så på sin kontrabas. De flesta basar har fyra strängar. Men Brehm spände fast en extra, ljusare C-sträng på sin. Det är symtomatiskt för en man som alltid hade händerna fulla.

Det fanns en tid då Sverige låg tvåa i världen vad gällde att frambringa jazzmusiker. Räknat per capita kan vi till och med ha toppat världsligan. De svenska stenåkrarna visade sig vara en lika fruktbar jazzmylla som Mississippideltat.

Jazzlegenderna handlar ofta om genierna, helst de självförbrännande. Historieskrivarna har dragits till narkotikan, alkoholen, spelberoendet, sexmissbruket, misären.

SC241286.jpgLill-Babs med mamma Brita Svensson och managern Simon Brehm. Foto: Sjöberg bild

 

Berättelserna om entreprenörerna är färre. Födgenierna. Fixarna. De som kanske inte var världsbäst på sitt instrument men som förstod att slå mynt av spelandet. Som ordnade speltillfällen, drev skiv- och bokningsbolag, skrev arrangemang åt populärartister, sålde sitt kunnande där de faktiskt syntes och hördes av massorna. Som någonstans insåg att även en jazzmusiker – och dennes familj – har rätt att leva.

Simon Brehm var en sådan. Det är sällan man läser om Simon Brehms bas-lirande. Han var habil och mer än så på sitt instrument, valdes in i flera av 1940-talets elitorkestrar och ledde vad som ibland kallas Sveriges första beboporkester.
Men sina stora insatser gjorde han inte som instrumentalist. I det pre-Google-livsnödvändiga verket Vem är vem? stod han listad som ”direktör”. Han var också arrangör, kåsör, programledare, producent, manager och på det hela taget en sådan som fick saker att hända.

SC239967.jpgSimon Brehm och hans orkester var husband i Hylands hörna. Den här gången är det Sven-Bertil Taube som gästar och behöver komp. Foto: Sjöberg bild

 

Kanske kan man spåra denna handfasta överlevnadsförmåga till fädernet. Fadern Chaim Brehm var av judisk-litauisk börd och hade titeln köpman. Honom hann för all del Simon knappast lära känna – fadern dog 1924, då Simon var tre år gammal. Men följer man den unge Simon Brehms livsbana är det tydligt att han redan från början förstod att slå mynt av sina talanger.

Även om han tidigt 40-tal börjar sin offentliga bana som musiker – bland annat i orkestern Embassy, där pianisten hette Povel Ramel – sprider han tidigt sina gracer. År 1945 vikarierar han som kriminalreporter på Expressen.

Under åren därefter fortsätter han att publicera sig som jazzskribent. På 50-
talet ingår han bland annat i redaktionen för Estrad – ”tidskrift för den moderna dansmusiken”.

Dessförinnan har han, tillsammans med musikerkollegan Åke ”Stan” Hasselgård, utgjort signaturerna ”Pals” i Expressen och ”Diggers” i Svenska Musikerförbund-ets medlemstidning Musikern. Deras recensioner ansågs infama. Enligt uppgift tågade ett 20-tal av deras kollegor upp till förbundet 1946 och krävde att ”Diggers” skulle sluta håna dem i deras egen tidning.

Ännu mer måste det ha påverkat Brehms karriär att han en tid portförbjöds på den svenska jazzens epicentrum – danspalatset Nalen. Det ligger som bekant på Regeringsgatan 74, eller som det stod i samtidens annonser: ”Gata Regerings 74. Var adressen.” Mannen med den originella marknadsföringen hette Gustaf Lindblom, kallades allmänt för ”Topsy” och var OS-guldmedaljör i tresteg och före detta boxningsmanager. Han drev i många år Nalen – Nationalpalatset – med lika delar järnhand och oortodoxa idéer. Ordningen på stället sköttes minutiöst av hans tidigare klienter, enbart kaffe och läskedrycker serverades och den som visade minsta påverkan portades och fick sitt namn uppsatt på den så kallade skamtavlan.

sdlTtl2zFBg8yY-nh.jpgDirektör, basist, orkester-ledare, impressario, talang-jägare, recensent – Simon Brehms meritförteckning var lång ... Foto: TT

 

Också Brehm sägs ha fått sitt namn på skamtavlan, efter att i ett av sina kåserier kritiserat just den diktatoriska ordningen. Ett sådant öde bör ha äventyrat hans möjligheter att försörja sig, men Simon Brehm var nu av den sorten att han alltid hade ett alternativ i bakfickan.

Efter att ha spelat i och, ännu hellre, lett en hel hoper orkestrar under 40-talet blir han 1952 direktör på det nystartade skivbolaget Karusell. Där blandar han friskt den populära, dansvänliga jazzen med något svårare utgåvor för jazzpurist-erna. Lika mycket satsar han på schlager, så kallade noveltylåtar, engångsplågor med kul text, udda sound eller dårpippig gimmick. Bland artisterna hittar vi den hejige Jokkmokks-Jokke, den sofistikerade schlagerdivan Anita Lindblom och den italienske smörsångaren Umberto Marcato. Musikaliskt nyfiken eller kommersiellt sinnad? Det låg redan då i betraktarens öga och öra.

 

1953 gav Karusell ut en singel med den något dunkla titeln Dunder och snus … med ”Simon Brehm och hans ruskiga röjare”. Den spridda låten från 1947 heter i amerikanskt original Cigarettes, whiskey and wild, wild women. Signaturen ”Welam Welamsson” – senare känd under sitt civila namn Lennart Hellsing – gjorde en tämligen grovkornig försvenskning:


Dunder och snus och lurviga luder
och danska skallar så det sa tjoff!
Dunder och snus och lurviga luder
och in med en omgång och botten opp!

Brehm sjunger alltså gärna själv på sina utgåvor, ofta under lätt igenkännliga alias. På en och samma ep från 1959 framträder han både som Big ”Black Plaught” Brehm med Oj oj oj – med en bleckplåtsmoj och som Den rockande Simon med De får foten i stället på fjället. Den senare parodierade förstås Sven-Gösta Jonsson, som samma år hade en jättehit med Vid foten av fjället (med inledningsraden ”Jag är lapp och jag har mina renar”) under artistnamnet Den rockande samen.

SC236859.jpgSimon Brehm på rådhustrappan med pinfärska hustrun Barbro 1957. Foto: Sjöberg bild

 

Hela tiden orädd att testa vad som eventuellt kunde slå sprutade Brehm
ur sig skivor på Karuselletiketten. Han gjorde en av de första rocklåtarna på
svenska 1957: En äkta rock and roll är en översättning av den Bill Haley-lanserade The saints rock’n’roll. Då har Brehm, med fullt jazzställ, tolkat rockpionjären Haley på originalspråk redan fyra år tidigare: 1953 års Crazy man, crazy med svensk-amerikanen Ernie Englund på sång och trumpet.

Man kan i sammanhanget konstatera att Brehm redan 1949 spelar in några countrystandarder, då under bandnamnet Simon Brehm och hans golddiggers. Schellackplattan Fiddeling ragtime vittnar om en musikalisk öppenhet som var långtifrån självklar i de jazzkretsar där Brehm rörde sig. Där fanns det många som sturigt vägrade att göra några avsteg från den rena jazzens väg – något som mer än en gång ledde till nedgång och undergång.

 

Så icke Brehm. Inte bara var han beredd att spela vad som helst – han var också beredd att spela var som helst. Parallellt med att han ingår i husbandet för det mäkta betittade Hylands hörna – det är hans gamle orkesterledare Carl-Henrik Norin som skriver ”lalalalala”-signaturen Zero zero – leder han under några år det månatligt återkommande programmet Trumpeten – jazzmusikaliskt allehanda i den enda TV-kanalen.

Men hans mest omskrivna insats gäller den som upptäckare av och impressario åt en ung hälsingestinta, som 1954 gör debut i Simon Brehms orkester på danspalatset Bal Palais på Kungsgatan. Hon är 16 år gammal och kristnad till Barbro Svensson. Brehm lanserar henne som Lill-Babs.

Om sin upptäckare hade Barbro Svensson bara gott att säga, samtidigt som hon beskriver honom som sträng.
I sina memoarer Lill-Babs – hon är jag (1996) skildrar hon hur Brehm har hört henne sjunga i en radiosändning och ringer upp henne i föräldrahemmet med öppningsrepliken: ”Hej, det är Simon Brehm. Tja, ganska bra lät det ju, men det kan väl bli bättre!”

Han tar henne till Stockholm, ger henne fickpengar, övervakar hennes hemgång, köper henne ett hem, ser till att hon sköter sig. Hon lyckas bli med barn ändå, men det blir hon på semester hemma i Järvsö. Brehms hand är fast och hans beskyddarinstinkter hade väl idag setts som integritetskränkande och paternalistiska.

 

I Lill-Babs ögon var han vad hon behövde. I memoarerna kallar hon honom ”min manager, min mentor, min beskyddare och min och hela familjens vän” och beskriver beundrande hans hårda nypor: ”Han var ärlig och rak och väjde inte för det som var obehagligt.” Detta trots att hon klarögt beskriver det som att ”Simon uppfostrade mig” och redogör för hur han, efter hennes graviditet, ”blev ännu tuffare, ännu hårdare”.

Simon Brehms död 1967, vid blott 45 års ålder, blev inte bara ett hårt slag
för hans hustru och deras tre barn – även Lill-Babs förlorade en vägvisare som hon litade blint på. Och med all rätt: Genom Brehms försorg blev Lill-Babs mycket mer än en hastigt förbiflygande schlagerfluga. Han såg nämligen till att hon fick göra film och revy med Carl-Gustaf Lindstedt och övervakade hennes Västtysklands-karriär.

Att hon med tiden fick status som nationalikon var kanske bara indirekt Brehms förtjänst, men Barbro Svensson själv hävdade livet ut att Brehm lade den grund som hon själv sedan byggde sin karriär på.

En hjärtinfarkt tog Simon Brehms liv. Han dog mitt i språnget, men något i hans mångsysslande och höga tempo vittnar om att han visste att hans tid var utmätt. Få människor har fått så mycket ur sina händer som han.

Och då har vi inte ens nämnt att det var han som, via Karusell och arrangörsfirman SBA, arrangerade den blivande Nobelpristagaren Bob Dylans första Sverigespelning 1966.