Pippis mamma - fanns hon på riktigt?

Pippi Långstrump hävdade alltid att hennes mamma var en ängel i himlen. I själva verket hette hon Jessie Simpson och kom från Gävle. Innan hon dog hann hon bli drottning i Söderhavet.

Text: Petter Karlsson
Foto: Arkiv, Wikimedia

När Prussiluskan kommer för att hämta Pippi till barnhemmet protesterar den rebelliska ungen med eftertryck. Nej, hon är inte alls föräldralös. Hennes pappa är ju kung i Söderhavet. Och mamma är en ängel som kikar ner på dottern genom ett litet hål i himlen. Resten kan vi.

Eller kanske ändå inte?

För hur många - författaren Astrid Lindgren inräknad - hade minsta aning om att Pippis mamma har existerat i allra högsta grad? Och dessutom knäckt kokosnötter på en solstekt ö på andra sidan jordklotet?

Historien hör förstås samman med den om sjöfararen Carl Pettersson som blev bok av radioprofilen Pekka Langers son Joakim 2002.

Juldagsmorgonen 1904 hade "Kalle" lidit skeppsbrott mot ett korallrev och spolats iland på Tabaröarna, norr om Java.

En ung sjöman.

Sollentunasonen startade omsider kopraplantage och gifte sig med kannibalkungen Lamys dotter singdo. De fick nio barn som alla döptes till typiskt svenska namn som Elsa, Villy, Julius, Emil, Hans, Anna, Erik, Victoria och Karl.

När Lamy dog, ärvde han tronen. När Singdo också dog, behövde han en ny kvinna som kunde ta hand om hans barn.

Kung Kalle hittade henne i Gävle. Dit hade 1883 flyttat en engelsman och fyrbarnsfar, James Simpson, för att bygga gasverk. Yngsta dottern Jessie Lovisa, född 1882, sattes i den fina Franska skolan på Nygatan. Som 21-åring gifte hon sig med den två år äldre statsskrivaren Nils Lindström, bosatte sig på Linnévägen och fick tre barn av vilka två överlevde, Otto och Margit.

Men äktenskapet blev olyckligt. Nils krökade och Jessie - känd som en egensinnig och självständig kvinna - bröt efter tio år upp och flyttade till Uppsala för att jobba som frisör. Omsider skilde de sig. En skandal på den tiden.

Men sådant generade föga en gammal sjöman som Carl Pettersson. Hans krav var dessutom blygsamma. Direkt vid återkomsten till Sverige 1922 hade han satt in en äktenskapsannons över en helsida, där han fastslog att den nya frun varken behövde vara ung, vacker eller rik. Det viktigaste var att hon hade livserfarenhet, var snäll och tyckte om barn.

Det sa Jessie att hon gjorde, när de båda blev hembjudna till gemensamma bekanta. Jessie var blåögd och mörkhårig, hade hunnit fylla 40 år och få jobb som husföreståndarinna hos en förnäm dam i Enskede. Carl var 47, stark som en oxe och pressens kelgris. I intervjuer beskrevs han som "en utomordentligt präktig och rejäl man, därtill glad och trevlig med ett oförbrännerligt humör".

Innan kvällen var över hade han gått ner på knä och friat. I oktober samma år klev paret ombord på tåget för att anträda 1300-milaresan söderut. Barnen Otto, nu 18 och Margit, 17, skulle snart komma efter. 8 november 1922 skickade Jessie ett brev till Otto med instruktioner inför resan.

"Oh min egen gosse om du hade en aning om hvad jag tyckte det var rysligt att Ni båda ej kunde följa med på samma gång som vi. Tag aspirin med samt Karlspaderpiller för att håla magen öppen ty annars blir man lätt sjuk."

I Hamburg hade Carl och Jessie vigts av den svenske sjömansprästen. Först den 12 mars var de framme vid Tabaröarna på Papua Nya Guinea, det som Pippi kallade "Kurrekurreduttön". (Kanske för att grannön hette Kurudu?) "Solens rike där krig, mord och avundsjuka är okända begrepp" som Jessie skrev.

Carl Pettersson med sin första fru, kannibalkungen Lamys doter Singdo och deras barn.

Men det blev inte det paradis hon hade väntat sig. Under Carls frånvaro hade plantagen vanskötts av brodern gunnar. Plötsligt fanns det inga respengar att telegrafera hem till Otto och Margit.

Nej, någon kung av klassiskt mått var knappast den gode Kalle. Folklig, javisst. Och snäll mot sin nya fru. Men knappast i besittning av den nya förmögenhet som tidningarna skrutit med, förutom sina kokospalmer. Dessutom ofta på resande fot.

Jessie, som då sattes att sköta hushållet, kunde varken språket eller hade någon speciellt god hand med barnen. De for runt som de ville.

Den forne frisören från Gävle hade förmodligen föreställt sig en behaglig lyxtillvaror vid en smaragdgrön ocean. Istället fick hon hemlängtan och malaria. I juni 1923 skrev hon till Otto igen och berättade att hon var sjuk och "ganska nära döden".

Men Jessie gav sig inte så lätt. Förutom att lära sig skjuta gevär, rida häst, köra bil och tala det inhemska språket, fick hon sin sorglöse livsnjutare till make att bygga broar över öns alla bäckar och diken. Jessie hade krävt att hon skulle kunna åka runt i häst och vagn på den tio kilometer breda flugpricken under ekvatorn.

Så förflöt livet under ett knappt decennium. Jessie var drottningen som alltid försökte klä sig fint, pryda sig med juveler, begagna knäppkängor och vackra klänningar trots hettan - men också sakta, sakta förlorade hoppet om att få återse sina barn.

Pengar fanns numera sedan kung Kalle fått kontroll över öns guldfyndigheter. Men hemma i Sverige hade både Otto och Margit bildat egna familjer. Det var inte längre tal om at flytta till någon gudsförgäten ö på andra sidan jordklotet.

Malarian fortsatte också att plåga Jessie. I början av 1930-talet var hennes hälsa så klen at hon skrev till Otto.

"Jag vill komma hem till Sverige o se mina barn innan jag dör. Carl är nog snäll mot mig o jag får ju allt hvad jag önskat mig, men det är ej allt guld som glimmar min kära son. En gång skola vi nog mötas är mitt enda hopp o skall det bli den lyckligaste tid i mitt lif."

Men ett nytt dråpslag väntade. 1934 insåg Jessie att hon led av bröstcancer, kräfta som man sa på den tiden. På något sätt lyckades hon ändå samla ihop både krafter och pengar för en sista resa.

I Brisbane opererades hon och den australiensiske läkaren rådde henna att resa hem till Sverige medan tid fanns.

I slutet av mars 1935 återvände den plågade Jessie till Stockholm, där hon lades in på ett privat sjukhem. In i det sista fortsatte hon dock att bära sina älskade juveler. Söderhavsdrottningen dog den 19 maj, 53 år gammal, bildligt talat med krona på huvudet.

Två år senare dog även kung Kalle - av en hjärtattack i Sydney.

Söderhavsdrottningen Jessie Simpson.