Ingen man dög till ikoniska Monica Z

Uppvaktad av Ingo, Marlon Brando och Sammy Davis Jr. Men Monica Zetterlund fann aldrig någon karl som gick upp mot pappa Bengt - trots att hon en gång gömde sig i ett basfodral undan hans hårda nävar.

Text: Johan G Rystad
Foto: HJ:s arkiv

Marlon Brando envisades med att kalla henne för ”Sven Zetterlund”, eftersom han tyckte att det lät mera svenskt.

”Efteråt ångrar jag att jag inte skickade honom en platta. Jag menar, han kan ju inte ha varit ihop med så många svenska brudar som hette Sven”, noterar Monica Zetterlund i sin bok ”Hågkomster ur ett dåligt minne”, där hon öppet och naket berättade om ett liv fyllt av spännande män.

”Jag har alltid haft lätt för att bli förälskad. Tycker jag om någon slår jag till.”

Lars Ekborg ”skickade tjugo röda rosor och var svår att få ur mig”.

Marlon Brando ”var rar, ömsint och ägde en fantastisk utstrålning”.

Per Oscarsson ”fick hjärtat att picka lite extra”.

Sammy Davis Jr som varje kväll uppvaktade med en röd ros och en flaska champagne.

Ingemar Johansson bjöd på hummer och bläddrade efteråt fram en sedelbunt, nästan en decimeter tjock”.

Stan Getz ”var en riktig kvinnokarl, men lite störd, man visste aldrig om han skulle smekas eller om man skulle få en smäll”.

Vilgot Sjöman ”som dyrkade mig och bar mig på sina starka armar ut ur studion, rent bokstavligt”.

Earl Hines, jazzpianisten, ”var visserligen 30 år äldre, men doftade så gott och hade en helsidenpyjamas, Gud så tjusigt.”

Ej att förglömma ungdomskärleken Torbjörn Zetterlund, som blev far till hennes dotter Eva-Lena när Monica var blott 17 år, och ”var som en ung Gregory Peck, med ögon att drunkna i”.

En man höll hon dock fast i livet igenom: Sin pappa Bengt Nilsson.
Levnadstecknaren Tom Alandh hade rätt när han efter premiären av filmen ”Monica Z” gick till attack mot bilden av hur sångerskan plågas av en oförstående och jazzhatande pappa. I själva verkligheten var deras relation både varm och innerlig.

”Visst slog han mig ibland, men inte för att han var sadist, utan för att han trodde det skulle hjälpa. Ut å plöck ris, sa han. Och så klappa han på mig. Efteråt gömde jag mig i ett basfodral och somnade. När jag vaknade hörde jag hur oroliga dom var och höll på att organisera en skallgångskedja. Då var pappa djupt ångerfull.”



Sig själv beskrev hon som ett nervöst och stingsligt barn, som aldrig kunde sitta still:

”Jag var en pojkflicka med knotiga knän och ett stort idrottsintresse. Gjorde omsider 5,11 i längdhopp och 9,3 på 60 meter häck och var spjutspets och straffläggare i Vikings handbollslag. Att någon skulle tycka att jag var snygg, kändes helt främmande för mig. Jag hade ju ingen bak. Den skulle förbli mitt komplex hela livet.”

Hon såg sig inte heller som speciellt musikalisk. Slet med pianolektionerna och kom till sin egen förvåning tvåa i en talangjakt på Nalen efter att ha klivit in från gatan och anmält sig ”mest for sköj”.



”Mamma stod för tryggheten och pappa för tokerierna. Ganska snart förstod jag att det var honom jag var mest lik. Det var han som släpade mig Värmland runt för att lyssna på jazz.
Utan honom hade jag inte blivit det jag blev. Det här ska du lyssna på, sa han och la Peggy Lee på grammofonen. Sen spelade han Ella Fitzgerald och det var som om taket ramlat ner. Aldrig hade jag hört något så bra.”

Då var hon knappt en saxofon hög, valsarbetarens dotter från Hagfors. Trakterade själv dragspelet hjälpligt i ”Avestaforsens brus”, samtidigt som mamma Greta kompade på kontrabas med isoleringstejp på fingrar som skinnflåtts av diskning och städning.

”Jag blev tidigt medveten om orättvisorna i samhället. Inte minst rasismen i USA som drabbade musiker jag umgicks med och beundrade. Tyckte alltid bättre om Frödings trasiga existenser, än om Selma Lagerlöfs finfölk.”

”När jag jobbade på televerket hemma i Hagfors såg jag i smyg till att justera samtalsräkningarna så de som inte hade det så fett fick betala en lägre avgift. Och när Tage Erlander på 60-talet bad mig följa med på valturné, kändes det självklart. Hans och hustrun Ainas relation var för övrigt något jag avundades. Tänk att kunna leva i harmoni med samma människa ett helt liv. Det kunde aldrig jag.”

Nej, där talar tre äktenskap sitt tydliga språk. Monica Zetterlund kände ofta att hon svek sina nära och kära. Speciellt dottern Eva-Lena var ett ständigt dåligt samvete. 

”Jag lämnade henne tidigt för att åka på långa turnéer. När jag hade pratat med henne i telefon från USA, grät jag. Jag visste att hon var i goda händer, men det var ju inte mina händer. När hon en dag kallade min mor för mamma nöp det till ordentligt i hjärtat.”

Det omtalade alkoholmissbruket ville hon däremot tona ner. Aldrig att hon söp bort ett framträdande. Dessutom hade hon lätt kunnat gå på tyngre droger om hon velat.

”Stan Getz, Miles Davis, Lasse Gullin, det vimlade av kolleger som var tunga missbrukare. Själv var jag alldeles för väluppfostrad och räddhågsen för att våga testa något starkare än hasch. Det värsta jag gjorde var väl att smuggla in marijuana i behån när jag hade varit i England.”

Omskriven blev också en rygg som med åren blev allt ömmare och krokigare. Skadan hade hon ursprungligen fått när hon som barn skulle imitera variteartisten Miss Camilla som dykt från 20-meter ner i en balja i Hagfors folkpark.

”Jag spände upp en lina mellan två träd. Efter fem minuters show gick snöret av och jag föll rätt ner på tallrötterna från två meters höjd. Men i Värmland måste man vara halvdöd på den tiden för att få åka till doktorn. Först fyra år senare konstaterades det att ryggskadan var ett faktum.”

Det skulle bli fler smällar i livet, både fysiskt och psykiskt. En gång ramlade hon i gatan, när dörren till konstnären Lars Lerins gamla Volvo plötsligt gick upp, och fick sy 22 stygn.

En annan gång flög hon tio meter efter att ha blivit påkörd av en bilist som efteråt skällde ut henne för att vindrutan spruckit av smällen.

En tredje gång for hon med rullskridskor rakt in i en gjutjärnsskulptur i kulissen på Berns.

Lägg därtill en dygnsrytm som knappast var luthersk.

”Jag har ju aldrig gått in för någon skönhetssömn direkt. Har alltid varit typen som hängt med så länge jag orkat. Dessutom lat, tankspridd och slarvig.”

Det skulle leda till ett liv fyllt av storys. Som den när hon till slut för tröttnat på fotograferandet och sa till sin danska publik: ”Nu har jag blivit knäppt tusen gånger idag så nu örker jag int mer” och inte förstod att det betydde något betydligt snuskigare.

Eller ställde upp som utvikningsbrud i Lektyr med kravet att hon skulle vara iklädd hemvirkad kofta, långkalsonger och raggsockor.

Eller drabbades av missfall och låg på Allmänna BB samtidigt som vännerna Beppe Wolgers och Monica Nielsen fick sina första döttrar i sängarna bredvid.

Eller en natt sprang ikapp med Slas från Nalen till hans ateljé i Gamla stan.

Eller väckte Evert Taube på toaletten på Gröna Lund där han nickat till istället för att överräcka henne Bellmanstipendiet.

Eller blev buren 72 trappsteg av vänsterledaren Lars Werner till en nattfösare i hennes lägenhet.

Eller fick Vilhelm Moberg att först ryta. ”Den där spinkiga popjäntan, inte fan kan hon spela Ulrika i Västergöl” och sedan ömt säga: ”Men där är ju min Ulrika!”

Ja, det kanske räcker där. För precis som Monica med åren blev innerligt trött på att alltid läsa om sitt eget ryggont och om den där som Tage Danielsson en gång sa: ”En nattklubbsdrottning doftande av logar, ett lingonris som satts i cocktailglas", så blev hon också trött på ”tokerierna” som hon sa.




Sista tiden innan branden som tog hennes liv i lägenheten vid Roslagstull var stillsam, nästan händelselös.

”Jag ligger och läser halva nätterna och har ingen lust att träffa folk före lunch” förklarade hon i sina memoarer.

”Sen sorterar jag lite papper, lär mig nån text, lagar mat för det tycker jag om, och tar en sväng på motionscykeln. Men ensam kan jag inte bo. Kanske sitter det i sen barndomen, tryggheten att bo åtta i ett rum och kök. Jag måste helt enkelt ha någon att säga godnatt till och vakna med.”

 

Är du intresserad av historia? Då har vi ett bra erbjudande till dig!