Fasadklättraren satt oftast i fängelse

Petter Isgren drömde alltid om de stora kupperna men det var i fängelset han tillbringande det mesta av sin tid. Mest känd blev han efter att ha flytt från en balkong på Grand Hôtel i Stockholm.

Text: Johan G Rystad
Foto: Arkiv, Grand Hôtel

Hotellråttor kallas ibland de förbrytare som specialiserar sig på att mingla på fina hotell för att sedan diskret dra sig undan för att bryta sig in och genomsöka förnäma gästers rum i jakt på juveler och kontanter.

Numer är säkerheten på de flesta hotell kraftigt skärpt, inte minst på de hotell de vackra och rika har en tendens att samlas.

Hotellråttorna är på utdöende, helt enkelt.

För de flesta associeras hotellråttorna främst med sydligare breddgrader, med Monte Carlo, Rom eller Paris. Men Sverige har haft sin egen variant, lite mindre mondän men ändå tillräckligt spektakulär för att bli det stora samtalsämnet på sin tid.

Hans namn var Hans Petter Isgren. En skånsk sjöman, född 1884 i Lund, som spenderade den mesta tiden på de sju haven men som i stort sett vid varje besök i hemlandet åkta fast för inbrott eller olika kupper som renderade honom det ena korta fängelsestraffet efter det andra. Så småningom fastnade han för hotellkupper, något som passade honom utmärkt.

Han var lite och senig, en oansenlig uppenbarelse som inte väckte någon uppmärksamhet över huvud taget.

Ofta lovade han såväl domare, polisen och sig själv att fortsättningsvis bara trampa på livets smala stig, men drömmen om att komma upp sig blev honom ständigt övermäktig. Och han hittade snart sin nisch – att vigt klättra upp för hotellfasader närhelst han såg ett fönster på glänt. Han var senig och stark, hård som flinta och överraskande vig vilket kom väl till pass.

Men visst åkte han fast. Och hans taktik var då ständigt densamma – att stenhårt neka till all inblandning. Att han varje gång befann sig i närheter av brottsplatser var enligt honom ren otur och han lät sig inte knäckas ens av den mest övertygande bevisning.

Smak på hotellkupper hade han egentligen fått redan under sitt sjömansliv. Löningen var knapp och nöjesbehovet stort under de få dagar man hade landkänning under fötterna. Så pengarna försvann fortare än de kom in och under ett besök i Kalifornien 1915 kände han sig tvungen att skaffa fram pengar. Fort.

Det skulle kosta på. Den amerikanska rättvisan är inte känd för att lägga fingrarna emellan och så inte heller den här gången. Den drakoniska domen löd på 13 års fängelse, men han släpptes redan efter fyra.

Han tog hyra på en svensk båt och åkte raka vägen hem. Nu skulle han etablera sig som ett dygdemönster, tänkte han. Inga fler fängelsevistelser...

Men sedan gick det som det gick. Snart var hotellen i Skåne välbesökta av den ovälkomne Petter Isgren och 1920 var det dags för nästa fängelsevolta. Väl bakom lås och bom förvandlas den förhärdade tjuven till mönsterfånge. Och efter frisläppandet for han utomlands och ägnade sig åt att måla båtar i Le havre och vidare till Amerika där han förde ett kringflackande liv med diverse påhugg över hela kontinenten.

Hösten 1926 är han tillbaka i Sverige, närmare bestämt i Stockholm där han skriver in sig på ett billigt hotell i Klarakvarteren under namnet Per Jönsson från Malmö.

– Jag ville inte att någon skulle veta att jag var i Stockholm, som han under senare polisförhör logiskt förklarade sitt alias.

Hos polisen hade han hamnat efter ett vådligt äventyr på Grand Hôtel. En kvinna från USA i rum 222, på tillfälligt besök i den svenska huvudstaden, vaknade klockan tjugo i fyra på morgonen av att hon kände ett kyligt vinddrag från balkongdörren. Sömnigt satte hon sig upp i sängen och blickade över rummet. Och blev förfärad när hon såg en mansperson böjd över resväskan.

– Men vad tar ni er till, skrek hon på engelska.

Mannen rusade mot balkongen men hanns ikapp av den rådiga amerikanskan som grep tag i hans kläder medan hon skrek på hjälp.

Trots att mannen vände sig mot henne och tog ett rejält struptag över hennes hals gav hon inte upp utan fortsatte att med den fria handen puckla på tjuven i huvudet. Till slut kom mannen loss, hoppade över till byggställningen och klättrade ner på gatan – och möttes av renhållningsarbetaren K T Sandell som hört kvinnans rop och som nu kastade sig över hotellråttan och brottade ner honom på marken.
Grand Hotel
Med hjälp av den tillskyndande nattportieren Axel Eriksson kunde Isgren – för det var ju nämligen högst densamme – hållas kvar tills polisen kom.

Under förhöret nekade han till allt. Inbrottsverktygen i hans fickor? De hade han hittat på en parkbänk av en slump. Pistolen i rocken? Ah, den hade han alltid på sig av gammal vana sedan hans tid som sjöman i skumme hamnkvarter runt om i världen.

Polisen kunde konstatera att det den senaste tiden skett en obegriplig mängd inbrott på hotell i Stockholm och Göteborg och varje gång kunde man konstatera att Isgren varit i stan.

Men mot sitt nekande kunde han bara dömas för den senaste, misslyckade kuppen på Grand Hôtel. Isgren hävdade att han varit så berusad att han inte mindes ett jota, trots att ett tiotal personer kunde intyga att han var spik nykter när han greps.

Det blev ett par år i fängelse för den lille fasadklättraren.

Några år senare rånade han ett bankbud på 2 500 kronor genom att hela sonika slå ner honom och stjäla hans portfölj – detta var före pansarbilarnas tid. Dådet uppmärksammades av förbipasserande varvid en vild jakt tog sin början genom Stockholms gator.
Fasadmannen grips av polis
Han greps och fördes åter till polisen där han nekade till all kännedom om rånet. Bytet hade han kastat ifrån sig under jakten så han ansåg att han hade möjlighet att neka.

Ny vända i fängelset, därefter nya brott och ny fängelsetid. Han blev något av en kändis både bland polis och allmänhet. Trots samhällets insatser kunde han aldrig återgå till ett hederligt liv.

Han avled 1938, 54 år gammal. I fängelset.

 

 

Gillar du att läsa om historiska brott? Missa då inte vår systertidning Historiska Brott & Mysterier!