Vilda västern – en given TV-succé

Det började med en brinnande karta och slutade med en halvnorsk indian på en parkeringsplats i Ljungby. 1959–1980 var åren då Vilda Västern höll det blågula folkhemmet i ett järngrepp. I krutröken skymtade bland andra Bert Karlsson, Gunnar Hellström och en stackars diskjockey med hoppande skivspelare.

Text: Petter Karlsson
Foto: Getty Images

Hopalong Cassidy på biograferna, Hjortfot i bokhyllan, ”Uncas” Englund i Kvitt eller dubbelt och knallpulverpistoler i snåren.

Jodå, det fanns förstås cowboyer och indianer i Sverige redan innan en viss skjutglad familj från ranchen Ponderosa red in i TV-rutorna en annandagskväll 1959.

Men Bröderna Cartwright skapade en helt ny feber i folkhemmet.

Plötsligt var vi alla åter en nation av Amerikaresenärer – med den lilla skillnaden att det numera gick att sitta kvar hemma i soffan och uppleva de vida vidderna och de krutstänkta konflikterna.

Som mest satt 4,4 miljoner samtidigt bänkade framför Familjen Macahan, som skulle bli en av alla tiders största svenska TV-succéer.

Ja, unga tonårstjejer skulle dessutom springa benen av sig för att höra en influgen halvindian mima på svajiga diskoteksgolv – trots att han blott haft sju repliker i seriens allra sista avsnitt.

För visst minns ni hjältar som Vargtass, Little Joe, Manolito och Zeb Macahan? 

 

Bonanza_full_cast_1962.jpgFamiljen Cartwright gjorde enorm succe över hela världen. Här ses (nerifrån och upp) Pernell Roberts, Michael Landon, Dan Blocker och Lorne Greene, den sistnämnde som pappa Ben.

 

BRÖDERNA CARTWRIGHT

(1959–1973)

Robert Aschberg har berättat att hans pojkgäng sjöng en egen text till signaturmelodin:

Pappa Ben

sköt en sten

i arslet på en ren.

För ingen kom undan Bröderna Cartwright – en udda familj i Nevada, bestående av en ensamstående pappa och hans tre söner, Adam, Hoss och Little Joe, som alla hade olika – och döda – mammor.

Framför allt var det minstingen Joe som fann tittarnas hjärta. Han hette egentligen Eugene Maurice Orowitz, var spjutkastande jude från New York och hade tagit skådisnamnet Michael Landon.

När Bonanza, som originalet hette, hade visats i tre år ansågs svenskarna till och med mogna för att höra Little Joe sjunga.

Folkparksturnén 1962 blev kanske ingen musikalisk höjdare men visade ändå att Vilda Västern ägde en nästan magisk dragningskraft på den blågula publiken. 

Landon skulle medverka i 429 av maratonseriens 430 avsnitt. Sedan kollegan Dan Blocker (Hoss) hastigt dött 1972 sjönk tittarsiffrorna, och två år senare kunde Landon istället ses som pappan i Lilla huset på prärien. 1983 gifte han sig med TV-seriens makeupartist Cindy Clerico, som han fick två barn med.

1991 avled hela Sveriges Little Joe i cancer. Själv misstänkte han att den var orsakad av att Bröderna Cartwright spelats in blott några kilometer från Santa Susana Field-laboratoriet, som 1959 drabbades av en radioaktiv läcka.

 

GettyImages-928249568.jpgManolito blev den stora idolen i High Chaparall.

 

HIGH CHAPARRAL

(1967–1971)

Att ”High Chaparral” var namnet på en speciellt tålig ökenbuske gick nog de flesta tittarna förbi.

Istället hade många – inte minst kvinnorna – ögon för den blåögde Billy Blue och hans mörkhårige vän Manolito.

Den förstnämnde spelades av Mark Slade, som också var en duktig serietecknare. Den andre av Henry Darrow, som egentligen hette Enrique Tomás Delgado och var av puertoricanskt ursprung.

Tillsammans försökte de freda sin ranch High Chaparral och gjorde det så skickligt att Manolito så småningom inbjöds att turnera i de svenska folkparkerna.

Ja, Thore Skogman skrev till och med en speciell låt om honom till Lill-Babs, som sommaren 1968 klättrade upp på Svensktoppen:

Blicken blir stirrig.

Jag känner mig virrig.

Var gång jag ser High Chaparral.

Manolito, när jag ser Manolito.

Darrow (Manolito) kom senare att spela såväl Zorro som Zorros far i TV-rutan. Den 14 mars förra året avled han, 87 år gammal.

 

GettyImages-1135154996.jpgRoger Davis och Ben Murphy som de ”snälla” rånarna i Alias Smith & Jones.

 

ALIAS SMITH & JONES

(1971–1973)

Den kallades ”Milda Västern” och gillades till och med av svenska vapenvägrare.

För som det sades redan i förtexten: Hannibal Heyes och Kid Curry var visserligen Västerns mest jagade tåg- och bankrånare, men de dödade aldrig någon.

Serien var baserad på filmen Butch Cassidy och Sundance Kid från 1969 men drabbades av en tragedi när den ene huvudrollsinnehavaren, Pete Duel (Hayes), begick självmord efter första säsongen. Han ersattes av Roger Davis, som tidigare varit seriens berättare. 

Alias Smith & Jones innehöll även namnkunniga gästskådespelare som Frank Sinatra Jr, Don Ameche och en ung Sally Field (som senare skulle få Oscar för sina roller i Norma Rae och En plats i mitt hjärta).

 

GettyImages-472921644.jpgFamiljen Macahan blev en större succé i Sverige än i hemlandet.

 

FAMILJEN MACAHAN

(1976–1979)

Skådespelaren James Arness haltade illa efter att under andra världskriget ha blivit skadad i benet i en drabbning i Italien.

Det passade perfekt när han skulle spela den ärrade Zebulon ”Zeb” Macahan, som försöker föra sin brors familj genom ett USA som slagits i bitar av inbördeskriget.

Att Arness var över två meter lång hade diskvalificerat honom från en tänkt bana som stridsflygare. I gengäld ägde han en kraftfull röst som tog honom in i showbusiness, först som diskjockey, sedan i skräckfilmer som Fantomen från Mars och Spindlarna.

Men ändå var det inte han som skulle bli den tredje västernhjälten att åka på svensk folkparksturné. Detta förärades istället en birollsinnehavare som blott dök upp i 20 minuter i det allra sista avsnittet – regisserat av svensken Gunnar Hellström – och enbart hade sju repliker.

Vargtass, alltså. Eller Duane Loken som han hette privat – en bildskön yngling med en norsk pappa och en mamma som var comanche.

Loken blev framför allt de kvinnliga tittarnas favorit. Det bevisades när han sommaren 1980 lockades över av Vecko-Revyn, fick turnera med dansbandet Aramis och spela in en skiva med Bert Karlsson (som också lät honom jobba i sin leksaksaffär).

Hysterin var total. Indiankläder blev högsta mode, mockasiner sålde som smör och det lanserades speciellt Vargtass-smink.

Senare samma år kom flickidolen tillbaka till Sverige för att istället sjunga playback på diskotek. I Ljungby tog dock turnén slut med förskräckelse. När Vargtass skuttade runt med sin tomahawk på det gistna trägolvet började grammofonens pickup nämligen att hoppa.

Det gjorde också Vargtass redan i den andra låten. Med en ilsken blick på sin ljudtekniker tog han ett språng över publiken och försvann ut på parkeringsplatsen.

Och med honom Vilda Västerns storhetstid i Sverige, kan man säga.