14 dog när flottarnas överfulla båt kantrade

De hade slitit med flottningen nästan dygnet runt i elva dagar, men nu skulle de hem till sina familjer och få vila ut sina slitna kroppar. Men för 14 av dem skulle livet ta slut just där och då. En olycka traumatiserade en by och skakade nationen. I år har det gått 85 år sedan tragedin.

Text: Johan G Rystad
Foto: Sjöberg Bild

Det är den 12 maj 1936 klockan fem på morgonen när tre kraftiga dynamitsmällar hörs över området runt Ormsjö i Västerbottens fjällvärld. Det är en signal som förmedlar såväl glädje som lättnad. Skotten markerar att årets flottning nu anses avslutad och att flottarna kan se fram emot att återse sina familjer och unna sig en välförtjänt vila. De senaste dygnet har man jobbat hårt – kanske hårdare än någonsin.

Männen sträcker på ryggarna och tar varandra i hand som tack för väl utfört arbete. De har kämpat mot tiden och vattnet, men nu är det över.

I mitten av 1930-talet var livet hårt för dem som befolkade de svenska fjällen. Fattigdomen var utbredd, och arbetstillfällena var få och periodvis inga alls. En hel del nödhjälp från de mer centralt belägna områdena i riket slussades ut och gav viss lättnad, men de allra flesta som inte levde i armod levde ändå under små omständigheter.

Men den årliga flottningen gav möjlighet till några veckors arbete och pengar till kassan. En lika kortvarig som välkommen lättnad för många hushåll.

Flottningen 1936 hade gått som planerat, men de sista dygnen hade isflak och vind fört in tusentals stockar i en vik. Det var omöjligt att lösa problemet med handkraft, och arbetslaget hade just fått besked om att gå hem och avvakta att massan av stockar skulle börja lösa upp sig själv när man till allas förvåning upptäckte hur veden började röra sig i rätt riktning.

Det var bara att börja jobba igen.

Och jobba, det gjorde man, hårt och länge. Under hela natten hördes ropen och när signalen från dynamiten kom mottogs den med utmattat jubel.

Nu skulle man äntligen få komma hem. Ingen ville vänta en sekund längre än nödvändigt.

SC267948.jpgEn bild på motorbåten i vilken de om-komna färdades. Den var inte byggd för persontransport och kapsejsade under tyngden av 23 passagerare.

De flesta satte sig i mindre båtar för att ro över till andra stranden, korsande mellan skär och isflak som ännu låg kvar i det nästan nollgradiga vattnet. Men för många uttröttade kroppar blev åsynen av en motordriven strandrensningsbåt en lockelse man inte kunde motstå.

Båten var inte tänkt för persontransport och kunde i bästa fall ta 15 personer.

När man lade ut var det 23 män ombord. Vattnet låg blankt och från den klara himlen lyste en vårsol som värmde ansiktet på de trötta männen.

Nu vill de bara hem.

Ingen ombord verkade särskilt orolig, även om den man som sist klev i båten och inte hade någonstans att sitta galghumoristiskt påpekade att ”om det blir för tungt vet ni vem ni ska kasta överbord”.

Båten lade ut från strandkanten. Det var bara en kort tur till andra sidan.

Det går knappt någon minut innan katastrofen är ett faktum. Relingen ligger bara några centimeter ovanför vattenytan och när båten gör en oförsiktig sväng börjar vattnet strömma in.

Sedan går det fort.

SC267949.jpgKyrkoherde CF Jonason förrättade begravningen av de omkomna.

När båten sjunker hamnar de 23 männen i det iskalla vattnet. Alla är klädda i tunga kläder och bär rejäla gummistövlar som fylls med vatten. Köldchocken gör många oförmögna att agera eller ens tänka.

En efter en försvinner de under vattenytan, oförmögna att ta sig i land.

När räddningsbåten kommer fram lever bara nio. Fem lyckas balansera på båten som ligger på botten, bara några meter under vattenytan, och en klamrar sig desperat fast vid ett isflak, medan två flyter på några renskinn som inte sjunker. Båtens förare är den ende som lyckats ta sig i land och hittas, blöt och genomfrusen, på närmaste holme.

Fjorton män är döda. Familjefäder och söner, försörjare, älskade makar och arbetskamrater.

På stranden samlas byborna för att med fasa följa räddningsarbetet. Man vet vilka som är ute och man har en relation till allihop. Ormsjö är en liten by. Alla känner verkligen alla.

Byns barnmorska Zaida Eklund och länsman Hedberg åker ut till olycksplatsen för att ta hand om de döda. Inför oroliga och förtvivlade bybor läggs de omkomna på rad längs älvkanten.

SC267951.jpgDe omkomnas familjer, kvinnor och barn, står vid kanten av graven under den gemensamma ceremonin den 24 maj 1936.

Ormsjö är i chock, och chocken sprider sig så småningom ut i landet. Det kommer kondoleanser från hela riket, och lands-hövdingen i Västerbotten, den driftige tidningsmannen och före detta försvarsministern Gustav Rosén, tar initiativet till en landsomfattande insamling för de efterlevande. Bidrag kommer från hela landet. Ett hembiträde skänker en krona, de anställda på Malmö strumpfabrik 200 kronor, medan de anställda på Konsum i Nacka bidrar med en tia.

Även kung Gustaf V – som snabbt skickat sina kondoleanser – rördes av
berättelsen från Ormsjö. Han bidrog personligen med 5 000 kronor till in-
samlingen.

När insamlingen avslutades hade 140 000 kronor flutit in, en ansenlig summa på den tiden. Pengarna användes för att efterlevande skulle kunna starta företag eller utbilda sig – någon fick bidrag till en stickmaskin. Tio år efter olyckan erhöll samtliga barn som förlorat sina fäder 1 800 kronor ur fonden.

Men om det hade varit hårda tider förr blev det ännu hårdare framöver.

SC267941.jpgI Ormsjö står idag konstverket Återkallelse av Monika Larsen Dennis. Det består av två marmorskulpturer. Marmorskulpturerna är verktyg för förlåtelse. De är gjorda i storlek för en kvinna och ett barn. Skulpturerna aktiveras genom att man placerar sina knän, sin haka och sin panna i urgröpningarna i stenen. En flottningsboj är placerad vid den plats i sjön där olyckan inträffade.

 

Två dagar efter olyckan lastas kropparna på hästvagnar för vidare transport de tre milen till Dorotea kyrka.

Sorgetåget påbörjar sin långsamma vandring klockan nio på morgonen och efter hästarna går de sörjande byborna. Vid femtiden på eftermiddagen når de sitt mål och kistorna ställs i likhuset.

Två veckor senare, den 24 maj, är det begravning. Omkring 4 000 personer från nästan hela landet har tagit sig till Dorotea för att visa sin respekt och ta
ett sista farväl. De får sin sista vila i en gemensam grav.

På den gemensamma gravstenen, under namnen på de omkomna, ristades det in: ”Kamrater i livet – kamrater i döden”.

 

SC267920.jpgPå Dorotea kyrkogård, nära kyrkan, finns den gravsten av granit som hedrar minnet av de omkomna. Den skänktes av Svenska Granitindustri i Sölvesborg.