Vi fick ett underbart liv tillsammans - trots tragedin

Text: Sif Westberg
Foto: Privat

Det var som på film: När den unge mannen för första gången fick syn på sitt livs kärlek stöp han i backen. De skulle leva ett lyckligt liv tillsammans – men det var nära att allt hade fått ett tragiskt slut redan innan det hunnit börja.

Solen strålade från himlen den där tisdagen i augusti, då Berith steg in i butiken i Halmstad, där hon sett en alldeles underbar klänning i skyltfönstret. Året var 1953 och det skulle vara smal midja och vidd i kjolen.

– Det var en speciell dag, den 19 augusti 1953. Jag hade mött artisterna Lasse Lönndahl och Kjerstin Dellert på stranden när jag var ute på mitt dagliga träningspass. Håret hade jag i flätor och Lasse Lönndahl stoppade mig och sa att han tyckte jag skulle komma till Folkparken på kvällen där de båda skulle sjunga.

”Sitt på första bänkraden, så ska jag sjunga för dig”. Ja, det var ju bara att gå och köpa en ny sommarklänning!

– När jag provat klänningen så bad jag biträdet i affären att packa ner min gamla klänning i kartongen. Och så gick jag ut i min nya fina klänning.

Samtidigt som Berith kom ut från butiken kom den nyanlände fältflygaren Dag från Malmö cyklande genom Halmstad. Han var på väg mot F14, där han skulle tjänstgöra. Det var första dagen i Halmstad och nu föll hans blick på den vackra unga kvinnan i den sommarblommiga klänningen. För en sekund tappade han koncentrationen – och föll pladask i backen.

– Jag skulle just stiga upp i min buss när han körde omkull så jag märkte ingenting, minns Berith. Dag uppfattade dock bussens nummer.

Berith satte sig tillrätta på den galonklädda sitsen i bussen och skulle snart vara hemma, där modern väntade.

– Mamma tyckte jag var så fin i min nya klänning att hon tog fram lådkameran och bad mig posera. Så kom den här bilden till!

Vad den 19-åriga Berith inte visste var att hon denna kväll skulle möta sitt livs kärlek.

– När mamma knäppt igen läderfodralet kring kameran tittade hon på mig och sa: ”Du måste gå till Folkparken ikväll, nu när du är så fin!”.

– Så jag gjorde det. Och jag satte mig på första bänk som Lasse Lönndahl sagt att jag skulle.

Och svärmorsdrömmen vid den här tiden, Lasse Lönndahl, avslutade sin sång ”Jag vill ha en flicka med flätor” med att överräcka en ros till Berith nere i publiken.

Vad hon inte visste då var att ett par mörka ögon följde artisten, hans ros och – där satt hon, flickan i den vackra klänningen! Skulle det vara kört nu för honom med Lasse Lönndahl som uppvaktande kavaljer?

Dag, som den unge flygaren hette, hade i fallet förstört sina byxor som just hämtats ut från ”markan” och hur skulle han nu förklara detta? Ja, det var bara att säga som det var. Han slapp betala extra för nya byxor…

Berit återvänder i minnet till Folkets Park den där livsavgörande dagen i livet:

– När Dag upptäckte mig längst fram i publiken och Lars Lönndahl överräckt sin ros till mig kom han fram för att bjuda upp mig till första dansen. Men en annan ung man hann före och han fick vänta på sin tur. Så andra dansen gjorde han ett nytt försök och sen släppte han liksom inte taget…

– Jag hade hoppats få dansa med olika kavaljerer den där dagen, precis som vi brukade, väninnorna och jag. Men Dag ville inte släppa taget om Berith. Det var en varm dag och i dansens virvlar bytte de några ord om värmen. 

– Dag sa att han var van vid värme. Så jag tänkte att han nog var bagare. Till mötet mellan de två unga som dansat så länge dagen före kom Dag klädd i uniform. Berith tittade bort. Hon väntade ju på en civilklädd man, förmodligen bagare.

– När han gav sig tillkänna så reagerade jag lite grand på att han var militär. Vi flickor var lite försiktiga att visa oss med militärer. I en stad med två regementen, I 16 och F 14, kunde en flicka på den här tiden få dåligt rykte om man visade sig tillsammans med militärer.

– Men han blev den första och enda pojkvän jag kom att presentera hemma. Mamma blev verkligen förtjust i honom, trots att han var militär. Då ska man veta att vi var hårt hållna hemma, mina syskon och jag.

– Och vi förlovade oss redan på nyårsaftonen! Jag hade följt med honom till Malmö, hans hemstad. Vi köpte ringar och sedan utbröt full snöstorm. På kvällen tog vi oss till Amiralen i Malmö Folkets Park, där det var dans och festligheter. Och så dansade vi igen!

Bröllopet stod tre år senare, Berith och Dag var nu 23 respektive 25 år gamla. Men först skulle det ”lysa” för paret, som alltid före en vigsel vid den här tiden. Första, andra och tredje lysningssöndagen. Den första firades av tradition hos blivande brudens föräldrar, den andra hos brudgummens och den tredje i kyrkan. Hade ingen lagt något hinder för äktenskapet under dessa tre veckor var allt klart för vigsel.

Problem uppstod dock när första lysningen skulle firas i Berits föräldrahem i Halmstad. Den blivande brudgummen hade beordrats att delta i en manöver tillsammans med andra förband som övat tillsammans under veckan. Dag accepterade detta och Berith och familjerna skulle ta emot gästerna tillsammans hemma utan blivande brudgum.

– Vi hade annonserat i tidningen att lysningskaffet var klockan 12 till 16 och mamma och jag hade dukat inför detta. Plötsligt ser jag Dag komma gående mot ytterdörren klockan åtta.

Han kom in, tog av sig ytterkläderna och såg ledsen ut.

– Nu förlorade jag de 150 kronor som vi så väl behövt!

Hans befälhavare hade stoppat honom från att flyga eftersom Dag var alltför förkyld den där morgonen. Man skulle vara helt frisk för att få delta vid flygningen av jetplanen. Så det var bara att lomma hem igen för den unge piloten. Men Berith skulle nu få vara med sin blivande make under lysningskaffet.

Berith och Dag och hennes mamma skulle dricka 11-kaffe när Dag plötsligt såg flera höga befäl komma mot huset.

– Jag stod vid spisen och hällde upp kaffet när jag såg Dag resa på sig och rusa ut. 

– De hade först besökt en granne till oss, en ung kvinna som väntade barn med en pilot, en vän till Dag.

Alla fyra dog.

En bonde hade hört smällar och sett rök över området. De fyra flygarna hade kört rakt in i det 188 meter höga berget vid Kullen i en dimbank. Katastrofen var ett faktum. Alla fyra piloterna hade omkommit omedelbart.

– Dag kom in kritvit i ansiktet. De fyra var hans nära vänner. Och han själv skulle varit en av piloterna. Nu hade någon annan tagit hans plats…

Dag hade haft änglavakt den där dagen det lyste för paret första gången. Och han kom att kalla Berith för sin änglavakt hela livet. Tiden efter olyckan läste Dag till ingenjör på Hermods och blev planeringsingenjör så småningom. En anställning som provflygare i Linköping förde familjen till sin nya boplats och där föddes också parets tre barn.

Bröllop blev det på pingstafton, våren var sen och dagen kylig.

– Men vid festen efter bröllopet var det som ett under hände i naturen. Det blev plötsligt nära 25 grader varmt och blommorna slog ut, berättar Berith med glittrande ögon.

– När vi kom ut från fotografen satt det små barn på trappan och tittade upp mot oss och sa ”Titta Törnrosa med sin prins!”

Och visst var de ett vackert brudpar, Berith och Dag. Hon i lång klänning med en slöja som hon bevarat i alla år. Numera är den omsydd till dopklänning och har både de tre barnens namn broderade liksom de fyra barnbarnens och nu står kanske första barnbarnsbarnets namn på tur… Allt skapat av Beriths hand.

– Vi fick ett långt och underbart liv tillsammans. Bilden på mig i klänningen bar Dag med sig i fickan i alla år. ”Min skyddsängel” sa han. Om olyckan som tog kamraternas liv yttrade han dock aldrig ett ord. Det var ett för svårt minne.

– Hade vi någon gång delade meningar löste Dag upp stämningen med att sätta sig vid orgeln i vardagsrummet och spela ”Den flickan ska bära mitt efternamn”. De sista åren blev Dag sjuk i Parkinson och Berith vårdade honom hemma.

– Jag vek inte från hans sida en sekund!

Vi var lyckliga med varandra från första dagen, säger Berith. Men olyckan som tog fyra av hans vänners liv nämnde han aldrig med ett ord. Det var ett sår som aldrig läkte.