Anna fick vänta i 33 år på gåtans lösning

Text: Petter Karlsson
Foto: Classic Pictures, arkiv, Colourbox

Hon gav sitt hjärta till en polarfarare. I dubbel bemärkelse. Bland kvarlevorna efter Andrée-expeditionen på Norra Kyrkogården i Stockholm ligger också en bit av skånskan Anna Charlier, begravd i smyg.

Att hennes efternamn betyder "gasballong" på franska, är bara en av många märkligheter kring Anna Albertina Constantia Charlier från skånska Gråmanstorp utanför Klippan.

Men den som blir kär i en upptäckts­resande är kanske heller ingen dussinmänniska?

När postmästarens yngsta dotter i mitten av 1890-talet möter det ett år yngre ingenjörsämnet Nils Strindberg kliver hon också ut i det okända.

Egentligen vill hon bli konsertpianist; ett stillsamt om än krävande yrke. Men det är också just hennes musikalitet som indirekt för henne rakt i armarna på Äventyret.

Sommaren 1896 är Anna 25 år gammal och arbetar som guvernant på internatskolan Johannesdal, sydväst om Stockholm. Är bland annat anställd för att hålla pianolektioner för tolv flickor.

Det är här, vid Mälarens strand, som ­relationen med Nils Strindberg tar fart på allvar. De har träffats tidigare, men det är när Nils allt oftare kommer på visit med ångbåten som Anna inser att hon funnit sitt livs kärlek.

Anna

Nils Strindberg med sin älskade Anna Charlier. Ödet och äventyret satte stopp för deras ­kärleksaffär.

Att Anna faller är knappast underligt. Nils är klipsk, trevlig, artig och väluppfostrad – dessutom på väg att bli en av ­Sveriges berömda män.

Han råkar vara kusinbarn till den ­store författaren August Strindberg. ­Pappan ­heter Johan Oscar, kallas "Occa", och är en välbärgad grosshandlare. Själv är Nils ­amanuens vid Tekniska Högskolan med höga betyg i matematik, kemi och astronomi. Ingenjör Salomon August Andrée har upptäckt den unge talangen och utsett honom till ­andreman på ballongfärden till Nordpolen. Det är Nils som ska ta över befälet om ­Andrée blir "urståndsatt", som termen heter.

Nils kan sköta en kamera och göra postitionsbestämningar. Planerar dessutom att lära sig eskimåiska inför avfärden. En framtidsman, utan tvekan.

Sedan månader tillbaka har tidningar rapporterat om den kommande expeditionen, spekulerat i risker och möjlig­heter. Ballongen Örnen har nagelfarits i detalj: sydd i Paris av 3 360 sidenstycken, med totalt 14 kilometer sömmar.

Den skulle egentligen ha lyft redan sommaren 1896, men de rätta sydvindarna infinner sig aldrig. Först året därpå, den 11 juli 1897, går Annas fästman till väders. Då har hon själv flyttat med sin blivande svärfar till sommarnöjet Solberga i skärgården. Nås av beskedet när hon ror till posten på Väddö. Gråter en skvätt. Men Occa tröstar och de enas om att inte oroa sig förrän ett år har gått.

Resten är en hopplös väntan.

I 33 år.

Anna

De tre ”hjältarna” Andrée, Fraenkel och Strindberg ger sig av – mot döden.

Vad som hände på de ändlösa isarna vet vi numera: Styrlinorna som skruvas av redan vid starten. Isen som tynger ballongen. Nödlandningen efter bara tre dygn. Den tröstlösa vandringen som efter 87 dagar når sin ände på Vitön.

Anna

Redan efter några dygn kraschar Örnen på polarisen och expeditionsmedlem­marna börjar sin hopplösa ­vandring.

Orsaken till Nils och de andras död har författaren Bea Uusma skickligt försökt kartlägga i prisbelönta boken Expeditionen. Min kärlekshistoria. Hon drar slutsatsen att både Nils och tredjemannen Knut Fraenkel dog till följd av en isbjörnsattack, ingenjör Andrée av att ha tagit morfin och förmodligen frusit ihjäl.

Anna

Knut Fraenkel och Nils Strindberg står vid en skjuten isbjörn. Troligen blev det ändå till slut en isbjörnsattack som ­innebar slutet för de två jägarna.

Anna

På fyndplatsen återfanns Andrée i sina pjäxor och multnande ­kläder med bössan på armen.

Men inget av detta når Anna Charlier förrän 1930. Då har hon sedan länge gett upp hoppet om Nils. Flyttat utomlands. Gift sig med en engelsk fransklärare, ­Gilbert Hawtrey. Hunnit fylla 59 år.

Hon försörjer sig som pianolärarinna, men tycks ha drabbats av en parkinson­liknande sjukdom. Anna håller fortfarande kontakten med Nils släktingar i Stockholm, men tvingas ursäkta sig: "Förlåt att min handstil är svårläst, jag måste hålla pennan med båda händerna för att kunna skriva."

Av en slump råkar hon dock vara i Stockholm, när beskedet kommer att norska fångstmän råkat hittat kvarlevorna av Nils & Co. Det är både ett väntat dödsbud och en chock. Under åren har det cirkulerat mer eller mindre trovärdiga rykten som kopplats till den försvunna expeditionen: En brevduva har setts ­pickande på en gräsmatta i England. Hemska skrik har hörts ur en grotta i Spetsbergen. Tre lik har hittats i Sibirien, ett med inslagen skalle.

Plötsligt tycks allting komma tillbaka: kärlekshistorien för 33 år ­sedan med alla sina kyssar, brev och framtidsplaner. Bland kvarlevorna ligger guldberlocken med Annas hårlock som Nils hade runt halsen sista gången de skildes. Så ock breven som fästmannen skrivit under vandringen; trånande, varma och innerliga rader:

"Innerligt älskade vän! Då jag nu efter en hel veckas uppehåll fattar pennan för att skriva och prata med dig vill jag först bedja dig om förlåtelse för den oro och sorg som jag genom denna veckas händelser förorsakat dig."

"Älskade vännen min! Vi hava just stannat för dagen nu sedan vi dragit på kälkarna i 10 timmar. Jag är verkligen ganska trött men måste prata några ord med min älskling."

"Men min säck som var på kälken är nog våt inuti, och där som jag har alla dina brev och porträtt. Ja det blir min dyraste skatt i vinter."

Anna

 Trots att Nils försvann ­redan då Anna var ung glömde hon inte sin kärlek till Nils.

Kistan med benresterna fraktas längs Norges och Sveriges kuster. In i varje hamn eskorteras fartyget av flygplan som kastar kransar i vattnet. Kanoner skjuter sorgesalut. Folk med kikare trängs vid kajerna. Gustav V tar emot i hällregn vid Skeppsbron. Alla Stockholms kyrkklockor ringer när tre katafalker dras av hästar längs gatorna, följda av män i svarta hattar och kvinnor i sorgeflor. Tiotusentals nyfikna kantar vägen. Det råder landssorg.

Anna

Fartyget Svensksund på väg in i Stockholms hamn och Skeppsholmen där kistorna bärs i land.

Anna

Resterna av de tre männens ­kroppar förs i land på Skepps­holmen i Stockholm från fartyget Svensksund.

Men då har Anna redan rest tillbaka till sin engelske make. Bland kransarna vid graven återfinns dock en med texten "Till Nils från Anna". För hon har inte glömt, inte alls. Hemma i sovrummet har hon i alla år förvarat en uppstoppad duva med "Andrée" stämplat under ena vingen.

78 år gammal dör Anna och begravs på den kommunala gravplatsen 6640 i Devon. Det häpnadsväckande är att kroppen saknar hjärta. Det ligger nämligen hos den forne fästmannen.

Tidigt i gryningen den 4 september 1949, samma dag som Nils Strindberg ­skulle ha fyllt 77 år, har hans bröder samlats på begravningsplatsen på Norra Kyrko­gården i Stockholm. I skydd av mörkret har de grävt ner en silverask i mullen. Det innehåller Annas hjärta. Efter hennes död har det skurits ur kroppen och kremerats.

För det finns kärlekshistorier som aldrig riktigt tar slut.

Anna

Anna

De tre expeditionsdeltagarna ligger begravda på Norra Kyrkogården i Stockholm. Men skylten är inte komplett – den berättar inget om vad som hände den dag då Nils Strindberg skulle ha fyllt 77 år.

I den almanacka som Nils bar med sig under expeditionen, fanns på försättsbladet ett kort från Anna. På en tecknad bild av en ballong hade hon i korgen ritat in tre män och på marken en flicka som ­vinkar med en näsduk. Under hade hon skrivit: "Jag kan ej följa dig".

Men i döden var det äntligen möjligt.

Artikeln finns att läsa i Svenska Öden & Äventyr nr 8 2015.