Minst 42 omkom i Getåkatastrofen

Text: Andreas Jemn
Foto: Järnvägsmuseet, Gävle, Privat

Hundra år efter järnvägskatastrofen vid Getå är många av offren oidentifierade. Brända och avslitna kroppsdelar kastades huller om buller ner i kistorna efter den värsta olyckan i svensk järnvägshistoria.

På kvällen den 1 oktober 1918 var människorna i Getå utanför Norrköping på väg mot en lugn kväll i hemmets lugna vrå när friden stördes av ett fasansfullt dån. En stund senare spreds lukten av bränt människokött. Det var snälltåg 422 från Malmö till Stockholm som hade rasat ner för ett stup.

Ernst Malmberg tyckte det var skönt att få resa bort några dagar. Bokhandlaren från Vimmerby skulle till Stockholm på en affärsresa. Hemma lämnade han hustrun Emma Charlotta och ett hushåll på sju barn och fyra barnbarn. Det var aldrig tyst i det Malmbergska hemmet.

Visst hade han ibland funderat på sitt val av hustru. Ernst kom från en finare Vimmerbyfamilj. Men det hade varit trögt för honom att hitta en fru, så när den fem år äldre pigan Emma Charlotta kom i hans väg så slog Ernst till med bröllop.



Emma Charlotta hade med sig två oäkta barn in i hushållet, så familjen Malmberg rynkade på näsan och lät bröllopet 1898 bli en snabbt avklarad historia. Sedan följde fem barnafödslar, Emma hade sju egna barn, Ernst fem och två bonusbarn.

Vid tiden för Stockholmsresan hade affärerna gått knackigt under några år. Därför reste han i tredje klass. Det gällde att spara varenda krona. Hushållet var inte billigt i drift.

Det var ganska glest med resenärer, tåget tog mer än trehundra passagerare men ombord fanns bara omkring 170 personer. Ernst hade böcker med sig att läsa och han hade sett fram emot att få titta ut genom fönstret medan tåget med dess tio vagnar rusade fram genom det regnruskade landskapet.

Hösten hade kommit efter en skön sommar och det blev mörkare för varje kväll. I Mjölby bytte de först lok och sedan i Norrköping. Där blev det ett fasligt hallå. Statens Järnvägar spände för det splitternya F1200, den svenska järnvägens flaggskepp. Ett enormt nybyggt ånglok från Nohab i Trollhättan. Lokförarna och den unga eldaren Mattias Pettersson från Strömsfors njöt av få köra det moderna loket. Det hade ställts ut på Baltiska Utställningen i Malmö fyra år tidigare som ett tekniskt underverk.

F1200 drog lätt och ledigt sina vagnar upp mot Åby och anlände något försenad. När tågklareraren hade släppt iväg henne igen telegraferade han direkt nästa station ”tåg ut”.

I Krokvik satt stationsmästaren och väntade på telegrammet. Men apparaten var knäpptyst. Han försökte då kontakta Åby, men fick inget svar. I både Åby och Krokvik förstod nu stationspersonalen att något var galet. Men om detta hade ingen på tåg 422 någon aning.

Några minuter tidigare hade ett godståg passerat den känsliga lervallen längs Bråviken vid Getå. Kort efter godståget rasade hela banvallen. Den torra sommaren hade spräckt marken i sitt innersta och när höstregnen kom fylldes det med vatten. Tåg 422 hade inte en chans. Mörkret hade lagt sig och ingen såg att telegrafstolparna hade rasat.

Plötsligt bara föll tåget ner i djupet. Loket först och de tre tredjeklassvagnarna efter med restaurangvagnen hängandes ner för stupet. Förödelsen var fruktansvärd.

Av vagnarna var det bara träflisor kvar och överallt i mörkret låg sargade och döda människor. I restaurangvagnen såg redaktör Albin Halldin från Stockholm hur servitrisen klämdes till döds mellan isskåpet och vagnen.

Ernst Malmberg hann nog aldrig ens tänka på dem han lämnade bakom sig där hemma. Han dog på fläcken. För i det kraschade tåget rasade ett halv ton glödande stenkol ut och antände det snustorra fliset.

Eldaren Mattias Pettersson låg klämd under ångpannan. Lokförarna gjorde sitt bästa för att få loss honom, men det var omöjligt. I skenet av elden kunde de se den unga pojken som några minuter tidigare stått och skrattat skållas till döds.

Ute bland vrakresterna var det kaos. Människor yrade panikslagna omkring och skadade fastklämda tredjeklasspassagerare ropade med gurglande munnar efter nåd. Ingen kom till deras undsättning. Passagerarna fick själva i mörkret försöka börja rädda sina vänner.



Lokföraren Wahlström virrade ut från lokvraket efter hjälp. Uppe på banvallen stod konduktören Ström som hade haft turen att vara i andraklassvagnen vid olyckan. Wahlström skrek till honom att rusa efter hjälp och Ström skyndade sig mot Åby.

En man låg klämd under bråte, medan elden snabbt närmade sig honom. Hans ben satt fast och mannens ögon var fyllda av dödsångest. ”Kapa av mina ben, rädda mig”, skrek han till de andra. Männen rusade i väg för att söka efter en yxa. Men det fanns ingen. Till slut rusade de tillbaka för att försöka dra loss mannen, men då var han redan död.

Ett par hundra meter bort låg en igenbommad sommarstuga. De överlevande sprang dit och bröt upp dörren. Sedan tog de dynor och kuddar, byggde bårar och försökte rädda så många som möjligt. Under tiden rasade elden bakom dem och hettan var olidlig. Hela tiden dukade fler och fler under i lågorna.

Nu var stationspersonalen i Norrköping övertygade om att något hade hänt. SJ-ledningen gav klartecken att omedelbart ställa in en linje och skicka tåget mot Getå. Med sig fick de en brandspruta.

Tåget kom fram en timme efter olyckan. De körde långsamt eftersom man misstänkte att något inte stod rätt till. Det var tidigare inte helt okänt att banvallen ovanför Bråviken riskerade att rasa. Redan när linjen byggdes 1914 hade inspektören som utförde den geotekniska undersökningen varnat för detta. Men SJ valde ändå att bygga.

Räddningståget stannade upp på banvallen och skådade förödelsen. Det var något helt oerhört. Gubbarna försökte få ut brandsprutan och släcka den förödande elden, men sprutan satt som berget och hur mycket de än försökte så gick det inte.

Det blev en fruktansvärd natt. Tågvagnarna låg och pyrde, det var bråte överallt och de skadade och döendes rop på hjälp ekade genom natten. När morgonen grydde och solen steg upp över Bråviken kom mer hjälp fram. Ännu glödde det bland de utbrända vagnarna och överallt hittade man förkolnade likdelar.

Det blev ett fruktansvärt arbete för dem som skulle röja upp. Likkistorna anlände. Men vilken arm hörde till vem? Det var omöjligt att ge offren en värdig sista vila. Man försökte så gott det gick att se till så att man hade alla kroppsdelar, men vem det tillhörde var omöjligt att avgöra. I de sista nio kistorna hivades resten av människodelarna ner.



Än i dag har man inte kunnat fastställa hur många som verkligen omkom, men minst 42 personer miste livet. Några personer har aldrig identifierats och några av passagerarna saknades heller aldrig av några anhöriga. Vid Norra Kyrkogården i Norrköping begravdes alla de ej identifierade och även de som anhöriga inte krävde hem.

Ernst Malmberg var en av dem. Emma Charlotta hemma i Vimmerby hade inte behov av att få hem honom. Ernst fick sin sista vila i Norrköping nära olycksplatsen.

Emma Charlotta var nu inte längre bokhandlarens fru, bara änka. Och utan bokhandel och inkomst rasade livet samman. Alla i den stora familjen hade varit beroende av inkomsten från Ernst butik.

Efter Getåkatastrofen beordrade staten en haveriutredning. Den kom fram till att ingen bar skulden för det som hade hänt. Visserligen fanns den geologiska rapporten, men den var inte så alarmerande, tyckte experterna. En sak lärde sig i alla fall SJ av katastrofen, tågen utrustades hädanefter med yxor, i fall de skulle behövas i framtiden.

Superloket F1200 lagades och kördes hemma i Sverige fram till 1936 då det såldes till Danmark. I slutet av kriget bombades hon av de allierade, men klarade sig och återvände till Sverige. Det olycksdrabbade tåget finns nu utställt på järnvägsmuseet i Gävle.