Kroppsbyggaren Arne Tammer behövde bara en kvart om dagen

Text: Johan Ohlson
Foto: TTBild, Sjöberg bild

För generationer av svenskar symboliserade Arne Tammer det sunda livet. Och hans löfte blev känt över hela landet: Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!

Det fanns en tid när man ansåg att bara idrottsmän och knäppgökar sysslande med kroppsbyggande. Muskulös var lika med tom i bollen. Men Arne Tammer ägnade hela sitt liv, fram till sin död 2002, åt att övertyga svenska folket om nödvänd­igheten av träning och ett sunt liv.

I 30 år bröstade han upp sig i bar överkropp på bästa annonsplats i alla veckotidningar med sprängfyllda muskler, stirrande uppfodrande på oss som om han kunde se bilringarna och lovade ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp.” Arne Tammer, född 1913, var Sveriges förste moderne kroppsbyggare och stod i skivstångsslamret från slutet av 1920-talet och hela sitt liv. Sedan 1946 har mer än 300 000 elever stånkat och svettats över hans korrespondenskurser. Mot slutet av sitt liv bodde han i Skärholmen utanför Stockholm. Han tränade fortfarande regelbundet, promenerade och såg träningsmöjligheter överallt. Han undvek till exempel oftast hissen och gick de sju trapporna upp till lägenheten.

Fyllda åttio var han en bredaxlad man med fast handslag, klar blå blick och ett friskt, vitt leende. Han var fortfarande aktiv med att hjälpa människor med träningsprogram, massage och goda råd, med att hålla föredrag och seminarier och att svara på brev och frågor om träning.  Träningen var in i det sista en bergfast rutin, eller en ritual för Arne Tammer. Redan vid halv sjutiden på morgonen var han inne i Stockholm och tränade på Rellos gym.  ”Efteråt tycker jag att jag svävar ovanför gatan”, sa han i en intervju.  Enligt Arne Tammer finns ungdomens källa. I träningslokalen. För honom var träningen en envig, en kamp med sig själv, en kamp på liv och död. Han menade att den stora skillnaden mellan en ung kropp och en äldre när det gäller fysisk träning är cellfördelningen. Hos en ung människa är det lätt att bygga upp styrka, kondition och volym. Men när man blir äldre delar sig cellerna sämre. Då handlar det om att underhålla kroppen och att ta vara på det man har.

Från 50-årsåldern avtar kroppens styrka med en procent om året menade han. Arne Tammer var djupt engagerad i folkhälsan och han talade ofta med glöd om vilka fel vi vanliga dödliga gör. Han menade att många begår ett långsamt självmord för att vi inte följer hälsans lagar. Nutidsmänniska är helt enkelt för loj och bekväm, sitter på jobbet, sitter på vägen hem och sedan sitter och glor på TV. Men med rätt träning förebygger vi istället ohälsa och sjukdomar i det han kallade för ”träningens triumf”. Enligt honom så botar träningen allergier, dåliga nerver, prostatabesvär, rygg- och ledbesvär, blodtrycksbesvär och mycket annat. Listan kan göras lång.  Men alla såg inte på livet likadans som han själv. Han berättade att det alltid var någon lustigkurre i A-laget i Skärholmen som ropade efter honom: ”Hörru Arne, ge mig en kvarter om dagen”.

Arne Tammer var ett kraftpaket ända fram till sin död vid 89 års ålder.

Själv hade han bara smakat sprit en gång i livet. Det blev bara en sup. Han förstod inte hur folk kunde få i sig smörjan. Och ju mer han höll på med träning desto mer insåg han hur allt hängde ihop, de stora sammanhangen. Och i vardagsrummet tronade en Buddhastaty. Han blev med åren inte bara en muskelknutte utan en vis man som menade att kropp och själ hänger ihop. Det ena kan inte utesluta det andra. Han menade att ”tanken är kroppens direktör” som bestämmer över helheten. Och när han själv fick några krämpor so pratade han med sin kropp. Undrade hur det stod till med levern, magen eller njurarna. Han var övertygad om att kroppen då satte in sin energi just där. Det tog lång tid för svenska folket i gemen att inse att det låg någonting vettigt i att träna för träningens skull.

Från början vad det, förutom idrottsmän, bara en del kändisar och skådespelare sysslade med träning på institut. 1931 startade Stockholms Frisksportarklubb med gymnaster men också med jonglörer, svajmastartister och clowner. Det var lite mer färg på träningen då, tyckte Arne. Arne blev rikstränare för Frisksportarförbundet och turnerade runt i Sverige. Föreningarna var fattiga men fantasin var på topp. Skivstänger tillverkades av skivade trädstammar med hål för stången, eller av en stång med två hinkar vatten. Eller så gjorde man benböjningar med den ”grekiska sandsäcken” som man lade på axlarna.  När Arne Tammer började med sitt träningsprogram 1946 så fanns bara Weimarks träningsinstitut i Stockholm med skivstänger, kulstänger och en slags gunghästar istället för testcyklar. Han slutade med sina korrespondenskurser 1976, ironiskt nog alldeles innan den stora gymvågen drog igång. Nu är det fullkomligt självklart att vara kropps­medveten, att jogga, gå till gymmet eller Friskis&Svettis. Arne Tammer fick rätt till slut. ✤