Elin, 100 år: "Jag har kört både häst och Volvo"

Text: Ingrid Wikholm

Elin Carlsson var länge känd i Skeppshult som ”den gamla damen som kör PVn”. Elin rattade den gamla bilen, modell 544, tills hon var drygt 90. Då bestämde hon sig för att det var dags att dra åt handbromsen för gott.

Elin har tyglat många hästkrafter under sitt långa liv. Det började hemma på gården Esehylte i Långaryd där Elin växte upp. Tidigt lärde hon sig köra häst och vagn. Familjen bodde på en stor gård med trehundra hektar mark och på ägorna fanns åtta, nio små sjöar. Boningshuset hade många fönster, en viktig detalj som fört Elins föräldrar samman.

Som ung reste Elins mamma Ester till Amerika där hon arbetade som hembiträde. Redan innan hon åkte hade hon träffat Viktor, som var snickarlärling.

I april 1906 var det en stor jordbävning i San Francisco. 3 000 människor dog och en kvarts miljon blev hemlösa. Ester bestämde sig för att åka hem till Sverige igen, trots att hennes arbetsgivare ville att hon skulle stanna.

Nej, jag har en fästman därhemma som väntar på mig, sa Ester, och han har lovat mig ett hus med 36 fönster om jag kommer tillbaka.

Ester reste hem och gifte sig med Viktor som köpte en gård med tillräckligt många fönster 1914. Där föddes Elin och det var där hon växte upp med sina fem syskon. Kalle, Rudolf och Maja var hennes äldre syskon och Gertrud och Viola hennes yngre.  Alla blev långt över 80, men idag är Elin ensam kvar av syskonen. 

Maja lärde sin lillasyster att läsa så när det var dags för Elin att börja skolan fick hon hoppa över första klass. Elin lärde sig tidigt att hjälpa till hemma och kunde mjölka den snälla kon redan när hon var fem. 

– Jag minns fortfarande Blenda som den snälla kon hette, säger Elin. Vi hade många olika djur, 7–8 kor som vi barn fick mjölka när vi kom hem efter skolan. Vi hade hästar och jag lärde mig köra häst och vagn. Pappa jagade så vi hade jakthundar och alltid flera katter som bodde inne i huset. 

När Elin var 15 konfirmerades hon och räknades som vuxen. Först hjälpte hon till hemma på gården med hushållet och jordbruket några år och sedan fick hon som sjuttonåring jobb som hembiträde hos grosshandlaren i Skeppshult. Där lärde hon sig laga mat och servera. Dåtidens festmat var ofta stekt kyckling som Elin lagat många gånger i sitt liv. 

Pappa Viktor hade börjat prata om att sälja gården. Då reste Elins storebror Kalle till Amerika för att tjäna pengar så att han skulle kunna köpa gården av sin far. Kalle gav sig iväg 1929, men det blev dåliga tider och hans drömmar gick i stöpet. Så småningom såldes gården Esehylte och Viktor lät bygga ett nytt hus i Skeppshult.

Det var i Skeppshult som Elin träffade sin blivande man, Fredrik, som arbetade på cykelfabriken. De gifte sig1938 när Elin var 24 år. Elins arbetsgivare hade byggt ett nytt hus och där fick det nygifta paret hyra en liten lägenhet. I köket stod vedspisen och ute på gården fanns utedass och brygghus. 1942 föddes först sonen Gert och fem år senare Alf.

– Ja, de är gamla nu, pojkarna, säger Elin. De är båda i sjuttioårsåldern. Nu känns det som om vi börjar bli jämnåriga.

När barnen var små stannade Elin hemma och skötte hemmet. Ibland jobbade hon extra som kocka och servitris på kalas och fester. När sönerna börjat skolan började hon yrkesarbeta på heltid igen, nu som metallarbetare på Modigs Press och Svets.  Där monterade hon ljusstakar och klädhängare i nästan trettio år, ända fram till pensioneringen.

Elin har alltid varit aktiv och haft många intressen. Hon har handarbetat mycket och hade i många år alltid en väv uppsatt på en av de två vävstolarna som hon fått ärva efter sin mormor.

–Precis allt togs till vara. Jag klippte många meter mattrasor av gamla kläder, berättar hon, som jag sen vävde mattor av.

På 60-talet flyttade Elin och Fredrik till ett radhus i Skeppshult. I trädgården odlade de bär och grönsaker och Elin tyckte om att sylta och safta. Fredrik som haft moped i många år tog körkort och köpte bil. Elin var inte sen att följa efter och snart hade hon också körkort. På 70-talet köpte de sin sista bil, en Volvo 544, som Elin sen körde tills hon var drygt 90.

Elin blev änka vid 63 års ålder, men bodde kvar i huset och klarade sig själv i många år. Som sällskap hade hon både hund och katt.

För femton år sedan fick Elin cancer i käkbenet och behandlades först med strålning och sedan operation då halva underkäken togs bort. Efter operationen har Elin bara kunnat äta passerad kost.

När Elin var 97 bröt hon lårbenshalsen. Då var det dags att lämna radhuset i Skeppshult och flytta till äldreboendet Ekbacken i Burseryd.

Elin tyckte till en början att livet på Ekbacken var väl stillsamt, men idag trivs hon även om hon saknar en hund eller en katt att pyssla om. Elin tittar på tv och lyssnar på radio, men kan inte längre handarbeta eller läsa. När jag träffar henne har hon en vacker grön kofta på sig.

– Jo, visst har jag stickat den själv, säger Elin, det var för flera år sedan, nu ser jag för dåligt för att handarbeta. Men jag har fortfarande svårt att sitta still och inte göra något. Ibland måste jag ta en promenad runt huset.

När jag träffar Elin har hon precis firat sin 100-årsdag. När jag undrar hur det känns, så hävdar Elin att det inte är något särskilt med att vara just hundra år.

–Det är inte alltid roligt att bli så här gammal, men jag hör och ser något så när och jag kan gå, konstaterar hon. 

Elin har inga tips på hur man blir hundra år. Själv har hon aldrig rökt eller druckit alkohol. Men heller aldrig motionerat eller gått in för att leva särskilt nyttigt, säger hon.

–Jag älskar socker. Och det anses ju inte nyttigt nu för tiden.