Äventyraren på Kon-Tiki kämpade mot kärnvapnen

Text: Emma Bergman
Foto: TT bild, Sjöberg, arapo.org

Som liten pojke drömde Bengt Danielsson om äventyr i fjärran länder. Och som vuxen blev han bönhörd som en av deltagarna på århundradets äventyr på flotten Kon-Tiki på Stilla havet. Kärleken till önationerna i Stilla havet blev livslång - precis som kampen mot kärnvapen och miljöförstöring...

Den norske forskaren Thor Heyerdahl satt och planerade sin Kon-Tikifärd i Perus huvudstad Lima när det en dag knackade på dörren och en reslig solbränd man med långt skägg klev in. Han var klädd i klassiska tropikkläder och när han tog av sig den vita hjälmen såg det ut som om det flammande röda skägget hade bränt honom i ansiktet och svett håret.

Det var den 26-årige östgöten Bengt Danielsson.

– Jag har hört talas om er flottexpedition, inledde Bengt.

"Ånej, inte en till som vill förklara att det är en livsfarlig galenskap", tänkte Heyerdahl.

– Och nu kommer jag för att fråga om jag kunde få komma med på den där flotten, fortsatte Danielsson.

Bengt ombord på Kon-Tiki. Han hade bland annat ansvar för mathållningen ombord.

Heyerdahl visste att svensken studerat indianer i Amazonas och paddlat i kanot från Ecuador till Peru. Våghalsigheten och det goda humöret imponerade, Bengt fick den sista lediga platsen på flotten och blev ensam svensk bland 5 norrmän.

Bengt Danielsson var läkarson från Krokek i Östergötland. Fadern omkom i en bilolycka redan när Bengt var barn och han växte upp med sin mor i Norrköping. Redan tidigt började han intressera sig för fjärran länder och hans längtan efter äventyr fick honom att bli antropolog. Han ville kunna studera ursprungsfolk över hela världen. Äventyret med Kon-Tiki passade honom som hand i handsken och han deltog han ivrigt i förberedelserna för Kon-Tikifärden. Thor Heyerdahl hade stor nytta av Bengt: Han var den ende av expeditionsmedlemmarna som kunde spanska.

Den 27 april hissades den norska och den svenska flaggan i flottens topp. Dess väldiga segel pryddes av en målning av den skäggige hövdingen Kon-Tiki.

Nästa dag bogserades flotten till havs och lämnades att följa havsströmmarna 7000 kilometer västerut.    

 

Äventyret på Kon-Tiki följdes av en hel värld. Efter 101 dagar slutade det lyckligt.

En typisk dag på Kon-Tiki började när den siste nattvakten väckte kocken. Denne kravlade sig sömnigt ut på däck och började samla ihop frukosten, flygfisk som strandat på flotten under natten. Fiskarna stektes på ett litet primuskök och kocken väckte de andra genom en plågsamt falsk frukostsång och om det inte hjälpte, sticka dem med en gaffel. Efter att först noga kontrollerat att inget hajar simmade runt flotten tog männen ett uppfriskande morgondopp. Bengt var steward och ansvarade för provianten och dagens ransoner.

Varje man hade två timmars dagvakt och två timmars nattvakt vid styråran längst akterut. Där satt alltid en solbränd, skäggig och naken man. När havet var oroligt brottades han med styråran medan han drog i de slaka repen, vid fint väder, som det var för det mesta, satt han och dåsade och styrde makligt med tårna. Bengt uppskattades av de andra för sitt ständigt goda humör och sin vänlighet. Han tillbringade det mesta av sin lediga tid liggande på magen i kajutadörren och läsande en av 73 böcker i samhällsvetenskap och antropologi han tagit med.

Efter att Kon-Tiki klarat av stormar, hajstim och flygande bläckfiskar kom de äntligen till Franska Polynesien. Nu måste de styra bort från den starka strömmen som vill föra dem ännu längre västerut och manövrera genom korallreven med livet i behåll. Två gånger försökte de förgäves stiga i land.

Tidigt på morgonen den etthundraförsta dagen skymtade besättningen ett pärlband av små palmklädda öar. Men ett vidsträckt rakbladsvasst korallrev låg framför öarna och strömmen drog obönhörligen flotten rakt mot bränningarna. I väntan på den oundvikliga sammanstötningen surrade besättningen fast allt värdefullt inne i hytten och packade in filmer och annat i plastpåsar. För att flotten lättare skulle kunna ta sig över revet kapade de repen som höll fast flottens kölar. Så tog de på sig skorna och förberedde sig på att klamra sig fast vid flotten för glatta livet.

Ett väldigt vågsvall verkade först lyfta flotten över reven men sedan sköljde en annan våg över Kon-Tiki med förödande kraft. Styråran knäckdes och master bröts sönder över Bengts huvud. Som tur var klarar han sig undan med ett blåmärke och en lättare hjärnskakning. Havets krafter slet flotten till fram och tillbaka tills den till slut fastnade på revet. Då återstod bara själva balsastockarna, allt annat på flotten hade förvandlats till kaffeved. Som ett under kunde alla männen oskadda ta sig nedför revet och vandra i den klara lagunen mot ön. Där myllrade det av färggranna alger, havsanemoner och små hajar som flydde när skandinaverna kom plaskande. Bengt sköt lådan med gasolköket framför sig medan havsvattnet droppade ur hans skägg.

Ön var obebodd men efter några dagar kom vänliga inbyggare från grannön Raroia för att undersöka vad det är för märkliga figurer vars lägereldar lyste upp nattmörkret. Öppningen i revet låg precis bredvid Raroia och öborna fruktade att det måste vara spöken som tagit sig genom revet osedda. Men när Raroiaborna fann människor av kött och blod och dessutom med förtjusning kände igen en flotte av samma modell som deras förfäder använde, en pae-pae blev de hjälpsamheten själv.

Öborna transporterade männen och allt vrakgods som hittades till Raroia. Ön hade varken radio eller skola och det var flera år sedan någon annan än tahitiska handelsmän kommit dit. Skandinavernas uppdykande firades därför med ett överdådigt gästabud och hula-huladans.

Bengt Danielsson fascinerades av de gamla traditionerna i Söderhavet. Här provar han en krona av palmblad, ett gammalt hövdingaattribut.

Sedan resenärerna lyckats rädda livet på en dödssjuk liten pojke vann de definitivt öbornas hjärtan. Vid en högtidlig ceremoni adopterades de av hövdingen Teka och fick nya namn. Bengt döptes till Topakino efter en forntida hjälte som dödat ett farligt sjöodjur vid inloppet till Raroias rev.  

Bengt Danielsson var under en period chef för Etnografiska Museet i Stockholm. På bilden, tagen 1968, visar han tillsammans med sin adoptivson Matuanui, upp en av dennes förfäders båtar.

Efter Kon-Tikifärden återvände Bengt till Sydamerika och gifte sig med fransyskan Marie-Thérèse Sailley som arbetade som guvernant åt den franska handelsattachén i Lima. Men Söderhavet fanns ofta i hans tankar och han blev glatt överraskad när han fick ett brev från hövding Teka som otåligt frågade när adoptivsonen skulle komma och hälsa på. Bengt och Marie-Thérèse tillbringade ett och ett halvt år som hövdingens gäster på Raroia vilket Bengt beskrev i den bästsäljande boken Raroia — den lyckliga ön.

Året därpå föddes dottern Maruia. Namnet betyder ”den milda” på polynesiska och är namnet på en fredsstiftande legendarisk kvinnlig hövding. Familjen växte ytterligare när de adopterade den raroiska tonårsflickan Marei. Hon hade varit med och välkomnat Kon-Tikifararna till sin ö och blev en kärleksfull storasyster till Maruia.

Marei följde med Danielssons till Sverige och häpnade över hur allvarliga och sorgsna svenskarna var trots sin rikedom. Varför spelade man inte gitarr på gatorna och sjöng på bussen som man gjorde i det fattiga Tahiti? Marei skrattade åt de soldyrkande svenskarna, ljus hy var ett skönhetstecken i Polynesien och själv sicksackade hon längs gatorna för skydda sig från den svenska solen. Liksom sina landsmän var hon mycket bördsmedveten och blev gruvligt besviken över kung Gustav VI Adolfs och drottning Louises lågmälda och demokratiska livsstil.  

Att leva enkelt men lyckligt - det var ett levandssätt som Bengt fann i Söderhavet. Det tilltalade honom så mycket att han blev kvar under många, många år.

Danielssons bosatte sig i Tahiti i Franska Polynesien där han blev svensk honorärkonsul och använde sin ställning för att tillsammans med Marie-Thérèse rikta världens uppmärksamhet på de franska kärnvapenprov som i decennier genomfördes i kolonin utan någon som helst hänsyn till polynesiernas liv och hälsa. För att kväsa öbornas protester tillgrep regeringen odemokratiska och rättsvidriga åtgärder och försökte utvisa paret Danielsson. År 1972 dog Maruia i cancer endast 20 år gammal. Föräldrarna var övertygade om att hennes sjukdom kunde kopplas till fransmännens provsprängningar i området.

En tröst i Bengt och Marie-Thérèse djupa sorg blev Mareis son Robert som de adopterade. Enligt polynesisk sed skänkte Marei pojken till Danielssons för att älska och uppfostra.

Dottern Maruia med sina föräldrar Bengt och Marie-Thérèse.

Föräldrarna misstänktes att dotterns död i cancer vid 20 års ålder kunde skyllas på Frankrikes provsprängningar i området.

År 1991 mottog paret Danielsson Right Livelihood Award, det alternativa Nobels fredspris, för sin kamp mot provsprängningarna. Bengt dog i cancer i Stockholm år 1999. Han begravdes i Östra Tollstads kyrka i Östergötland. Maruia och Marie-Thérèse vilar vid hans sida. Sonen Robert bor idag i Frankrike där han är åklagare.

Bengt Danielsson tillsammans med hustrun Marie-Thérèse. De levde och arbetade ihop ända fram till Bengts död.