Jag kommer från en festlig bal
är lite glad men ser
Bland damerna jag gjort mitt val
Var tärna jag tillber
Att vara med om slik kampanj –
det är förtjusande!
Och om man får en skvätt champagne
blir allt berusande
(Qvinnor och champagne)
Texten är kanhända bekant. Somliga läsare kan nog till och med höra den sugande valsmelodin för sitt inre och rent av återkalla Jan Malmsjös eller
Gösta Ekman den äldres pratsång. Hasse Alfredson gjorde en uppdaterad version, som inkluderar både könssjukdomar och brassrökning, i Under dubbelgöken 1979.
Han blev inte gammal, Sigge Wulff, men när han dog var han landets kanske störste stjärna. Foto: TT
Signaturen ”Alma Rek” – journalisten Hjalmar Ekeroth – är krediterad för texten. Han tillskrivs ibland också melodin, mest för att det är bökigt, rent av omöjligt, att hitta den verklige upphovsmannen, som troligen verkade någonstans nere i CentralEuropa. Det där med copyright var inte så kinkigt på 1800-talet, då visan lanserades.
Han som lanserade den hette hur som helst Bror Sigfrid Lindgren och kallade sig, sedan han tagit moderns flicknamn, Sigge Wulff. I blott två och tre kvarts år, i skiftet mellan 1880- och 1890-tal, hade han en karriär som tog honom till landets högsta tänkbara höjder. I en tid med begränsade kommunikationer lyckades han ta sig från Kristianstad till stjärnorna innan han ens hann fylla 23. Hans eftermäle kom att ge ringar på vattnet i decennier.
Tanken verkar ha varit att han skulle bli kontorsarbetare. Fadern, som var
artillerisergeant, skickade honom på handelsstudier till Lübeck när han var runt 18 år. Unge Sigfrid hamnade där-efter på kontor i Malmö. Där prövade han lyckan som sångare på en lokal varieté – och fick den prövad med eftertryck. I maj 1889 gjorde han debut på Bryggeriträdgården i Malmö och for sedan omedelbart ut på turné. Ett halvår senare uppträdde han på Mosebacke och varietérestaurangen Alhambra på Djurgården. Succén kom direkt.
Han kom inte från ingenstans, men nära nog. Som ackompanjatör hade han sin ingifte morbror, Eduard ”Långe Schmidt” Schmidt, och hans kapell. Det fanns med andra ord scenvana i släkten. Hans mor Hanna verkar också ha uppmuntrat hans artisteri och gärna hjälpt till att putsa på hans stjärnglans. Icke desto mindre är det fascinerande med vilken monumental kraft han kunde bli artisten på allas läppar.
Sigge Wulff i sin paradroll som så kallad grilljanne.
De få fotografier som finns visar en stilig ung man, vilket med säkerhet bidrog till genomslagskraften. Han lär också ha haft en stark och klar stämma, något som närmast var en förutsättning före mikrofonernas och förstärkarnas tid. Ett av flera epitet som klistrades på honom löd ”varietéernas Arvid Ödmann” – han jämfördes alltså i röststyrka och utstrålning med operaidolen Ödmann, som vid samma tid var Kungliga Operans förste älskare nummer ett.
Utseende, röst och karisma gjorde sitt. Säkert lika viktigt för framgångarna var att Sigge Wulff låg rätt i tiden. Under sina första år som artist framträdde han enligt tidens bondkomiska ideal, utstyrd i kläder som vittnade om ett lantligt ursprung och med överdriven schvung i både dialekt och gester. Under 1891 hittar han sin särskilda typ. För Stockholms- och Helsingforspubliken börjar han då framträda som den urbane grilljannen.
Sigges främsta hemmaplan – Berns salonger i Berzelii park. Foto: Digitalt museum
Grilljannarna var ett känt inslag i det Stockholm som börjat röra på sig ordentligt under Oscar II:s överinseende. Så kallades de unga män med världsvan framtoning som fylkades på Jones Grill, en restaurang på Norrmalm med en för tiden hipp nymodighet: en kolgrill.
Begreppet lanserades med särskilt efter-tryck av tidningsmannen och provokatör-en Georg ”Jörgen” Lundström, som drev boulevardbladet Figaro. Det är Jörgen som står för den mest spridda – och mest aggressiva – karaktäristiken av en grilljanne, där vi saxar på måfå ur kåseriet ”Grilljannen, dekadansfjantens yttre fägring”: ”Något för kort käpp, mycket tjock, röker cigarr och ser dum ut.” (Figaro, 26/9 1891)
Åtminstone i den förfinade Jörgens ögon var grilljannen en uppkomling, någon som prålade med lånta fjädrar. Även om efterledet ”-janne” följer en klassisk svensk princip – skrytmåns, skinnknutte, kladdmaja – uppfattades Janne som ett arbetarnamn. Beteckningen grilljanne var alltså, i alla bemärkelser, nedlåtande.
Scentypen lanserade Sigge Wulff, iförd frack, rutiga byxor och rundkullig hatt,
i visan Kalle P:
Hör min sång, se min gång
och min växt så smärt och lång
Ja, min tröst är min röst
tack vare mitt höga bröst
Ståtlig jag varje dag
går i Kungsträdgårn ett slag
Gången lätt – med mitt sätt
tar man mig för sprätt
Tonträffen är total. På samma gång som Wulff gör sig lustig över de unga sprätthökarna med sina tillgjorda manér så är han själv den stiligaste av dem. Hans uppenbarelse går rakt in i stockholmarnas, och kanske i synnerhet stockholmskornas, hjärtan.
Under 1891 är Sigge Wulff störst. Störst är han på Berns salonger, etablissemanget vid Berzelii park som sedan 1863 har varit samlingspunkt för de stockholmare som vill roa och visa upp sig. Omkring 700
personer i stöten kommer för att se honom, självsäkert men med glimten i ögat, sjunga lätt ekivoka visor som Oh Charlotta, Ki-Katarina och Isabella. Många av numren skrivs av en ung Emil Norlander, som några år senare ska bli Stockholms store revykung och en maniskt produktiv textförfattare.
Sigge Wulffs tid i rampljuset och på jorden blir alltså kort. Han blir en av de hundratusentals som under 1800-talet drabbas av den fortfarande obotliga lungsjukdomen tuberkulos. Många decennier senare sjunger Tage Danielsson i sin ironiskt antinostalgiska tillbakablick Farfars tid:
Det var en tjusig tid på Berns kafé
när allas Kalle P
fick tbc
Lite drygt 22 år fick Sigge Wulff på jorden, men det räckte för att sätta ett avtryck in i vår tid. Foto: TT
Bror Sigfrid Lindgren avlider på Hotell Hamburger Börs den 6 januari 1892. Kvällen innan har han uppträtt på Berns, svårt märkt av sjukdom. Samma dag som han avlider skulle han ha rest till det nyinvigda sanatoriet i jämtländska Mörsil. Redan den 8 januari samlas Stockholm åter på Berns för att hylla minnet av en snabbt slocknad stjärna. Den 9 januari begravs han på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Tusentals stockholmare kantar vägen där begravningsföljet drar fram.
Hans död får ett bisarrt efterspel. Bara en vecka efter hans död kan stockholmarna se och höra honom på nytt: på Gröna Lund kan man mot ersättning lyssna på en av de få fonografinsjungningar han hunnit göra, Qvinnor och champagne, och på Svenska Panoptikon vid Kungsträdgården – tänk Madame Tussauds vaxkabinett – ställs han ut som docka, iförd autentiska kläder som hans mor skänkt till etablissemanget. Makabert
– men inget mot vad som komma skall.
Gösta Ekman den äldre tog upp en del av Sigge Wulffs repertoar och utstyrsel. Numren gjorde succé, även om en del menade att han inte nådde upp till före-gångarens röstmässiga resurser. Foto: Wikipedia
Många år senare, 1924, slår Svenska Panoptikon igen. En Lidingöyngling går på konkursauktion och köper Sigge Wulff-dockan på ren impuls för 3,75 kronor. En radiohandlare på Vasagatan får nys om det hela och köper dockan för 50 kronor. I hans skyltfönster sitter sedan den gamle sångcharmören i vaxform och lyssnar på en hypermodern kristallmottagare – tills en okänd släkting till Wulff dyker upp från Kristianstad och erbjuder både radiohandlaren och Lidingöpojken 100 kronor för dockan. Släktingen tar dock bara med sig Wulffs huvud. Radiohandlaren har ingen reklamnytta av en huvudlös docka och Lidingöynglingen åläggs att på nytt kånka iväg med dockan. I desperation kastar han den från Lidingöbron, där förbipasserande uppfattar den som en förolyckad människa.
Nöjesforskaren Uno Myggan Ericson lade en del tid på att utröna vad som hände med Sigge Wulffs kropp och huvud.
Varken i Kristianstad eller på Lidingö brandkår kunde någon besvara frågorna.
Minnet av Wulff förbleknar småningom, men det dröjer. När den blivande stjärnan Ernst Ragnar Johansson i Falun 1907 leker med ett artistnamn fastnar han först för Ernst Wolf – tills han inser att det ligger för nära Sigge Wulff, en artist han aldrig ens har hört i verkliga livet, och därför ändrar till Rolf. Långt in på 1920-talet jämförs Rolf med Wulff, till viss irritation från Rolfs håll. Han ansåg sig ojämförlig.
Runt 1930, nästan 40 år efter sin död, får Sigge Wulff en revival. Gösta Ekman den äldre, sin tids populäraste skådespelare, spelar in en kortfilm där han framträder i Wulffsk grilljanneutstyrsel och sjunger Kalle P. De som minns påpekar att Sigge Wulff minsann sjöng med en betydligt starkare och klarare stämma än Ekman, som levde mer på charm än på tonsäkerhet. Det bryr sig dock inte 1930 års publik om. De älskar sin Gösta Ekman med samma intensitet som deras far- och morföräldrar en gång älskat Sigge Wulff. Och melodierna är alltjämt gnolvänliga. Det märker inte minst Jan Malmsjö, som 1962 framför Kvinnor och champagne i TV-programmet Kaskad, mest som en engångsföreteelse men sedan fortsätter att ha den på repertoaren i decennier.
Sigge Wulff levde den sortens liv som lätt blir mytiskt: han kom, han sågs, han segnade. Lika fort som han dök upp från ingenstans försvann han till de sälla jaktmarkerna, lämnande efter sig varma minnen hos dem som fick vara med när det bjöds på en skvätt champagne och alla blev berusade.
Idag pratar få om Sigge Wulff och en krympande skara minns melodierna. Men att han var en av våra första och största superstjärnor kan ingen ta ifrån honom