Friedrichs besatthet blev Kickans död

Friedrich var besatt av överklassflickan Sylvia. När hon nobbade honom blev han fullständigt galen och letade efter en kopia av henne. Han hittade henne i Hökarängen i Stockholm. Kickan var bara 18 år och hade hela livet framför sig.

Text: Andreas Jemn
Foto: Polismuseet, polisen och Stockholms stadsarkiv

Hela sommaren hade Friedrich Wagner spanat bakom gardinen till sitt vindsrum och spionerat på Kickan. Hon var så lik hans ungdomskärlek från Wien, Sylvia. Problemet var bara att Kickan hade en pojkvän. Och när hon reste iväg med honom blev Friedrich svart i själen av vrede.

Han visste att Kickans föräldrar var i Frankrike. Ja, hela kvarteret var bortrest. Söndagsvägen i Hökarängen låg nästan öde nu när industrisemestern dragit igång. De låga och täta små radhusen låg som ett pärlband kring gatan. Som en liten folkhemsoas en bit från Stockholms hektiska stadsliv.

Det var nästan bara Friedrich som var hemma. Så när Kickan kom tillbaka från tältsemestern med pojkvännen på kvällen den 25 juli, började hans hjärta slå fortare. Från sin plats bakom gardinen bevakade han varje steg hon tog.

Friedrich såg hur hon gick in i huset, men snart kom hon ut genom altandörren och skyndade över vägen till grannen. Hon var borta några timmar, och vid tiotiden återvände hon hem. Från sitt fönster kunde Friedrich se hur det lyste i hennes fönster någon timme, sedan blev det svart. Då bestämde han sig för att förverkliga sina planer, de planer han burit på under två långa år.

Alla Friedrichs försök att skaffa sig en fästmö hade misslyckats. Han hade försökt med kontaktannonser, men alla tjejer som hade svarat honom hade blivit livrädda och flytt. Till slut hade det blivit för mycket för honom. Desperationen över att få bli älskad blev till en besatthet och snart hade han släppt alla spärrar. Friedrich hade läst massor av böcker om narkos och hjärntvätt och långsamt formulerat sin plan. Han skulle söva ner en kvinna för att sedan kunna ockupera hennes kropp och själ.

Friedrich Wagner

Mördaren Friedrich Wagner.

Kickan var bara 18 år, han sex år äldre. Men det spelade ingen roll. Hon passade perfekt in på bilden av Sylvia, den enda rätta och perfekta kvinnan. Den kärlek som han en gång blivit berövad i hemstaden Wien.

En timme efter att Kickan släckte lampan skred han till verket. Friedrich satte
sig i fönstret och började sminka sitt ansikte, samtidigt som han oroligt spanade mot hennes fönster. Någonstans inom sig visste Friedrich att han var på väg att ta ett avgörande steg, förbi gränsen om det som var tillåtet. Sedan skulle det inte finnas någon återvändo.

För att sminket verkligen skulle sitta pudrade Friedrich ansikte och hår med potatismjöl. Det var något som han fått för sig, en fix idé. Sedan smög han en trappa ner i huset där han hyrde ett rum av en trevlig medelålders kvinna. Hon var heller inte hemma.

Han gick ut genom altandörren och smög sedan tyst genom den ljumma
sommarnatten mot hus nummer 88, där Kickan bodde. Precis som han trodde stod altandörren öppen. Det var bara att stiga på. Han smög långsamt uppför trappan och tittade in i det som han trodde skulle vara hennes flickrum. Men det var tomt. Sedan såg han hur dörren till föräldrarnas sovrum stod öppen. Och där inne låg hon. Kanske kändes det bättre att sova i föräldrarnas säng nu när de var bortresta och hon var ensam hemma.

Mjukt och tyst böjde han sig ner över Kickan, hällde ut kloroformen mot handduken och satte den över hennes mun. Kickans sista syn i livet var åsynen av den mörke man som nu stod böjd över henne. Ett djupt andetag och kloroformen rusade in i hennes kropp.

Kickan Granell.

Kickan Granell några månader före mordet.

Friedrich hade inte haft för avsikt att döda henne, men i handduken fanns det alldeles för mycket narkosmedel. Mycket mer än hjärtat klarade. Kickan somnade in för alltid på bara några få korta ögonblick. Sedan våldtog Friedrich henne.

Dagen efter ringde hennes pojkvän. Han ville prata om allt roligt som hade hänt på tältsemestern. Han visste att Kickan var ensam hemma. Föräldrarna var på semester i Frankrike, så de borde ta tillfället i akt och vara ensamma.

Men Kickan svarade inte. Det var märkligt, tyckte han. Han visste att hon skulle vara ledig från arbetet på sjukhuset och hon brukade alltid svara i telefon. Han lät det vara ett litet tag, för han ville ju inte verka alltför efterhängsen.

Det var inte förrän dagen efter som han började bli orolig. När Kickan fortfarande inte svarade efter middagen ropade han på sin bror och bad honom följa med hem till flickvännen. De båda killarna kom fram till Söndagsvägen vid sextiden på tisdagskvällen. De knackade på dörren, men ingen öppnade.

De såg att altandörren var öppen och båda ropade efter Kickan, men självklart kom det inget svar. Sedan gick de uppför trappan, och där inne i föräldrarnas sovrum såg de henne. Båda förstod att något var riktigt fel, för ansiktet var alldeles blått. Men de var unga, och i panik rusade de ut och letade upp en äldre granne som följde med dem och konstaterade att flickan faktiskt var död.

En liten stund senare kom en radiobil från Farstapolisen och två uniformerade konstaplar klev ut och in i familjen Granells bostad. Vid Kickans sovrumsbord låg det en tom pillerburk. ”Självmord”, konstaterade de torrt och fick kroppen bortforslad.

Rekonstruktion av hur det såg ut när kroppen hittades.

Så här hittades Kickan. Bilden är från en rekonstruktion – kvinnan på bilden arbetar på polismyndigheten.

Det var inte förrän poliserna kom till stationen och skulle skriva en rapport som de började foga samman pusselbitarna och kom att tänka på en viktig detalj – telefonsladden hade varit avskuren. Då gick det upp för dem att det faktiskt kunde röra sig om ett mord och kontaktade genast mordkommissionen.

Friedrich hade hela tiden iakttagit allt som hände från sitt mörka vindsfönster. Han hade bott i Sverige i tre år. Han var född i Wien den 9 november 1940. Pappa Josef satt i fångläger efter kriget, så han var ensam med mamma Anna, en distanserad och strängt religiös kvinna som noga övervakade sonens aktiviteter och umgänge.

Hela uppväxten längtade lille Friedrich efter värme, men han fick bara tukt. När han kom upp i årskurserna och började ta kvällskurser, var det inte studierna som lockade utan chansen att få sitta bredvid flickor. I sjätte klass mötte han Sylvia och blev besatt.

Hon kom från en finare familj. För att vinna hennes hjärta gick han med i samma folkdanslag som hon och började att spela musik. Han visade sig vara begåvad och så småningom blev Friedrich en ganska erkänd folkmusiker som turnerade en del i hemlandet. 

Som en sista, storslagen plan att vinna Silvias hjärta arrangerade han fyra stora musikfestivaler med massor av inbjudna. För detta tog han stora lån och gjorde en noggrann planering. Problemet var att ingen kom på festerna och Friedrich blev ruinerad.

När han på köpet blev relegerad från gymnasieskolan och därmed för alltid förut­bestämd till en simpel karriär som lägre tjänsteman, brast det för honom. Han var vansinnig på hela Österrike och lade skulden för sina motgångar på var och en av sina landsmän.

Han bestämde sig för att emigrera. Genom några svenska folkdansare hade han fått höra att i Sverige var alla kvinnor som Sylvia. Därför avsade han sig sitt österrikiska medborgarskap och gav sig iväg. Samtidigt planerade han i sin galenskap att värva samman en svensk armé som skulle marschera mot Wien och krossa hela staden.

Otto Wendel från mordkommissionen.

Otto Wendel ansågs som sin tids bästa polis. Hans rykte nådde långt utanför landets gränser.

När mordkommissionens främste rättstekniker Otto Wendel kom till Kickans föräldrahem sent på tisdagskvällen räknade han med att mördaren redan hade minst 30 timmars försprång. Dessutom var de flesta på gatan bortresta, så det skulle bli svårt att få några bra vittnesmål.

Den rättsmedicinska undersökningen visade på kvävning och på sängkläderna hittade man spår av sperma. Hon hade bytt linnen i sängen samma kväll som hon kom hem från resan. Det betydde att det som fanns på sängkläderna kom från mordet. Dessutom hittades en liten handduk med något fränt ämne som visade sig vara kloroform. Hon hade alltså blivit utsatt för ett riktigt ruskigt lustmord.

Vid den här tiden var kloroform inte receptbelagt, så en uppmaning gick ut till alla apotek att höra av sig om folk som köpt kloroform. Visst kom det in tips från apotekare, men inget som ledde någonvart. Samtidigt samlade man in vittnesmål från alla grannar. Poliserna gick runt och förhörde människorna i kvarteret och de fick tag på alla utom en. Det fanns en underlig karl som var inneboende hos en kvinna. Österrikare, trodde de. Han hade hållit sig undan. Det räckte för att Otto skulle bli misstänksam.

För att knyta någon till platsen krävdes det teknisk bevisning, så Otto dammsög Kickans dödsrum. Spåren i dammsugarpåsen var märkliga. Det var fullt med potatismjöl. Konstigt, tänkte Otto, för inte är det normalt att ha potatismjöl i sovrummet.

Under tiden hade polisen också kartlagt Friedrich. Det var något med honom som var skumt och många som haft kontakt med karln vittnade om att han var otäck.

Den 22 september hämtade polisen Friedrich utanför huset. Han gjorde inget motstånd utan satt bara där stel som en pinne, nickade artigt och gav klara och konkreta svar. Otto gjorde en husrannsakan och hittade då spår av potatismjöl i hans rum. Men framför allt hittade han en hög märkliga texter.

Flaskor med kloroform.

Vid tiden för mordet kunde kloroform köpas fritt på apoteket. Foto: TT

Läsningen av Friedrichs texter var fruktansvärd. Här stod det klart och tydligt hur han hade planerat sitt hemska dåd. Men Kickans mördare nekade och polisen visste att bevisningen var tunn. Dessutom hade han ett bra svar på potatismjölet. Det fanns ett ganska vanligt rengöringsmedel vid denna tid som innehöll just potatismjöl.

Hela utredningen vacklade och för mordkommissionen och Otto Wendel var det en katastrof. Ingen tvivlade på att Friedrich var skyldig, och skulle han gå fri vore han en samhällsfara. Otto var tvungen att gå igenom bevisen en gång till. Friedrich måste ha lämnat ett spår till, något som knöt honom till platsen.

Han började med potatismjölet. Kanske fanns det något där som skulle kunna fälla honom. Och det var när potatisflingorna hamnade under mikroskopet som mördarens historia började vackla. Otto märkte att flingor som användes i rengöringsmedlet var brutna, medan de som hittats hemma hos Kickan och Friedrich var hela.

Nu hade de något som band honom till mordplatsen, även om fallet fortfarande var tunt. Polisen ansatte Friedrich hårt och försökte få ur honom ett erkännande, men det var stört omöjligt. Han var fortfarande samma vältalige och artige yngling som tidigare. Däremot hade Otto märkt en intressant detalj: varje gång mördaren ljög vibrerade näsvingen, eller snarare ryckte till, och så fort Kickan kom på tal blev näsryckningarna i det närmaste
maniska.

På sitt bord fick åklagaren ett åtal som kanske inte skulle hålla. Visst fanns det motiv i Friedrichs anteckningsböcker och potatisflingorna som band honom till platsen – men inte mer. Polisen visste att han kunde bli utsläppt och vidtog därför åtgärder. I häktet tvingades Friedrich Wagner genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och den samlade expertisen var rörande överens om att han inte borde gå lös. Det var tryggt för Otto och hans kollegor. Nu skulle han hur som helst bli inlåst.

Rättegången började i december och rätten underkände åklagarens och mordkommissionens arbete. Det räckte inte för en fällande dom och Friedrich släpptes ut. Men han hann inte ut från rättssalen förrän två poliser ganska bryskt tog honom med sig. Han låstes in på ett mentalsjukhus utanför Västervik. Otto Wendel var lättad men ändå besviken. Mordet borde ha klarats upp, både för de anhörigas och för samhällets skull.

Men så ringde det plötsligt i Ottos tjänstetelefon. I andra änden var det överläkaren på mentalsjukhuset som berättade att Friedrich hade börjat prata. Polisen reste ner för att tala med honom och till slut kom erkännandet.

Friedrich berättade i detalj hur det hade gått till och åtalet togs återigen upp i rätten, denna gång i Svea hovrätt, som fann honom skyldig för dråp.

Friedrich satt på mentalsjukhuset och utvisades sedan till Österrike. Vad som hände med honom är okänt. Men mordet har för alltid satt sin prägel på Söndagsvägen och de boende.

Publicerat