Han offrade livet för att hjälpa sina vänner

Hur lång tid tar det att dö på ett drivande isflak? Finn Malmgren fick svaret sedan hans luftskepp kraschat på väg hem från Nordpolen 1928. Den 33-årige direktörs-sonen offrade livet för att rädda sina kamrater.

Norrmannen Roald Amundsen betraktas visserligen som den förste i världen att flyga till Nordpolen.

Men med i hans luftskepp fanns även en 33-årig svensk:

Finn Malmgren, meteorolog.

Eller ska vi kanske också lägga till titlarna äventyrare och våghals eftersom bragden i juni 1925 inte var hans första färd ut i det okända?  

Redan tidigt visade den unge svensken en stark dragning till de ändlösa isvidder som till slut skulle bli hans stora passion.

Men också hans iskalla grav.  

Fast egentligen var det inget som tydde på att den allvarlige unge grabben, född i Göteborg den 9 januari 1895, skulle bli en av våra stora upptäcktsresanden. 

finn stor.jpgFinn ansågs vara den bäste polarmeteorologen i världen. Hans äventyrslystnad kom att kosta honom livet. Foto: Arkiv

 

Pappa Adolf Ferdinand var postdirektör och satt mestadels tryggt parkerad bakom ett skrivbord. Mamma Anna Lovisa, född Forsgren, skötte markservicen. 

Möjligen kan man spåra ett tidigt intresse för de exotiska frimärken som ibland plockades hem från pappas jobb. Dessutom ett tekniskt kunnande som resulterade i att lille Finn Adolf Erik Johan redan som tioåring skruvade isär mammas symaskin och satte ihop den igen.

Det tycks dock först ha varit när han som 23-åring anställdes som assistent vid det meteorologiska observatoriet på Pårtetjåkkå, på 2 000 meters höjd, tre mil norr om Kvikkjokk, som Finn Malmberg fick smak för kalla, ödsliga och outforskade trakter.  

Men hans första polarexpedition blev till stor del ett misslyckande. 

Via norska kollegor hade svensken kommit i kontakt med den världsberömde Roald Amundsen. 1922 fick han följa med på den 23 år äldre norrmannens försök att med ishavsskutan Maud driva med havsströmmarna från Alaska, förbi Grönland, till Spetsbergen.

De satt fast tre och ett halvt år (!) i packisen. Efter återkomsten till Alaska konstaterades att de aldrig någon gång passerat över geografiskt okända områden. Amundsen var om inte stukad så i alla fall arg och besviken.

 

Ungtuppen Finn Malmgren mådde däremot prima. 

Dels hade han fått in en fot i den mest spännande av världar, tyckte han. 

Dels återkom han med journaler och observationer nog att fylla två lårar på vardera 60 kilo. 

Ur detta digra material skulle han snart vaska fram en rad viktiga rön och uppfinningar som hjälpte chefen Amundsen att ett år senare ta revansch på både sina belackare och polarviddernas stränghet.

Den viktigaste uppfinningen var en ny sorts mätare för luftfuktighet. Manicken gjorde att Amundsen nu vågade testa att istället begagna sig av ett luftskepp, konstruerat av italienaren Umberto Nobile. 

photo-stockholm-italia.jpgLuftskeppet Italia passerar Nybroviken i Stockholm på sin väg mot Nordpolen. Foto: Arkiv

 

Tack vare Finn Malmgrens apparat gick det plötsligt att finna de luftlager där man löpte minst risk att drabbas av rimfrost och nedisning. 

Ja, den unge meteorologen ansågs nu så betydelsefull att han fick ansvaret för luftskeppet Norges avfärd, rutt och flyghöjd. Med resultatet att Finn Malmgren & Co den 12 maj 1926 blev först i världen att titta ner på Nordpolen.

(Länge ansågs de dock ha kommit tre dagar för sent. Amerikanen Richard Byrd påstod sig ha passerat Nordpolen i flygplan redan den 9 maj. Två decennier senare kunde man dock konstatera att han förmodligen ljög. I själva verket tycks han bara ha cirklat runt Svalbard i ett och ett halvt dygn.)

Idag är det svårt att förstå vilken national-hjälte Finn Malmgren faktiskt blev. Han har hamnat i skuggan av ingenjör Andrée & Co, men i efterhand framstår han som en både skickligare och mer sympatisk polarfarare.

”Gladlynt, vänfast, lojal, kunnig, lugn och ytterst professionell”, löd samtida omdömen. 

GettyImages-104421122.jpgBefälhavaren Umberto Nobile i dörröppningen på luftskeppet Italia innan det lyfter mot kylan och det öde landskapet i norr.

 

Säkert var det också därför Umberto Nobile 1928 krävde att få svensken med på en egen expedition till Nordpolen med luftskeppet Italia.

Mussolini vägrade först. Den fascistiske diktatorn krävde enbart italienska medlemmar. Men Nobile hävdade bestämt att han inte kunde klara sig utan världens just då skickligaste polarmeteorolog.

Ändå lyssnade dessvärre inte Nobile när Finn Malmgren varnade för att ge sig av redan i mitten av maj.

”Stor risk för nerisning”, menade svensken och fick rätt. 

På återfärden från Nordpolen i mitten av maj tappade luftskeppet plötsligt höjd. En ventil hade frusit sönder och gas läckte ut. 

I hårda vindar störtade farkosten på ett jättelikt isflak nordost om Svalbard. Smällen blev så kraftig att förargondolen slets av.

Aldo Finn.jpgFinn Malmgren, till höger, med sin italienske expeditionskollega Aldo Pontremoli samma år som de drabbades av katastrofen. Foto: Arkiv

 

I denna satt, förutom Finn Malmgren, även Umberto Nobile, hans hund Titina och nio andra expeditionsmedlemmar. 

Medan övriga sex – som satt i en annan del av farkosten – for upp i luften igen och försvann, konstaterade de skeppsbrutna att en i gruppen dött i kraschen. Nobile och en annan man hade i sin tur brutit var sitt ben. 

Men Finn Malmgren var också skadad. Ena armen fungerade inte. Ändå var det han som nu blev gruppens naturlige ledare.

Vid kraschen hade även tält, sovsäckar, en komradio, torkad mat för en månad och en pistol slungats ut. Med den sistnämnda sköt den nu skadade svensken en isbjörn som gav färskt kött. 

Dessutom kunde han med sina gedigna kunskaper se på isens färg vilka bitar som var saltfria och dög som dricksvatten. 

GettyImages-56767222.jpgNobile med sin älskade hund Titina i nervös väntan på att bli räddade .

 

Det är ingen överdrift att det var tack vare Finn Malmgrens kunskaper, lugn och goda humör som de flesta i Italia-expeditionen kunde överleva och till slut räddas.

Men själv gick han alltså under i is-vidderna.

Det är än idag oklart vad som fick honom att efter två veckors väntan bryta upp från lägret och försöka söka land. 

Kanske för att komradions SOS-signaler aldrig tycktes nå en mottagare? 

Kanske för att hans pliktkänsla var större än någon annans?

Med sig fick han två italienska kamrater, officerarna Filippo Zappi och Adalberto Mariano, och inledde den 30 maj en hjälpexpedition som alla insåg var en högoddsare. 

Ingen visste var bebodda trakter låg. Dessutom märkte de snart att isflaket drev bort från land, inte närmare. 

Nu började även Finn Malmgrens skadade arm att ställa till problem. Fingrarna förfrös. Så ock ena foten.

Efter två veckors vandring tvingades han meddela sina kamrater att de måste fortsätta utan honom: ”Ni är våra andra vänners enda chans. Lämna mig här. Jag är inte rädd att dö.
Ta min varma jacka och en del av min proviant.”

Därefter, berättade Zappi och Mariano senare, lindade Finn Malmgren in sig i en filt. Han bad att få en isbit att suga på och föreslog att kamraterna – innan de gick – skulle hugga honom en grav med en yxa. 

”Sedan lägger jag mig i den för att dö. När havsvattnet fyller hålet, kommer jag att förbli infryst, tills ett fartyg finner mig i denna kista av is.”

Zappi försökte skämta:

”Du kommer att ligga där som en glaserad frukt.”

Finn Malmgren log snett, vinkade otåligt farväl och lade sig till rätta med ryggen mot ett isblock för att lugnt invänta slutet.

Detta var den 12 juni 1928. En månad senare skulle den ryska isbrytaren Krassin råka sikta Zappi och Mariano på det smältande isflaket. 

Efter deras anvisningar kunde även övriga expeditionen räddas. Finn Malmgrens kropp återfanns dock aldrig.

I sökandet hade även svenskens forne chef Roald Amundsen deltagit. Han kände så starkt för sin unge vän att han hyrde ett plan och styrde norrut. Den 18 juni försvann även han utan ett spår bland de ändlösa polarvidderna. 

I Norge blev det landssorg, förstås. Men också i Sverige, där sökandet efter Finn Malmgren under två månader fyllt tidningarnas förstasidor.

Umberto Nobile, som tillhörde de överlevande, skulle senare resa till Sverige och uppsöka den förolyckades mor.

För resten av världen föll den svenske polarfararen däremot snart i glömska. Idag är det endast några få gatstumpar, två skulpturer, en minnessten och en gravvård på Uppsala gamla kyrkogård som minner om Finn Malmgrens korta men färgstarka levnadsbana.

Ett bittert öde, det också.