Änglamakerskan i Helsingborg dränkte åtta fosterbarn

De förtvivlade mammorna tvingades av olika omständigheter att lämna ifrån sig sina barn. Hilda Nilsson på Bruksgatan i Helsingborg visade upp en perfekt fasad och lovade att ge barnen trygghet och kärlek. Men när dörren stängts försvann barnen för evigt.

Text: Johan G Rystad
Foto: HJ Arkiv, IBL

 Den gamla goda tiden var i mångt och mycket i ännu högre grad den gamla onda tiden. För bara en dryg mansålder sedan var Sverige ett land som i stort sett saknade någon form av trygghetssystem, där det var upp till var och en att försöka lösa sina problem efter bästa förmåga och där den stränga kristna moralen genomsyrade samhället och hos de utsatta ofta gjorde livet än svårare.

Det var i en sådan tidsanda som änglamakerskorna kunde bedriva sin hemska verksamhet, ofta utan att riskera upptäckt. Myndighetskontrollen var i bästa fall sporadisk, i andra fall helt obefintlig.

I en tid då barn utom äktenskapet, så kallade oäkta barn, innebar både en social skam och en ofta närmast omöjlig försörjningsbörda för den ensamstående modern var fosterhem vanligt förekommande. Barn lämnades bort mot betalning, ibland en engångssumma som skulle täcka hela barnets uppväxt, ibland månatliga inbetalningar. Det beräknas att ungefär tre procent av alla barn som föddes hamnade hos en annan familj än sin biologiska.

I de allra flesta fosterhem strävade naturligtvis föräldrarna på efter bästa förmåga. Det var ofta fattiga hem där betalningen för fosterbarnen innebar ett litet men ibland avgörande bidrag för familjen försörjning. För det mesta fick fosterbarnen hjälpa till i hushållet men det var en lott de delade med många andra barn på den här tiden. Livet var hårt för de flesta, inte minst för de små.

Men så fanns det änglamakerskorna. Dödens foster­föräldrar.

Den typiska änglamakerskan var en kvinna som tog emot barn till ogifta mödrar mot betalning men som sedan misskötte och svalt barnen till döds – antingen genom att ge dem för lite att äta, utsätta dem för vanvård och misshandel eller neka dem läkarvård vid behov.

Den mest ökända änglamakerskan av dem alla hette Hilda Nilsson och var av en ännu värre sort. Efter att ha mottagit betalning, ofta i form av en engångssumma, tog hon ofta livet av barnen så snart den förtvivlade modern hade stängt dörren och åkt hem.

Hilda Nilsson, ”Änglamakerskan på Bruksgatan”, är Sveriges värsta kvinnliga seriemördare genom tiderna.

Hilda och hennes make Gustaf levde i Helsingborg under pressade ekonomiska förhållande. De hade dragit på sig stora skulder och indrivningarna blev efter hand allt mer hotfulla. Hilda saknade inkomst och för att få en möjlighet att bidra till att lösa den pressade ekonomiska situationen bestämdes det 1915 att Hilda skulle börja ta emot fosterbarn.  Det var ett av få alternativ som stod till buds för en fattig gift kvinna men varje krona var viktig för att hålla fodringsägarna stången.

Det var ett beslut som skulle kosta åtta barn livet.

Det första barnet som fick sätta livet till var en femmånaders flicka som skrikande höll Hilda vaken om nätterna. Dagarna var fyllda av ekonomiska bekymmer och nätterna fyllda av nedbrytande sömnlöshet. En dag när Hilda och flickebarnet var i tvättstugan lade hon barnet framstupa i en tvättbalja fylld med kallt vatten, täckte baljan med en tvättbräda och placerade en kolhink över som tyngd. Därefter lämnade hon rummet för att återkomma en stund senare och konstatera att skriken tystnat för gott.

Hon gömde barnet i en skrubb och brände liket dagen efter i kolugnen som värmde vattnet i tvättstugan. Resterna slängde hon och dopbeviset eldades upp.

Det var som om barnet aldrig funnits.

Till sin make sa hon att ett fint par hade kommit och hämtat barnet och han lät sig nöjas med det. Det fanns fler ogifta mödrar i kön som ville lösa sin situation på det sätt som stod till buds.

Det kom nya barn till Bruksgatan 5. 

Under de kommande två åren återupprepades proceduren med små variationer ytterligare sju gånger. Ibland försvann barnet så snabbt att varken grannar eller Gustaf hann uppfatta att barnet ens anlänt. Dörren han knappt slå igen efter modern förrän barnet hamnade i baljan och pengarna lades i skrinet.

Att hennes mordiska verksamhet kunde fortsätta så länge berodde delvis på yttre förhållande. Visserligen var inte Hilda Nilsson mer välbeställd än någon annan änglamakerska men hennes förmåga och ambition att hålla hem och kläder hela och rena lurade omgivningen. Det var också ofta det välstädade hemmet som övertygade mammorna att lämna bort sina barn i Hildas vård. Det var ovanligt med så fina bostäder i dessa sammanhang, det stod ut mot de ofta smutsiga lopphål som oftast erbjöds. Inget skvallrade om det öde som väntade barnen.

För att undgå upptäckt valde Hilda också att skicka små kort till mödrarna där hon fantiserade ihop barnens utveckling så föräldrarna kunde känna sig uppdaterade och lugna. Hon tvekade inte ens att begära mer pengar av mödrar vars barn hon redan tagit livet av.

Men allt skulle ändå spricka till slut.

När en av mödrarna, Blenda, 1917 fick ett meddelande om att familjen Nilsson skulle flytta och att hennes son Gunnar nu skulle hamna i Hildas systers vård i Malmberget i andra delen av Sverige försökte modern att få kontakt för att få en ny adress till barnets vårdnadshavare. När hon inte hörde av Hilda valde den oroliga Blenda att helt enkelt åka till Bruksgatan i Helsingborg där hon lämnat barnet några månader tidigare. En överraskad Hilda berättade där att Blendas son Gunnar dött i Malmberget – trots att hon skickat lugnande meddelande till mamman. Men hon kunde inte säga var barnet låg begraven eller adressen till Gunnars sista fosterhem…

När polisen slutligen kopplades in rullades hela historien upp inför en chockad allmänhet. Att fosterbarn ofta for illa var man väl medveten om men detta gick utanpå det mesta.

I rådhusrätten dömdes Hilda för ett dråp och sju mord till att mista livet, en dom som senare fastställdes av hovrätten. I väntan på verkställighet sattes hon i Kronohäktet Citadellet i Landskrona. Trots att högsta instans i enlighet med nyligen införda rutiner omvandlade hennes straff till livstids fängelse valde Hilda att den 10 augusti 1917 med hjälp av en linneduk hänga sig i sin cell.

Några år därefter ändrades lagstiftningen vad gäller fosterhemsplaceringar och samhällets kontroll ökade markant. Det innebar slutet för Änglamaker­skorna. ✤