STOPP - här ska inga träd fällas!

Det har kallats 68-generationens största strid. Men faktum är att kampen för almarna i Kungsträdgården i Stockholm var en kamp där generationer möttes ... På bilden tar polisen hand om en av aktivisterna, skådespelaren Johannes Brost.

Text: Johan G Rystad
Foto: TT

Beslutet att fälla almarna rev upp känslorna hos många stockholmare. Redan innan beslutet togs hade stadens regerande politiker med ringa framgång försökt förankra beslutet hos medborgarna.

Almarna var i dåligt skick och skulle ändå dö, påstod man. I marken under
almarna fanns det sprickor som gjorde det lämpligt att använda just denna plats för en tunnelbanestation.

Många stockholmare var skeptiska. Staden var stadd i en våldsam och snabb förvandling och man hade svårt att hänga med i allt som hände.

Det blev fällningen av almarna som blev den fråga som ställde allt på sin spets till slut.

I stadsfullmäktige röstade 63 ledamöter för en fällning, däribland alla socialdemokrater. Mot fällningen röstade bland annat moderaterna. Regeringen Palme fastställde planerna.

När fällningarna närmade sig i maj 1971 samlades tusentals stockholmare runt träden. De flesta var ungdomar, men även äldre aktivister som var missnöjda med utvecklingen av staden deltog eller kom med uppmuntrande tillrop. En av dem var den annars konservative kåsören och revymakaren Kar de Mumma, som kom förbi för att gjuta liv i protesterna. 

Under en vecka vakade man och natten till den 12 maj utbröt kravaller när träden skulle fällas. Polisen försökte svara för arbetarnas säkerhet, men ungdomarna klättrade snabbt och vigt upp i träden och man hade svårt att tränga igenom folkmassan fram till stammarna. Både poliser och demonstranter skadades under upploppen.

Efter tre timmar gav polisen upp.

Många kända personer ställde upp för träden. Johannes Brost fick bäras bort av poliser, Cornelis Vreeswijk sågs i vimlet och operakören, med Kjerstin Dellert i spetsen, sjöng Låt almarna leva från operans balkong.

Och till slut fick man som man ville. Almarna fick leva.

sdlhaNeFXMwgCY-nh.jpg

MÖTE ÖVER GENERATIONER. ”Det är borgarråden som är uppviglarna, inte vi”, säger fil stud Per Janse och generalmajor Gunnar af Klintberg i Alternativ stad som har stått på vakt vid almarna nästan dygnet runt.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr var rasande och anklagade demonstranterna för att vara odemokratiska. Det hjälpte inte. Han fick avgå några månader senare och blev landshövding istället.

Byggandet av tunnelbanestationen försenades med flera år och flyttades längre österut. Och almarna, som enligt politikerna var dödsdömda, står ännu kvar ...  

Publicerat