Sju dagar utan sura miner

Det började med en trafikräkning i centrala Stockholm och slutade med en landsomfattande kampanj. I november var det 75 år sedan vänliga veckan först såg dagens ljus. Men har vi blivit vänligare sedan dess?

Text: Johan G Rystad
Foto: Sjöberg Bild

Det är en vanlig arbetsdag i Stockholm år 1946. Rusningstrafiken – mest cyklar men i allt högre grad också bilar – pulserar fram på gatorna. Gångtrafikanternas steg är snabba och målmedvetna. Blickarna bakom styre och ratt är tomma.

I ett gathörn står en man med papper fastklämt på ett bräde och med pennan i högsta hugg. Han är trafikräknare och har ett viktigt uppdrag från stadsledningen: att beräkna hur trafiken ser ut inför kommande satsningar på stadens infrastruktur.

Ett streck för varje bil, ett streck för varje cyklist.

Men varför ser alla så sura och allvarliga ut?

Trafikräknaren lägger till tre kolumner i sitt formulär: en kolumn för leende,
en annan för förnöjsamhet, en tredje för surpuppor.

När dagen är slut räknar han ihop resultatet: han har sett 12 personer som ler och 15 som ser allmänt nöjda ut, medan resten, 8 569 personer, har sett ut som om de, som han senare uttryckte det, varit på väg till sin egen begravning.

Med dessa siffror vandrar han upp till den kristne publicisten och bokförläggaren Harry Lindquist, mannen bakom Läkarmissionen. Harry ser siffrorna och förfasas – så kan vi inte ha det.

I tidningen Hemmet och familjen, som Harry Lindquist ägde, lanseras vänliga veckan. Sju dagar som ska präglas av ett mjukt och vänligt bemötande, med fokus på trafiken, arbetsplatsen och hemmet. Men det gäller att också förändra sitt tankesätt. Man ska inte bara agera vänligt utan också försöka tänka gott om andra människor.

Efter moget övervägande väljer kommittén första veckan i november. Som Harry Lindquist uttryckte det:

”Det är en tid då mörkret ruvar tätt över landet och det knappast går att undgå att humöret trycks ner.”

i folks medvetande, även om det kanske är si och så med följsamheten till veckans regler. Redan det femte året får ”firandet” ställas in, för just när tidningen och folket laddar för en glad och vänlig vecka avlider kung Gustaf V.

Men året därpå är man tillbaka med full kraft.

År 1960 lanseras mottot ”Vänlighet vinner” och veckan blir, förutom en kampanj för leende artighet, också en vecka för att bekämpa den stress som alltmer börjar göra intrång i alla svenskars vardagsliv. Kopplingen är självklar: i en värld som präglas av stress och hets är artighet och vänlighet det första offret.

vanliga veckan flode.jpg

Får jag bjuda damen på en chokladkaka? Ja, det är ju vänliga veckan ...

 

År 1984 börjar Harry Lindquiststiftelsen dela ut pris till årets vänligaste svensk, som kanske blev vänliga veckans mest uppmärksammade inslag. Pristagaren är en för de flesta okänd person som gjort gott i det tysta. Endast Lill-Babs, som vann priset 1995, är känd för en bredare allmänhet. År 1999 slutar man utse årets svensk eftersom många pris-tagare upplevt att de blivit trakasserade och hånade. I och med detta dör vänliga veckan ut.

År 2014 tar Läkarmissionen, som ju en gång skapats av Harry Lindquist, åter initiativet till en nystart, men nu flyttas årets vänligaste sju dagar till februari, i anslutning till alla hjärtans dag.

Så, 75 år sedan vänliga veckan infördes.

Har vi blivit vänligare?