topp iamge.jpg

Sara Lidman hämtade kraft från sina förfäder

Släktledet var lika långt som en norrländsk vinter och innehöll bland annat en farfar som förskingrade vartenda öre. Men själv fick Sara Lidman aldrig några barn. Hela sitt liv satt hon fast i en förlamande kärlekshistoria med en annan kvinnas man.

Text: Petter Karlsson
Foto: Foto: TT, Digitalt museum

De karaktäristiska hårtestarna liknade finkänsliga antenner som ägde tillgång till alla våglängder.

För Sara Lidman må ha valt att placera universums mitt i en gudsförgäten skogsglänta i Västerbotten. Men få svenska bonddöttrar ägde samtidigt förmågan att påverka världen som hon:

Agitator under den stora gruvstrejken i Kiruna. 

Hotad av fängelsestraff för att ha kritiserat apartheidregimen i Sydafrika.

Hatad av USA:s krigshökar för sina protester mot bombningarna i Vietnam.

Ett modigt, rakryggat och globalt engagemang som innerst inne bottnade
i hennes egen släkthistoria, befolkad av fattiga bönder i en norrländsk avkrok?

Ja, det verkar faktiskt så.

sdluIupWdAX86Y-nh.jpgSara Lidman trivdes på barrikaderna och engagerade sig i många samhällsfrågor. Hon kämpade frenetiskt mot apartheiden i Sydafrika, för gruvarbetarnas rätt, fred och miljön.

De förfäder som en gång klev i land vid kusten med alla sina tillgångar på en liten kälke, följde dalgångarna upp till en lid, högg sig fast, grävde en brunn, satte potatis och fick tag i en get och en ko var också av hårdaste virke.

”Vilket oerhört levnadsmod de måste haft med sig”, skrev Sara Lidman. ”Vilken oerhörd lust att leva. Ett liv där en solig dag är en triumf och en fågel en gåva från himlen.”  Någonstans tillbaka till 1400-talet går det att spåra en viss Jon i Skråmträsk, som var Sara Lidmans farmors farfars farfars farfars farfars farfars farfars far.

Femton generationer bort, alltså. Men ändå levande – tack vare hennes egen nyfikenhet. 

Ur de dödas öden hämtade hon sin näring. Speciellt fascinerades hon av sin farfar Erik Nilsson Lidman, som dog fyra år innan hon själv föddes.

”Didrik Mårtensson”, som han fick heta i böckerna. Bonde, handlare och – inte minst – förskingrare. En färgstark, tragisk karl som ett och samma år, 1893, fick uppleva sitt livs största framgång och nederlag. 

Först stenrik på leveranser av slipers till det järnvägsbygge som drog genom trakten. 

Därefter fängslad för att ha förskingrat nödutsäde, försummat att inbetala skatt och lånat pengar i socknens namn för egen räkning. 

”Varje steg jag tar går jag i förfädernas liv”, skrev Sara Lidman i sin dagbok. 

Med känt resultat.

UB050258X.jpgEn ung Sara.

För Sara Lidmans debut som 29-åring med Tjärdalen tog hela folkhemmet med storm. 80 000 böcker såldes på nolltid – en succédebut utan motstycke ända tills Ulf Lundell skrev Jack 23 år senare. 

Kanske för att hon skrev som ingen annan: skört och burleskt, andligt och vardagligt, sparsmakat och mustigt, bibliskt och dialektalt. 

Eller för att hon ”landade i en tid som hade behov av en liten litterär flickballong”, som hon självironiskt noterade i sin dagbok.

”Bara ett ord är det rätta, men jag söker det än”, skrev hon och antydde att berättarglädjen kom från pappa Andreas. 

In i det sista var fadern en gladlynt, vetgirig, gudfruktig och slagfärdig bonde som älskade sin familj, sin bygd och sin hembygd. 

Han och hustrun Jenny drev ett av 35 småbruk i Missenträsk, en liten by längs tvärbanan mellan Jörn och Arvidsjaur i norra Västerbotten. I böckerna kallas den Ecksträsk.

Mor o farX.jpgSara med föräldrarna Andreas och Jenny. Saras bakgrund kom att bli helt avgörande för hennes författarskap och aktivism. 

Här varvade Sara handmjölkning och höräfsande med flitiga studier per korrespondens.  

Men hit återvände hon också 1975, 51 år gammal, på flykt undan storstaden och en olycklig kärlek. 

Vid sin litterära debut 1953 var Sara Lidman gift med den 16 år äldre röntgenläkaren Hans Gösta Skarby. Han var barndomsvän med spionen Stig Wennerström men försvann snabbt ur hennes liv.

Istället skulle hon bli nästan hjälplöst förälskad i den diktande revisorn Eskil Almgren, som redan var gift med danskan Grete. 

Relationen var minst sagt komplicerad. Även Grete tillhörde Saras vänner och det märks i dagboken hur skuldkänslorna kämpade förgäves mot passionen. ”Men mitt hjärta kan jag inte avstå”, som Sara Lidman skriver.

”Fågel” var hennes smeknamn på älskaren – kanske för att denne med sin kutiga kropp, närsynta blick och stora mun påminde en smula om en häger. Snart upptog han det mesta av hennes tankar. 

Söndagskvällen den 28 juni 1964 präntade hon i dagboken: 

”Ensam i ett vackert hus. Nästan färdig med en roman. Sjuk efter sällskap. Och ingen av dom jag känner här vill jag ändå se. Bara en ende vill jag se, höra, tala till, ta i, sova med, älska. En, en... Och nu är det förbjudet. Till och med att sörja denna fågel, Eskil...”

Ett förvirrat, hektiskt decennium på alla sätt, alltså. 

För det var nu Sara Lidman for till Sydafrika, blev kompis med den blivande Nobelpristagaren Nadine Gordimer, anhölls för en kärleksaffär med den svarte medborgarrättskämpen Peter Nthite, hotades med ett långt fängelsestraff och i slutändan räddades av FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld.

Men också nu hon engagerade sig i kampen mot gruvägare, atomvapen och USA:s krig i Vietnam. 

”Hon tog hand om människor och hon såg människor”, förklarade hennes förläggare Harriet Fyrberg. ”På våra resor satt hon ibland och betraktade människors ansikte, sedan kunde hon berätta en hel roman om den personen.”

 ”En av våra stora språkkonstnärer”, hävdade i sin tur vännen och levnadstecknaren Birgitta Holm. ”Energin i hennes språk har vi nog inte riktigt kunnat förstå ännu.” 

Om den olyckliga kärleken sköt på eller bromsade Sara Lidmans skrivande är svårt att säga. Förmodligen det förstnämnda. 

I hemmet i Uppsala, digitalmuseumX.jpgSara Lidman i sitt hem i Uppsala innan hon återvände till hembygden i norr.

Framför allt bidrog den till att hon 1975 lämnade Stockholm och återvände till barndomshemmet. Att ständigt vara ”den andra kvinnan” tärde på psyket. Dessutom började föräldrarna bli gamla och behövde hjälp.

Det kunde ha blivit en snöplig reträtt. Istället inleddes den kanske lyckligaste perioden i Sara Lidmans 80-åriga liv. 

När vårsolen stod som en blåslampa över Missenträsk kände hon att hon äntligen hittat hem.

När hösten slöt sig om knutarna kom en känsla av ... ja, kanske trygghet?

Hon skrev: ”Nu kommer dimman och mörkret. Det verkliga Västerbotten.”   

1979 kom budet att ”Fågel” var döende. Natten innan hade hon drömt att de åter möttes. Han var mycket blek och bar svart basker och mörk rock. 

Men den här gången fanns varken längtan eller ångest kvar:

”Min själs älskade ligger för döden och det upprör mig mycket litet.”

Efter Eskil Almgrens död försonades hon med änkan Grete. Älskarens vargskinnsmössa och plånbok fick följa med till Missenträsk. Men det skulle dröja ännu ett decennium innan Sara Lidman åter blev kär. 

”Skulle vilja bo med någon. Men vem skulle palla för mig?”, hade hon visserligen skrivit. Men den 30 maj 1990 fick dagboken en ny ton och ett nytt namn:

”Leif från Arvidsjaur. Att man kan förälska sig så bortom all rim och reson.”

Leif hette Sjöberg och var litteraturprofessor. Han kom från Avaviken, som i princip var nästgårds. Åtminstone med norrländska mått mätt.  

”Så oerhört söt, rolig och snäll”, skrev hon. ”Och vi lallar omkring ...”

Tills Leif dog den 20 november 2000 och hon åter var ensam. Fast fortfarande stark. Än sände den spretiga frisyren på alla våglängder och än var Sara Lidman lika självkritisk som alltid.

”Jag tänker göra en brasa av alltihop”, svarade hon när folk frågade om hennes kvarlåtenskap. Fast så blev det gudskelov inte. 

När Sara Adéla Lidman somnade in den 17 juni 2004 förkunnade testamentet att gården i Missenträsk tillfallit Umeå universitet och kunde användas som skrivarstuga för den som sökte inspiration.

Själv lades hon i familjegraven på Österjörns kyrkogård, under en sten med en typiskt lidmansk uppmaning:

”Lev!” 

 

Djupa rötter i Västerbotten

 

SARA ADÉLA LIDMAN (1923–2004)

Författare. Född en snöstormig natt före nyårsafton 1923 i hemmet i Missenträsk, Jörn, Västerbotten. Död 80 år gammal den 17 juni 2004 i Umeå.

 

Hans Gösta Skarby (1907–2003)

Exmake. Röntgenläkare och docent. Fram till 1947 gift med Eva-Brita Wiklund, från 1954 med tredje hustrun Annie Date. 

 

Andreas Lidman (1888–1976)

Far. Småbrukare. Född i Åliden, Jörn, död i Missenträsk. 

 

Jenny Elisabet Lundman (1886–1979)

Mor. Född i Antnäs, Nederluleå, Norrbotten.

 

Isak Lundman (1852–1925)

Morfar. Född och död i Antnäs.

 

Maria Johanna Norberg (1854–?)

Mormor. Född i Alvik, Skäret, Nederluleå.

 

Erik Nilsson Lidman (1857–1919)

Farfar. Handlare och bonde. ”Didrik Mårtensson” i Sara Lidmans böcker. Född och död i Jörn. Sändes som fånge på ett av de första tåg som trafikerade järnvägen han själv hjälpt till att bygga.

 

Sara Lena Larsdotter (1860–1938)

Farmor. ”Anna-Stava” i Sara Lidmans böcker. Född i Brännäs, Jörn. Död i Missenträsk.

 

Lars Andersson (1826–1875)

Farmors far. Bonde. Född i Mossorsa-träsk, Jörn. Död i cancer i Brännäs,
Jörn.

 

Anna Elisabeth Nilsdotter Perfilius (1786–ca 1821)

Mormors farmor. Född i Persön, Nederluleå.

 

Nils Olofsson Persenius (1760–1809)
Mormors farmors far. Sockenskräddare. Född och död i Persön, Norrbotten.

 

Lars Larsson Junkare (1758–1842)

Farmors farfars far. Soldat. Smeknamn ”Lax” och ”Junkarn”. Född i Skråm-träsk, Skellefteå. Gift med Margareta Jonsdotter.

 

Anders Jonsson Kruus Jonsson
(1699–ca 1758)

Farfars farfars farfars far. Soldat, bonde. Född och död i Gummark, Skellefteå.

 

Brita Hansdotter (1681–1753)

Mormors farmors farfars mor. Död i Persön.

 

Nils Andersson (ca 1597–ca 1674)

Farfars farfars farfars farmors far. Död i Gummark, Skellefteå.

 

Herman Jonsson (ca 1480–ca 1550)

Farmors farfars farfars farfars farfars farfars farfar. Bonde. Gift med Karin Jonsdotter. Son till ”Jon i Skråmträsk”, som är äldste kände förfader.