I september 1842 fick lantbrukarna Håkan Persson och Hanna Persdotter på Linderödsåsen i Skåne en son. Han gavs namnet Per och blev med tiden en del av det strävsamma livet på gården där det mesta handlade om att se till att det fanns mat på bordet. Per visade sig vara både skötsam och begåvad i skolarbetet och fick så småningom hjälp till högre studier av släktingar och vänner till familjen. Han hamnade ett par mil västerut i Lund där han i maj 1863 tog sin studentexamen och sedan funderade över vad han skulle ägna sitt liv åt. Valet föll på läsa teologi där han efter ett par terminer fick så kallad venia beviljad av biskopen, ett tillstånd att predika vid gudstjänster även om han inte var prästvigd.
Per Håkansson skulle bli präst men blev i ställer kemist och entreprenör. Dessutom blev han en av Eslövs mest respekterade män.
Foto: Eslövs kommuns arkiv
Av olika anledningar fullföljde Per Håkansson inte utbildningen utan började istället intressera sig allt mer för naturvetenskap och då främst kemi. Miljön i det akademiska Lund lockade honom och som lärare hade han den framstående kemisten Wilhelm Blomstrand som efterhand också blev en personlig vän. Han tjänstgjorde dessutom under ett par terminer som amanuens på Blomstrands laboratorium.
I slutet av maj 1873 disputerade Per Håkansson på sin avhandling och fick ett par dagar senare sin doktorshatt. Det var dags att omsätta all teori och alla goda idéer i praktisk handling.
Under sommaren reste han till Tyskland i syfte att lära sig mer om den kemiska industrin då han förstått att en sådan bana skulle vara mer ekonomiskt lönsam än att fortsätta som pedagog och forskare inom universitetet. Han besökte flera olika fabriker främst för att studera automatiska framställningsmetoder av spritättika, något han trodde kunde vara en lukrativ affärsidé hemma i Sverige. Han fick svar på de frågor han hade och planerna tog allt fastare form.
Den klassiska Salubrinflaskan i glas med kork och säljtext.
Foto: Historisk Bildbyrå
När han en dag åkte tåg norrut från Lund och passerade genom Eslöv förstod han genast vilka infrastrukturella möjligheter orten hade att erbjuda. Han lånade startkapital, köpte upp mark intill järnvägen och började uppföra ett litet hus som efter tyskt mönster innehöll såväl bostad, kontor som en liten fabrik.
Efter en del egna förbättringar av den tyska framställningsprocessen lämnade den första ättikan Eslövsfabriken under 1874. Hans nystartade företag hittade snabbt en stor marknad och både produktionen och arbetsstyrkan växte stadigt de första åren. I Eslöv blev han snabbt en uppskattad och respekterad profil som 1876 dessutom tog plats i kommunalfullmäktige. 1877, 35 år gammal, gifte han sig med den 19 år äldre Hilda Ottilia Malm.
Avsättningen för ättikan ökade efterhand så mycket att företaget redan i början av 1880-talet var ett av de största i hela landet. Den absoluta närheten till järnvägen gav honom stora fördelar i godshanteringen. När konkurrensen ändå ökade, främst på grund av den billigare träättikan som kommit ut på marknaden och även det tyskimporterade natronet, började Per Håkansson förstå att han behövde bredda sitt produktsortiment. Att bara sälja ren ättika gjorde honom trots allt sårbar. Hans egna iakttagelser på fabriken gav honom en lockande idé.
Ättikan framställdes vid den här tiden i öppna kar i fabriken vilket oundvikligen skapade en karaktäristisk och stark doft. Per Håkansson hade länge märkt att fabriksarbetarna väldigt sällan blev förkylda eller överhuvudtaget sjuka, inte minst i jämförelse med arbetare på andra fabriker i staden. Hans egen bokhållare, som led av svårt tuberkulos, verkade dessutom bli lite bättre när han vistades i fabrikslokalerna. Per Håkansson drog slutsatsen att det måste vara något i ättiksångorna som var befrämjande för hälsan. Han beslutade sig för att undersöka de olika gaser som uppstod vid ättiksframställningen lite närmare.
Fasaden till Salubrin- och ättiksfabriken på Kvarngatan i Eslöv.
Foto: Eslövs kommuns arkiv
Med hjälp av professorer i Lund, bland andra Wilhelm Blomstrand och medicinprofessor Seved Ribbing, inleddes omfattande experiment där också Eslövs distriktsläkare Nils Kulneff var med på ett hörn och gjorde olika försök på djur. Håkansson själv tog sig an tuberkulospatienter som han lätt sitta på ättiksvinden i fabriken och andas in ångorna från tillverkningen. Under mer än fyra år försökte man hitta ett botemedel mot tuberkulos utan att nå ända fram. Symptomen lindrade visserligen men något botemedel hittade man aldrig. Men Per Håkansson, alltid på jakt efter nya idéer för sin verksamhet, tog tillvara kunskaperna och framställde ett antiseptiskt preparat som var verksamt, smärtstillande och giftfritt. Den 1 oktober 1893 tog han patent på sin milda blandning av olika ättiksprodukter: Salubrin. Namnet hämtade han från latinets salubris, välgörande.
Per Håkansson hade aldrig varit rädd för att satsa stort och Salubrin var inget undantag. Han uppförde ett separat bostadshus och en stor kemisk-teknisk fabrik för tillverkningen och 1894 nådde den butikerna, främst marknadsförd som en sårvårdsprodukt. Den lilla glasflaskan gjorde med draghjälp av finurliga annonser snabb succé och blev ett givet inslag i det svenska folkets husapotek. Salubrin uppgavs också, liksom flera andra universalprodukter vid den här tiden, vara verksamt mot så vitt skilda åkommor som insektsbett, fotsvett, lungsot och blodförgiftning. Produktionen i den nybyggda fabriken gick snart för högvarv.
Arbetare i ättiksfabriken ovanpå ett av de stora karen med ättika. Per Håkansson ansåg att det var ångorna från ättickan som gjorde hans arbetare friskare än andra, något som så småningom ledde fram till universalmedlet Salubrin.
Foto: Eslövs kommuns arkiv
1896 dog Per Håkanssons hustru och han blev änkeman. Det kommande decenniet gjorde Salubrins succé honom ekonomiskt oberoende. Han förblev en skarp profil i Eslöv och kallades ibland för ”sure doktorn” när han klädd i en elegant jackett med vit nedvikt krage och en låg svart hatt allt som oftast jäktade fram med en cigarr i munnen. Han var känd som en varm människovän och hjälpte gärna studenter med extrajobb så att de skulle kunna klara sig ekonomiskt och gav bidrag till fattiga människor så att de kunde få de mediciner de behövde. De olika kommunala förtroendeuppdragen utökades och Per Håkanssons betydelse för Eslöv blev allt större.
Vid sekelskiftet 1900 närmade sig omsättningen miljonbelopp och dotterfabriker byggdes i Köpenhamn och i USA. På andra sidan Atlanten slog Salubrin emellertid aldrig riktigt igenom och inte heller på hemmaplan var allt frid och fröjd. Per Håkansson tvingades utkämpa segdragna patenstrider mot olika konkurrenter, inte minst Helios som med sin snarlika produkt Lazarol lockade kunder med tveksamma metoder. Till slut blev de svartlistade för vilseledande annonser.
Salubrinen blev en enorm succé. Den klassiska flaskan kunde man finna hemma hos de flesta, att plockas fram särskilt under sommarmånaderna.
Foto: Historisk bildbyrå
Samtidigt som ättiksproduktionen puttrade på som vanligt drabbades salubrintillverkningen under första världskriget av stor råvarubrist beroende på ransoneringar. När spanska sjukan slog till under hösten 1918 ökade dessutom efterfrågan på Salubrin och läget blev ännu besvärligare. Per Håkansson, nu 76 år gammal, trodde blint på sitt preparats undergörande verkan och gjorde vad han kunde för att öka produktionen. Han själv insjuknade dock och, sin rastlösa vana trogen, lämnade han sjuksängen alldeles för tidigt och satte sig på ett tåg mot Stockholm i ett försök att få tag i råvaror. Efter ett par feberyra dagar i huvudstaden avled han till slut på sitt hotellrum. Enligt den berömde samtida läkaren Henrik Berg kan Per Håkansson ha varit landets första offer för Spanska sjukan.
Per Håkansson saknade egna barn och i det testamente han upprättat 15 år tidigare förbigick han sina förväntansfulla släktingar och samlade istället tillgångarna i olika stiftelser. Det var trots allt i linje med hans generösa och allmännyttiga livshållning.
Ättiksfabriken fortlevde under stiftelsens kontroll och 1940 utökades imperiet med en ny succé: en konservfabrik för ättiksinläggningar av gurka med Herbert Felix som pådrivande frontfigur. Enligt testamentet skulle den årliga avkastningen från salubrin- och ättikstillverkningen delas ut till välgörande ändamål och som stipendier till naturvetenskaplig forskning. 1942 hade stiftelsen tillräckliga medel för att förverkliga Per Håkanssons sista önskan: ett hem för kroniskt sjuka i Eslöv. Det öppnades på 100-årsdagen av hans födelse.
Så småningom blev den ättiksfabrik som Per Håkansson startade 1874 stommen i livsmedelskoncernen Druvan. Varumärket Salubrin finns kvar och marknadsförs idag främst som en kylande hudvårdsprodukt vid solsveda och insektsbett.
