Olga fick pli på de vilda djuren

Plötsligt dök en bortsprungen svensk piga upp i Hollywood. Olga Celeste från Lund blev en gigant inom filmen när dess guldglans var som störst. Men det var inte på scenen utan som vilddjurstränare hon slog igenom. Utan henne hade det kanske aldrig blivit några Tarzanfilmer.

Text: Andreas Jemn
Foto: Foto: Los Angeles Public Library, Library of Congress och Wikimedia

Cary Grant satt elegant uppflugen på en bordskant. Han såg så där distanserat avslappnad ut med sin glänsande mörka blick. Ingen av dem som passerade honom inne i Paramounts påkostade studio hade en aning om att karln var fruktansvärt nervös. Han precis som alla andra väntade på huvudrollsinnehavaren Neisha. En lika erfaren skådis som den där kufen Grant. Men lite annorlunda.

Så plötsligt åkte den tunga porten längst bak i studion upp. Hela rummet fylldes av den bländande kaliforniska solen och in tassade Neisha, en bastant Madame på ungefär 160 kg. Hon strök fram på sina stora mjuka tassar.

Luktade lite förstrött och var nästan mer av en diva än någon annan. Precis efter henne kom en självsäker kvinna med bruna snälla ögon. Hon hette Olga Celeste, född i Skåne och Hollywoods första och främsta vilddjurstämjare genom alla tider. Det var tack vare henne som Tarzanfilmerna gick att spela in.

 

 

Olga var en förrymd flicka som nu gått och passerat 50 strecket men var vitalare än någonsin. Som 16-åring hade hon lämnat föräldrahemmet utanför Lund i Skåne, om natten, för att ta Amerikabåten och förverkliga sina drömmar. Olga var yngst av sju syskon och den enda vanartiga. Hennes äldre systrar och bröder var alla skötsamma och försvann genom livet och ner i kistan utan att någon lade någon större notis om dem.

Men inte Olga inte. Hon kom till Chicago och tog jobb som hushållerska. Men det var inte riktigt hennes grej att putsa lata och rikas gamla smuts. Ända sedan hon var liten hade den här Skånetösen drömt om att få arbeta på cirkus. Det var så hon träffade Big Otto, en stor och varmhjärtad karl som drev Big Ottos Cirkus. Han tyckte att den där svenskan hade något speciellt och tog med henne i sin cirkusensemble som djurskötare. För att få stroppa runt i manegen krävs mycket träning, berättade Otto uppmanande. Och Olga tog hans ord på allvar. För hon förstod att om man ska ta sig någonstans här i livet så krävs det mycket och hårt arbete.

Otto var populär och hade god hand med vilda djur. Men så kom det sig en dag att en häst tröttnade på sin cirkusdirektör och gav honom en välriktad spark mitt i planeten så han blev sängliggande. Då tog Olga chansen. Hon hade en naturlig jättetalang för att handskas med vilda djur som lejon och till och med de farliga pantrarna. Och det var just pantrar som blev hennes specialitet. En livslång kärlekshistoria som skulle vara till graven.

Olga gjorde stor succé och Otto deklarerade från sjuksängen att han hittat sin efterträdare och Chicago låg för hennes fötter. Men det var något med den inrökta och lite religiösa Mellanvästern som inte passade henne.

Det var lite som i det gamla Sverige. Hon längtade efter frihet, ett samhälle där man kunde vara som man vill utan att någon brydde sig om det. Det var inte konstigt, hon hade kommit underfund med att det inte var karlar som lockade henne, utan andra flickor.

Då passar Kalifornien alldeles utmärkt och dit begav hon sig någon gång våren 1908. Den unga delstaten var redan då ett eldorado för passionerade excentriker som är beredda att arbeta hårt för att förverkliga sina drömmar. Långt från konservativa konventioner och stela salonger. Olga älskade sitt Los Angeles från allra första stund. Här var livet fritt och solen varm.

Från havet blåste ljumma stilla havsvindar och det var fritt fram att leva som man själv ville. Olga började med Vaudevilleteater, vid den här tiden stod den i sin glans, innan radion slog igenom fullständigt. Och hon älskade turnerandet.

Framgång för Olga var att göra det hon tyckte mest om. Det var att domptera leoparder inför en hisnande publik.

Utan att hon egentligen tänkte på det skulle dörren till det unga Hollywood slå upp sina portar för den frisinnade svenskan. Det var så att regissören Tom Santschi hade fått i uppdrag att göra djungelfilmer, spännande gärna med lite försiktiga erotiska undertoner.

Tom hade fått en rejäl budget av Paramount och han ville inte ha några uppstoppade djur i sin film. Riktiga bestar behövdes för att ge filmen liv men vem skulle sköta en sådan farlig sak? Han hade hört talas om en duktig på Barnum Brothers Vaudevilleteater.

Han kom, han såg och blev förälskad i de möjligheter till intäkter som denna besynnerliga svenska kunde göra. Här hade han en perfekt skådespelerska till sina filmer. Och det blev ett par tjog stumfilmer.

När ljudfilmen kom försvann många tidigare stjärnor från rampljuset. Den nya tekniken dödade konsten menade många, en av dessa falnande stjärnor var Olgas väninna Anna Q Nilsson, svenska och superstjärna på den gamla hederliga tiden när film var tyst.

Men inte Olga Celeste som tog steget in i den nya tiden och blev ännu större. För snart kom de monumentala Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller som djungelhjälte i huvudrollen. Han och Olga tyckte mycket om varandra.

Olga2.jpg

Hon blev en av de stora giganterna i Hollywood och parerade sitt arbete inom filmen med att jobba på Zoo i Los Angeles, där hon tog hand om de stora kattdjuren. För det fanns ingen som henne i den tidens Amerika. Någon som orädd vågade ta sig an leoparder som ansågs vara de farligaste av alla djur. Men tre månader om året tog hon ledigt och gav sig ut på cirkusturné över hela den stora amerikanska kontinenten.

Hollywood och de stora filmbolagen bävade över denna tid, när deras guldklimp försvann iväg med en stor svart panter och riskerade livet i en massa bortglömda byhålor lite varstans.

Visst blev Olga skadad, men bara ett par gånger och det var inte värre än att hon doppade huvudet i en spann vatten och var tillbaka igen. Så när Howard Hawkes anlitade henne för att göra ”Bringing it up Baby” med Cary Grant och Katherine Hepburn så var Olga lika stor i filmbolaget ögon som de båda stjärnskådisarna.

Hennes älskade Neisha, som var känd för att vara oberäknelig och farlig, gick rakt fram till Grant. Med sin stora nos och morrhåren lätt vibrerande ville bara Neisha lukta på hans byxben. Det var hennes grej, så man hälsade liksom. Men Grant blev fullständigt galen och rusade ut.

olga1.jpg



Hawkes reste sig och gick ut efter sin stjärna. Det tog en stund sedan kom båda lommande tillbaka. Senare kom det fram att Hawkes förklarat för Grant att det fanns fler som kunde göra hans roll, men den där leoparden och dess skötare, de var båda oumbärliga.

Katherine Hepburn däremot kom bättre överens med Neisha. Hon hade en parfym, ”Evening in Paris”, som den mäktiga leopardhonan verkade tycka mycket om. Och filmen blev så klart en stor succé. För Olga Celeste blev det en fjäder i hatten. Men som alla andra framgångar var det bara en kort stund, den röda mattan hann knappt rullas ut till premiären innan hon gick vidare i karriären. Storfilmerna avlöste varandra och det blev aldrig tråkigt att arbeta, inte heller blev hon för gammal för sitt arbete.

Olga trivdes bättre bakom scenen än mitt i rampljuset. Hon levde hemma i sin fina villa i Burbank med de stora djuren. För efter att hennes Zoo tvingats stänga portarna så köpte Olga ut fem leoparder och tre lejon som fick bo hemma hos henne. Det blev en dyr affär, men kompisar som Jack Dempsey och Johnny Weissmuller tvekade aldrig att öppna plånboken för sin kära vän.

Så de som ville besöka henne fick nästan göra det med livet som insats. Leoparderna strök omkring i huset och där gick svenskan runt som om det vore ingenting och donade med sitt. Men allt som har en början har också ett slut.

För de stora katterna blev gamla och trillade av pinnen, en efter en. Den sista gick bort 1954. Då bestämde sig Olga för att lägga av, om hennes vänner inte längre fanns, så var det slut. Det kändes liksom fel att fortsätta med andra katter. Det var ju tillsammans med Neisha och gänget som allt hade gått så bra.

Visserligen gjorde hon en sista storfilm 1956, ”De tio budorden”. Men sedan fick det vara slut. Olga gick i pension med sin livskamrat Emma Bell Clifford. Båda gick bort 1969, i en ny tid av tolerans och förståelse. Så nog dog hon lycklig denna Olga Celeste som härskade bland vilddjuren i Hollywood under nästan ett halvt sekel.

olga4.jpg