När synden bodde på dansbanorna

Vad gör ungdomarna med sina liv? Under tidigt 40-tal var svaret överraskande ofta: ”Fördärvar dem!” Och allt handlade om en ond plats som fanns i varje samhälle: Dansbanan.

Text: Johan G Rystad
Foto: Sjöberg Bild, Digitalt Museum

Var tid har sina strider. Under 70-talet rasade debatten mot videon, för femton år sedan var det tv-spelen som många hade en åsikt om. På 30-talet skulle ungdomen skyddas mot den från Amerika annalkande jazzen som skulle dra ner en hel generation i fördärvet. På 40-talet stod striden runt dansbanorna.

Idag kan just dansbanor te sig som ytterst oskyldiga men medan världen stod i brand utanför våra gränser ägnades spaltkilometer åt att diskutera det som kom att kallas ”dansbaneeländet”. För där ungdomarna såg en plats att träffas och ha roligt (och kanske hitta en käresta) såg andra det som en depraverad plats för alkoholbruk och djuriska lustar.

Eller som en upprörd socialsekreterare skrev i en insändare i Kyrkans tidning:
”Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek.”

" Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek”
" Vad är den moderna dansen? En fin och hygglig sällskapslek? Nej! En vilddjurslek”

 


Ja, tonläget kunde verkligen vara högt uppskruvat, som brukligt är när en äldre generation drabbas av moralpanik vid åsynen av ungdomarnas fritidssysselsättning. Bakom upprördheten låg en idé om vad som var idealet för det unga släktet. Detta var en tid som fortfarande i mångt och mycket präglades av lantliga ideal och där sysselsättningar som handarbete, slöjd, och stärkande kroppsarbete, gärna i friska luften, premierades.

Vad var då dansbanan, menade man? Jo, en plats för parningslekar. Redan långt tidigare var oron för dansens inverkan på de unga ett favoritämne för vissa riksdagsmän. Det fanns en allmän oro för tilltagande brottslighet och många kopplade ihop detta med det fria nöjesliv som man ansåg florerade. De första stegen på dansbanan kunde innebära de första stegen på brottets bana, som någon uttryckte det. Dansbanorna jämfördes med ett träsk som behöver saneras och lyda under striktare reglemente.

Vad ungdomen saknade var bildning och disciplin! Under sommaren 1941 genomförde ett par sociologer, Martin Allwood och Inga-Britt Ranemar, en studie för att kartlägga hur verksamheten runt dansbanorna fungerade. Typiskt låg dansbanan i utkanten av orten, drevs av någon förening och besöktes av runt 100 personer vid varje tillfälle. Inträdet på dansbanan var under en krona och sedan betalade man tio öre för varje dans – i snitt två danser per besökare. Hälften av besökarna dansade åtskilda och intresset låg mer på att få dansstegen att fungera än på ”den sexuella parningsritualen”, som de tolkade den.

Sociologerna kunde rapportera att allt hade gått anständigt till och de eventuella problem som ungdomarna brottades med knappast i första hand var kopplat till de få timmar de befann sig på dansbanan. Snarast handlade den om arbetslöshet, trångboddhet och fattigdom. Man skulle kunna tro att rapporten skulle gjuta olja på vågorna, men så blev inte fallet.

Pressen, som aldrig är sen att haka på där det vankas strid, drog genast igång med att vällustigt skildra sedeslösheten och slagsmålen på dansbanorna. Särskilt i de konservativa Svenska Dagbladet och Svenska Morgon-Bladet gick debattens vågor höga.

Två glada ungdomar som dansar

Detta må se oskyldigt ut men var centrun för en het debatt i både tidningar och riksdag under 1930- och 40-talen.

 


Ett inslag som återkom var den då ständigt pågående diskussionen runt befolkningsfrågan. 1938 hade preventivmedel släppts fritt vilket fick många att ana att barnalstrandet i landet skulle ta skada, samtidigt som allt fler skulle ge efter för köttets lustar. Dessutom fanns det en fara i att dansen skulle föra ungdomarna bort från familjebildning till mer lättflyktiga relationer.

Det var helt enkelt Sveriges framtid som stod på spel, menade man. För motståndet stod många av samhällets toppar: konservativa politiker, läkare, sociologer men kanske i synnerhet kyrkans män. Och kanske särskilt då kyrkoherde Gustaf Grände i Tvååkers församling mellan Varberg och Falkenberg i Halland. Han var inte bara bekymrad utan beslöt att göra sitt yttersta för att sätta stopp för ogudaktigheterna på dansbanan, åtminstone inom hans församling. När det vankades dans på dansbanan i Bergsätra begav han sig dit i full prästskrud för att sätta stopp och tala ungdomarna till rätta. Det gick sådär.

Orkestern högljudda spelande satte effektivt stopp för allt eventuellt predikande och när ungdomarna fick nog av prästens glädjedödande valde några av de största killarna att helt enkelt leda prästen ut genom grinden.
Vecken därpå återvände han, denna gång med myndighetspersoner från barnavårdsenheten i släptåg men inte heller detta tog skruv.

Men kampen fortsatte under hela sommaren och till slut gav ägaren upp och hyrde ut dansbanan till en tivoliägare som uppenbarligen såg affärsmöjligheter. På affischer lovade han ett uppträdande med kyrkoherde Grände och en nakendansös. Det kom många för att se tillställningen – om kyrkoherden själv dök upp är väl mer tveksamt. Grände valde att fortsätta kampen på alla sätt han kunde komma på. Han skrev osande insändare och ordnade föredrag och debatter. Och han talade definitivt inte för döva öron. Många kom och lyssnade på hans budskap och nästan lika många förfärades över skrämmande vittnesmål och sedernas förfall, kommersialiseringen av fritiden och ungdomarnas vilsenhet. Och det var ju inte bara dansen som ledde ungdomarna fel. Färgtryck i veckotidningar, biografer och den sexigt svängiga jazzen hjälpte ju inte heller.

Pastor Grände med sina konfirmander. Om de längtade till dansbanan sa de nog inget till honom...

Pastor Grände med sina konfirmander. Om de längtade till dansbanan sa de nog inget till honom...

 


Gustaf Grände blev en av det tidigaste 40-talets mest uppmärksammade debattörer. Han fick till och med åka till Stockholm för att diskutera sina hjärtefrågor och i ett debattprogram i radio mötte han den minst sagt uppburna journalisten Barbro Alving, kallad Bang och med kåserisignaturen Kärringen mot strömmen. Och om strömmen bestod av Grände och hans vapendragare visade Bang att hennes signatur bar sin giltighet. Hon ställde sig på ungdomarnas sida och menade att hela saken hade fått alltför stora proportioner.

Debatten nådde så småningom, via riksdagen, hela vägen upp till regeringen där man gav efter för trycket och tillsatte en utredning med det uttalade målet att sanera nöjesindustrin. Och det var ett beslut som många mottog med stor entusiasm, inte minst nykterhetsrörelsen och de övriga folkrörelserna som länge hyst en stark misstro mot den så kallade nöjesindustrin. Även en stor del av läkarkåren, som varnade för utomäktenskapliga barn (trots preventivmedel) tyckte att det var dags ta fram adekvata åtgärder för att komma tillrätta med eländet. Men så gick det som det alltid går med moralpaniken – orken tröt, det som upprört blev vardag och en dag undrade nästan alla vad det var man hade bråkat om egentligen.

Man kan bara undra vad kyrkoherde Gustaf Grände hade sagt om han vaknat upp till dagens samhälle där bion finns i telefonen i fickan och allt finns att finna på en skärm nära dig. Inte hade han blivit glad, inte…

Publicerat