Mina förkläden berättar om kvinnornas liv förr

För drygt 20 år sedan fann Ewa Persson ett brunt paket med varsamt inpackade förkläden efter sin mamma Hanna. Det väckte minnen från barndomens kök och Ewa fick en idé. Med utställningen Förkläden berättar ville hon lyfta kvinnornas – ofta dolda – historia.

Text: Anna-Karin Worland

Ewa Persson är författare, föreläsare och debattör. Hon var Sveriges första kvinnliga bankchef. Sedan startade hon eget företag för att skriva böcker, föreläsa och kåsera på ämnet kvinnor och ekonomi. När hon hade öppnat paketet med mamma Hannas förkläden tvättade hon dem och hängde dem på ett klädstreck mellan två lönnar. De fladdrade vackert i vinden och väckte minnen till liv. Hon fick en idé.

Bild 2.jpgEtt typiskt serveringsförkläde i tunn spets.

– Jag undrar om man kan köpa sådan spets idag, säger Ewa Persson som nu har drygt 600 förkläden i sin samling. Foto: Anna-Karin Worland

 

– Jag ringde upp Radio Värmland och gjorde en efterlysning av förkläden.
Resultatet lät inte vänta på sig. Brevbäraren kom med så många paket att han till slut frågade vad jag höll på med. Idag har jag 400 i min samling som är katalogiserade och har en historia. Jag har också fått 250 utan följebrev. Jag hade en första utställning på ängen nere i parken i Sunnemo i Värmland, där vi bodde då. Det var 1999. Den senaste var i somras på Kristinehamns Historiska i samarbete med intendent Lena Örtlund och Kristinehamns bildarkiv, som har en riktig bildskatt av gummor, kvinnor och flickor i förkläden, berättar hon.

Ewa växte upp i brukssamhället Nykroppa utanför Filipstad på 40- och 50-talet.

– Det pratades väldigt mycket om männen. Det var överingenjören, Konsum-föreståndaren och prästen. Det talades däremot sällan om kvinnorna. Mamma Hanna och hennes väninna Rut arbetade med fester på Brukshotellet. De arbetade någon timme då och då. De var inte anställda och vad jag vet så fick de inga ATP-poäng när det infördes.

– Mina starkaste minnen av mamma är från köket i Nykroppa på 50-talet. Där härskade hon med självklarhet. Alltid iklädd förkläde. De kunde vara små och fina eller stora och användbara. När det blev för varmt i köket kunde hon ibland stå i bara underkjolen med ett förkläde över. Det var nog bara när hon gick till kyrkan på söndagarna som jag såg henne utan, säger Ewa.

Bild 5.jpg

Hushållskurs på KPS – Kristinehamns Praktiska Skola – på 1960-talet.

Foto: Fotograf Lindroth/Kristinehamns bildarkiv

 

Förklädets historia är lång och gravfynd tyder på att de användes av kvinnorna redan under vikingatiden. Det har haft flera funktioner: att skydda vid olika typer av arbete, att bära saker i, som modeplagg och även som skydd mot det onda. Att skydda kläderna vid hushållsarbete eller i yrkeslivet har varit – och är fortfarande – den största anledningen att bära förkläde. Smeder, skomakare, barnskötare, sjuksköterskor, hembiträden och servitriser hade alla förkläden som en del av sin uniform. Det har också ingått i barnens klädsel, som skydd eller för att dölja slitna och lagade kläder. För flickor var det obligatoriskt långt in på 1900-talet.

Bild 10.jpg

Även vid jordbruksarbete kunde man använda förkläde som skyddskläder. Här plockar den okända kvinnan upp potatis år 1936. Foto: Kristinehamns bildarkiv (fotograf okänd)

 

Det mest klassiska är det rutiga vardagsförklädet, som dominerade i bonde-
samhället i början av 1900-talet. På 1950-talet, när hembiträdena försvunnit och hemmafruarna skötte hushållsarbetet, blev söndagsförklädet populärt. Det hämtade inspiration från USA, med volanger och stora, fina mönster i nylon. På 1970-talet kom åsikter om att det stod för en förlegad kvinnosyn och med tvättmaskinen i snart sagt varje kvinnas hushåll började det försvinna helt och hållet. Idag finns det tecken på en comeback bland dem som tänker miljövänligt och vill minska på tvätten, och grillförkläden, ofta på män, är en inte helt ovanlig syn. Enligt gammal folktro skulle det skydda mot det onda. Att möta en kvinna utan förkläde betydde otur. Det handlade också om sedlighet. Ordet förkläde kunde också betyda en äldre dam som skulle närvara när en ung flicka umgicks med en manlig person för att säkerställa att saker och ting gick anständigt till.

Bild 7.jpg

Förkläden i blått. Givare är från vänster: Britt Jonsson, Sundfall, Inger Björkegren, Tömte, och Margareta Karlsson, Deje. ”Min farmor var liten och alldeles rund. Hon var alltid rödblommig på kinderna och hade alltid förkläde, utom när hon var på kalas. Hos farmor var det nästan alltid fest, stora släktkalas och mycket mat”, skrev Britt Jonsson om förklädet längst till vänster.
Foto: Anna-Karin Worland

 

På utställningen dominerar förkläden från 1900-talets början och framåt. Det är vita serveringsförkläden i spets. Barnmorskans stora, robusta vita. Skolförkläden som syddes i slöjden och användes i skolkök. Ett som sytts om från en utsliten klänning – återbruk är ingen ny företeelse. Lantbrukarhustruns slitna vardagsförkläde. Värdinneförkläde för middagsbjudningar. Ett storblommigt i gult och brunt i plast, med inspiration från USA. Ett flickförkläde med hjärta från 1940.

list.jpg

Tjänstekvinnor i stärkta förkläden på Gustafsviks herrgård utanför Kristine-hamn. Året är 1900 och de båda är husor och kammarjungfrur på herrgården. Från vänster: Augusta från Dyen, gift med betjänten Pettersson, och Hanna Brattlund, tidigare räfserska.
Foto: Erik Gustaf Rådberg/Kristinehamns bildarkiv

 

– Många givare har skickat med ett följebrev som berättar något om den som burit förklädet. Men det finns givare som vill vara anonyma och det blir också en historia. Det kom ett brev med 13 vita förkläden med texten: ”Dessa förkläden har jag burit på gods och gårdar och på herrgårdar där jag varit och arbetat. Jag har sett mycket glädje, men jag har också sett mycket vemod och elände. Det är därför jag vill vara anonym.” Vad hade hänt där? Hembiträden var lojala och hade tystnadsplikt. Tänk om förkläden kunde tala!

Bild 9.jpg

Kvinna i huckle och randigt arbetsförkläde vid gården Stakängen utanför Kristinehamn. Kanske ska hon mjölka? Året är 1935. Foto: Kristinehamns bildarkiv (fotograf okänd).

 

Med utställningen vill Ewa Persson lyfta fram alla de kvinnor som verkat i det fördolda och hon hoppas att besökarna ska minnas sin egen mamma, mormor eller farmor.

– Minns henne i det kök där hon fanns. Minns henne i det förkläde du såg henne. Minns lukten, järngrytan eller plättlaggen. Minns det du själv vill, säger hon.