Sent en torsdagskväll i oktober 1989 rullade SVT:s Kanal 1 ut ett nytt humorprogram med ett lite råare tilltal än vad tidens TV-publik var van vid. Sex relativt oetablerade skådespelare – visst, Lena Endre hade synts i Varuhuset och Peter Dalle i Goda grannar, men det hade så många andra också att man inte helt hade fått grepp om dem – tog lite grövre ord i mun och snuddade vid lite känsligare ämnen än TV:s gängse humorensembler.
Serien hette Lorry – en titel som för många var lika förvirrande som attityden. I det första avsnittet sjöng ensemblen en sång som också fungerade som programförklaring:
Nu är det dags för Lorry
Det kära unkna Lorry
Om du är frånskild nu
så don’t you worry
Du får en plats på Lorry
Där mötas mogen ungdom
som kör en sober stil
För generationer ovanför min – och för stockholmare i synnerhet – gav namnet ”Lorry” självklara associationer. Det betydde dans för frånskilda och mogen ungdom, gräsänkedans, lagom vågade Miss Jumper-tävlingar, Norrlandskvällar med pitepalt, manliga topless-orkestrar, gratis läsk och kaffe efter klockan 01.30, hångelhörna, kondomautomater, busslaster från Odenplan till Sundbyberg och hålligång sju dagar i veckan. För den innerstadskrets som Lorrygänget tillhörde luktade namnet uppenbarligen också av en sorts bedagad, halvdekadent stämning där ordet ”köttmarknad” lätt dök upp bland associationerna.
Skådespelaren och före detta mannekängen Sylva Åkesson poserar 1954 utanför danspalatset Lorry. ”Dans varje kväll (utom måndagar)” lockar Lorry med och det är många som hörsammar.
Var det inte världsstjärnor som lockade besökarna kunde det vara Burken och pitepalt.
Då hade danspalatset Lorry indirekt åberopats av ett annat humorteam 19 år tidigare: Hasseåtage. Deras scengiv för år 1970 hette 88-öresrevyn och är väldigt tydligt ett verk av två män i medelåldern (42 respektive 39). Det är i den revyn som Hasse Alfredson och Tage Danielsson i sången Stetsonhatt målar upp bilden av att vara förbrukad. Efter att ha konstaterat att man är passé vid 33 och kan hälsa hem vid 35 och vara ett skämt vid 40 jämnt, slår de fast vad som återstår:
Av skrattorkanen på liveupptagningen att döma hade 1970 års Stockholmspublik en bild av vad det innebar att dansa tango med tanter i Sundbyberg: det gjorde man på Lorry, dansrestaurangen och nöjes-etablissemanget sisådär en halvmil från centrala Stockholm. Där roade man sig, träffade en vän för natten eller för livet, lyssnade på en och annan världsartist, drack läsk i baren och sprit på muggen– allt under den dynamiske nöjesentreprenören Nils ”Dubbel-Nisse” Nilssons överinseende.
I afton dans på Lorry. Kanske hittar man sitt livs kärlek ikväll.
Man får ett intryck av att den med-vetne medelklass-stockholmaren såg Lorry som lite pikant, rent av genant, ett ställe som man kanske inte skröt med att man frekventerade. För några generationer av det som slängigt kallas ”vanligt folk”, den där majoriteten som bor utanför tullarna, verkar det ha varit helt oproblematiskt lattjo.
Den som så smått drar igång det hela 1946 heter Gustaf Lindblom och är för den stora Stockholmspubliken känd som Topsy. Namnet kom till när han jagade en cirkuselefant i ungdomen och spreds när han tog OS-guld i tresteg 1912. Under 40- och 50-talen blir han Stockholms store entreprenör inom det expansiva fältet danssalonger. I synnerhet var danspalatset Nalen Topsys arena, där han höll igång åtskilliga jazzorkestrar, såg till att ungdomarna skötte sig och spred ordet om sitt hak via spektakulära annonser: ”Där allting händer och mycket fötter. Gata Regerings 74 var adressen.”
Hans övriga verksamheter slukar tid och Topsy hinner aldrig riktigt ta sig an den gamla vinsyltan Lorry en god bit utanför tullarna. 1954 avyttrar han lokalen till 31-årige Dubbel-Nisse, som redan gjort sig ett namn i branschen genom evenemanget Revyamatörerna och dansklubbar som Modern Ungdom och Star Danssalongen. Han är påhittig och arbetsvillig och gillar att få saker att hända.
Dubbel-Nisse ser potentialen i lokalen. Ännu 1954 går spårvagnslinje 15 från Stockholms city till Esplanaden i Sundbyberg, och dessutom finns det i Sumpan en stor ung publik som försörjer sig på fabrikerna på dagarna och troligen vill roa sig på kvällarna. Vet folk bara att det sker saker på Lorry så ska nog Dubbel-Nisse locka dem dit.
Nils Nilsson (1923–1986), ägare av dansrestaurangen Lorry i Sundbyberg. Här med fru och dottern Annelie, som senare skrivit en bok om sin pappa.
Han har näsa för uppmärksamhet. Det vittnar inte minst hans noggrant utvalda artistnamn om, som han till och med fick Televerkets strikta ämbetsmän att skriva ut i telefonkatalogen. Hans recept för Lorry är annonser, bussar och spektakulära evenemang. Han har redan tidigare blandat dansmusik till levande orkestrar med artistuppträdanden som ett sätt att dra uppmärksamhet till den enskilda kvällen och lära folk att hitta rätt.
Till Lorry bokar Dubbel-Nisse världsnamn som Joséphine Baker, Bill Haley, Cliff Richard och Eartha Kitt, som uppträder före och efter – och rent av under – dansen. Hemvävda storstjärnor som babsarna Alice och Lill-Babs kommer förstås förbi på sina evighetsturnéer genom västvärlden, och Värmlands rockstjärnor Sven-Ingvars gör sin Stockholmsdebut. 17-årige Råsundabon Robert Broberg gör på Lorry sin första professionella spelning – med den hastigt hopslängda Robans Skiffle Group – när skifflen blir det hetaste heta 1957.
Trots detta – och trots att Lorry saknar alkoholrättigheter fram till 1970 – får stället dåligt rykte. Grannarna klagar på ljudvolymen och att närområdet nattetid förvandlas till toalett. Kommunens hälsoinspektörer mäter upp fler decibel än lagen tillåter. Och apropå lagen så ryktas det att stället drar till sig suspekta figurer. Dubbel-Nisse svarar med en Topsyinfluerad annons:
SLUTA PRATA SKIT OM LORRY.
Skum lokal. Dåliga damer bjuder upp alla gangsters.
Kom om ni törs.
Enligt legenden var det många stock-holmare som ville visa att de tordes.
Fröjd och glam och klackarna i taket var den ena bilden av Lorry. Men med
tiden kom namnet också att få dystrare associationer. När Dubbel-Nisses dotter Annelie Nilsson, tillsammans med Kjell E Genberg, nedtecknar ställets historia 2016 får boken titeln Lorry – det tragiska glädjepalatset.
Den första tragedin inträffar 1961. 25-åriga stamgästen Ulla Persson försvinner efter en danskväll i december och hittas död under en gran utanför Sigtuna 82 dygn senare. Vittnen har sett henne ta en korv i Lorrys korvbar, samspråka med en okänd man strax utanför etablissemanget och sedan sitta på passagerarplats i en gulaktig Studebaker, körd av en okänd man. Ingen kan ge några tillfredsställande uppgifter i utredningen, polisen går bet på fallet och mordet preskriberas 1986 utan att någon gärningsman infångats.
Det påverkar naturligtvis stämningen på Lorry. Unga kvinnor förbjuds av sina föräldrar att gå dit och moralpredikanterna får skäl att predika avhållsamhet. Många kvinnliga besökare ser säkert till att inte gå hem ensamma, men Lorry fortsätter att dra folk. 1968 händer det igen: 28-åriga Berit Nilsson hittas död i vattnet utanför trafikplats Stäket. Även hon har dansat på Lorry och, vad det verkar, haft en tillfällig sexuell förbindelse som slutat i hennes död. Och ytterligare tre år senare hittas en väninna till Ulla Persson våldtagen, misshandlad och strypt i en poseringsateljé på Södermalm. Inget av morden klaras upp. De tre unga kvinnorna blir svarta siffror i en dyster statistik.
Ulla Persson och Berit Nilsson var två unga kvinnor som båda mördades efter att ha roat sig på Lorry. Morden bidrog till att ge danspalatset en dålig stämpel och många föräldrar förbjöd sina döttrar att besöka stället.
De tragiska fallen kastar skuggor över Lorry, men danslystna medborgare har kort minne och behovet av glädje är större än fruktan för våldsdåd. Dubbel-Nisse kämpar oförtrutet på, driver parallellt filialen Lorry i Örebro och dansrestaurangen Virveln på Drottninggatan i Stockholm, följer tider och trender, varvar sitt nöjsamma dagjobb med sin nöjsamma hobby trav.
Det går dock långsamt och obönhörligt utför. Det som är det senaste sena ena året har en tendens att vara för sent och förbrukat året därpå. Diskotek med diskjockeyer vinner marknadsandelar från dansorkestrarna. Nya ställen på centralare platser blir arenor för en ny generation dansgolvsmajestäter. Lorrys ursprungliga stampublik gifter sig och ägnar kvällarna åt läggning istället för raggning. Dubbel-Nisse blir föremål för ekopolisens intresse och utreds. 1985 sätts Lorry i konkurs. Året därpå dör Dubbel-Nisse, för egen hand. Dottern Annelie skriver i sin bok att han varit deprimerad länge dessförinnan.
Så berättelsen om Lorry må vara sorgkantad. Icke desto mindre är minnet av Lorry snarare guldkantat. Många är de stockholmare och sundbybergare som minns sin ungdoms danspalats med värme. Det var där det som hände hände. Det var där de man kände hängde. Det var där man träffade kärleken och det var där man in i det sista hoppades på att få se Liza Minnelli. Dubbel-Nisse lär ha haft henne på kroken strax före hennes definitiva genombrott med filmen Cabaret 1972.
Efter Dubbel-Nisses död avlöste ägarna varandra, men ingen av dem lyckades återerövra forna tiders dragningskraft. 1999 förstördes stora delar av lokalerna i en brand. Idag finns restaurang Arnest på den klassiska adressen Fredsgatan 6 i Sundbyberg. Fortfarande lär man i golvreporna kunna se spåren från ett par generationer som förgyllt sina vardagar och levt ut sina helger.