Linnés hustru gjorde hans karriär möjlig

Sara Lisa Moraea har gått till historien som Carl von Linnés viljestarka hustru. Det var hon som ansvarade för markservicen med att uppfostra sju barn samtidigt som hon med fast hand styrde och ställde med deras stora jordbruk. Hon var förutsättningen för att blomsterkungen kunde göra den karriär som han gjorde.

Text: Tony Högsta
Foto: Wikipedia

Den 26 april 1716 föddes ett välmående flickebarn i Falun. Tre dagar senare döptes hon i Kristine kyrka till Sara Elisabet. Hennes stolta föräldrar var provinsialläkaren Johannes Moraeus (1672–1742) och Elisabet Hansdotter (1691–1769).

Sara Lisa, som hon kom att kallas, växte upp med sex syskon på familjens herrgård Sveden strax utanför Falun och verkar ha haft en lycklig barndom. Fadern hade gått den långa vägen från en fattig apotekarlärling som uppmuntrats till högre studier av morbrodern, den kände biskop Jesper Swedberg, och avlagt medicine doktorsexamen och därefter blivit bergsläkare
i Falu gruva. Modern, däremot, tillhörde en mycket förmögen släkt vars far Hans Israelsson var bergsrådsman och en av Sveriges rikaste personer.

1734 var hon redan 17 år. Hon deltog då aktivt i stadens borgerliga sällskaps-liv med såväl kortspel som dans. Vid jultiden samma år skulle dock hennes liv förändras. På en av dessa danser träffade hon nämligen en stilig man som fick hennes hjärta att klappa lite extra. Det visade sig att han var prästson från Småland, medicine studerande i Uppsala och på tillfälligt besök hos en god vän här i Falun. Dessutom hade han, fick hon veta när hon hade samtalat lite med honom, också hunnit med en botanisk resa till Lappland för att samla in material till en bok. Hans namn var naturligtvis Carl Linnaeus, den blivande Carl von Linné, och båda blev blixtförälskade i varandra.

Svedens bergsmansgård i Dalarna - Sara Lisa Moraeas barndomshem. Okänd upphovsman i Ny Illustrerad Tidning..jpg

Svedens bergsmansgård i Dalarna – Sara Lisa Moraeas barndomshem.

Det som följde därefter låter som en saga. För att imponera på Sara Lisa lär till exempel Carl ha klätt sig i sin lappländska folkdräkt och försökt hälsa på henne när föräldrarna inte var hemma. En annan anekdot berättar om att han en gång ”steg in i köket och på lappars sed pockade på undfägnad. Tjenstefolket funno sig ingen utväg med den efterhängsne lappmannen, utan hotade att gå efter husbondsfolket – så skedde, men i vår förklädde igenkände dottren i huset genast sin Carl, och den gången fick lappen helt visst riklig undfägnad.” Den 16 januari 1735, bara några veckor senare, kom så den minnesrika dagen då han fick hennes samtycke – ”en odödelig hukommelse dag af godt slut hos S.L.M”, antecknade Carl Linnaeus i sin dagbok.

Här skulle dock sagan kunnat ta slut eftersom Sara Lisas förmögne pappa inte kunde föreställa sig en fattig studerande till svärson. Så småningom veknade dock Johannes Moraeus i sitt beslut, men han ställde som motkrav att hans blivande svärson först måste bli färdig med studierna till läkare och därefter skaffa sig en bra inkomst för att kunna försörja en familj. Då fanns det goda chanser att de unga tu skulle bliva ett.

Eftersom man i dåtidens Sverige inte kunde avlägga någon doktorsgrad i medicin måste Carl Linnaeus bege sig utomlands, men eftersom han saknade pengar tycktes allt vara omöjligt. Genom olika stipendier och ett generöst kassatillskott från vännen Claes Sohlbergs föräldrar, vilka i gengäld önskade att sonen skulle medfölja under resan, löstes problemet och den 20 februari 1735 påbörjades den långa vägen till Nederländerna. Därefter följde, som det skulle visa sig, en lång väntan för Sara Lisa. Efter sin lyckade disputation i Nederländerna var det nämligen meningen att Carl skulle ha åkt hem, men genom tillfälligheternas spel blev han anställd som ett slags trädgårdsmästare hos den rike borgmästaren och direktören för Holländska ostindiska kompaniet, Georg Clifford (1686–1760), som var bosatt på godset Hartekamp.

Månader följdes av år. Och hemma i Dalarna satt Sara Lisa och väntade. Sam-tidigt tyckte Carl att han nu nått sina drömmars mål om en bra anställning med en hyfsad inkomst och som författaretill 14 tryckta böcker. Hur skulle han göra? Stanna kvar eller åka hem till sin kära fästmö som så tålmodigt väntat på honom i flera år? Trots sin arbetsgivares vilda protester beslöt han sig för att bryta upp och resa hem till Sverige. Hemvägen gick över Paris och därefter raka vägen via pappa kyrkoherden i Stenbrohult till Dalarna. Den nu internationellt berömde vetenskapsmannen mottogs förstås med öppna armar av familjen Moraeus, som strax accepterade att en förlovning kunde eklateras.

Därefter begav sig Carl till Gamla stan i Stockholm. Där öppnade han han en
läkarpraktik, som trots en svår början snart blev inkomstbringande. En junidag 1739 kunde Sara Lisa och Carl äntligen fira sitt bröllop tillsammans i hennes barndomshem Sveden utanför Falun. Den rikt dekorerade bröllopsstugan, som i stora salen består av barockmålningar på väv, är numera öppen sommartid för allmänheten och byggnadsminnesförklarades 1968. Deras första gemensamma bostad blev vid det så kallade Räntmästarhuset, med adress Skeppsbron 48, vid Slussen i centrala Stockholm. Där var de bosatta fram tills Linné utnämndes till professor i Uppsala 1741.

Lysningsnotisen för Linné och Sara Lisa finns att läsa i Stora Kopparbergs kyrkobok för året 1739.Foto Arkiv Digital..jpg

Lysningsnotisen för Linné och Sara Lisa finns att läsa i Stora Kopparbergs kyrkbok för året 1739. Foto: Arkiv Digital

Därmed börjar ett nytt kapitel i Sara Lisas liv. Medan maken får fullt upp med sitt professorsliv i teoretisk medicin – med såväl föreläsningar och forskning som akademiträdgården, resor och författarskap – låter han Sara Lisa få ansvaret för att sköta hus och hem. Inom loppet av 16 år föder hon därefter sju barn, varav fem uppnådde vuxen ålder. Den mest kända av deras barn torde vara Carl junior, som föddes 1741 och som så småningom efterträdde fadern som professor. Förutom sonen ingick också fyra döttrar i familjen. Märkligt nog fick dessa ingen skolgång. Det annars lyckliga äktenskapet fick här sin törn då Sara Lisa hävdade att flickorna skulle studera, som hon själv hade gjort. Linné vägrade dock att ge sitt tillstånd. Och så fick det bli.

Med tiden växte Carl Linnaeus berömmelse både inom och utanför Sverige. 1757 belönades han för sina insatser med att kungen lät adla honom under namnet von Linné och utnämnde honom till riddare av Nordstjärneorden.

Bakom varje framgångsrik man brukar det stå en trofast och stöttande kvinna, sägs det. Även i Linnés fall stämmer det eftersom äktenskapet med Sara Lisa verkar ha varit lyckligt. Samtidens dom över Sara Lisa verkar dock inte vara den mest fördelaktiga. Hon beskrivs som befallande, egennyttig, obildad och bister. Säkert var detta en orättvis beskyllning eftersom det var hon som ensam tog hand om hem och en stor familj. Då fanns det ingen tid att umgås och sätta sig in i makens vetenskap och karriär. Och det var självklart också en förutsättning för att Linné faktiskt kunde göra den ovanliga karriär som han gjorde. För det är inte troligt att han var något slags hemmapappa som delade vardagsbestyren som i våra dagar. I historiens sken tycks det som att Linné och hans hustru på många sätt kompletterade varandra: Carl som ivrig vetenskapsman och Sara Lisa som praktisk och jordnära.

Vad gjorde då Sara Lisa när hon för en gångs skull blev ledig, kan man undra. Jo, hon spelade kort och gillade också att gå på bal på Uppsala slott!

Den 10 januari 1778 avled Carl von Linné efter ett antal slaganfall. Begravningen blev ett skådespel av sällan skådat slag där beundrare gick man ur huse för att hylla sin blomsterfurste. Därefter arrangerade Sara Lisa en stor tillställning för en samling vänner från Smålands nation. En av dessa, Samuel Hjelmér, noterar senare i sin dagbok:

”Vi vore alle landsmännen i dag till middag hos Archiatrinnan Linné: Vi hade pepparrotskött och skinka, bouillon, färsk fisk, hummer, budding, köttpastey, kalkon och tjäderstek, spansk torta med såckerglacering, såcker kaka, glacerad spritbakelse; en mycket desérer, portugisvin, franskt och pontak, samt bischoff och pounsch. Aprés avoir bu du affé, allions nous.”

Efter Carl von Linnés död ärvdes de ofantliga samlingarna, som bland annat bestod av 19 000 pressade växter, 1 500 snäckor, 2 500 böcker och cirka 3 000 brev, först av döttrarna men inköptes efter flera turer bland annat på kredit av sonen. Då Carl junior avled redan 1783 såldes dessa till högstbjudande, precis som Linné själv först hade föreskrivit, för 900 guineas till den i London verksamme James Edward Smith. Därför kan inte Sara Lisa lastas, som hon så många gånger har gjorts under årens lopp, för vad som skedde, utan allt följdes enligt Linnés eget testamente.

Vad skulle nu hända med Sara Lisa efter Linnés död då bostaden i centrala Uppsala var en tjänstebostad? Många år tidigare, 1758, hade Linné emellertid tänkt på denna sak och med lånade pengar – gigantiska 80 000 daler – köpt egendomarna Hammarby och Sävja samt ett tiotal hemman (cirka 350 hektar) – samtliga belägna i Danmarks församling, cirka 15 kilometer utanför Uppsala. Under de gångna åren hade man renoverat och använt Hammarby som sommarbostad och man trivdes ypperligt. Samtidigt hade Linné tagit emot sina elever där och hållit föreläsningar och exkursioner i dess omgivningar.

Linnés_Hammarby.jpg

Här på Hammarby skötte Sara Lisa hela ruljangsen efter maken Carls död.

Efter Linnés och sonens bortgång flyttade Sara Lisa för gott till Hammarby och styrde det stora jordbruket med ett hundratal djur med järnhand. För att klara allt detta hade hon till sin hjälp ett tiotal drängar, pigor och rättare som anställda. Dessutom arrenderade hon ut gårdarna Edeby och Vallby. Idag skulle hon ha betraktats som en framgångsrik företagsledare!

Tjugoåtta år senare, den 20 april 1806, dog även Sara Lisa – vid närmare 90 års ålder – och därefter övertog arvingarna egendomarna fram till slutet av 1800-talet, då de beslutade att sälja allt till svenska staten. Förvaltningen sköts numera i Uppsala universitets regi. Sommartid hålls gården öppen för turister som kan bilda sig en egen uppfattning om blomsterkungen och hans hustru.

Bland kungar och andra berömda personer vilar nu Sara Lisa Moraea i Uppsala domkyrka, strax innanför entrén, under stengolvet, tillsammans med Carl von Linné och sonen Carl.

I ett villaområde vid Enskededalen utanför Stockholm finns numera en väg uppkallad efter henne: Sara Moraeas väg. Hon hade nog blivit stolt!

FOTNOT: Artikelförfattaren Tony Högsta är aktuell med en ny bok, Blomsterkungen och sagodrottningen – två världsberömda smålänningar. Där berättar han om Carl von Linné och Astrid Lindgren och berör såväl deras framgångar som motgångar. Boken är dessutom rikt illustrerad med oljemålningar, akvareller och fotografier, varav många i färg. Boken väntas utkomma till hösten. För mer information, kontakta författaren direkt: tony.hogsta@outlook.com

Publicerat