Med Ko-Maja i katedern dog min dröm om skolan

Det är Gullbritt Hammarbäck i Leksand som minns året 1944. En tillbakablick 70 år i tiden och mot en helt annan skolvärld.

Text: Sif Westberg

- Jag är sex år och har just börjat första klass i skolan. Det är jag som ligger framför de andra, minst i klassen och yngst.

 - Jag lärde mig läsa redan när jag var fyra och satt hos min äldre kusin som börjat skolan. När jag var fem satt jag i dikeskanten och läste ur dagens tidning för gubbarna som drog in vatten i vårt hus. "Ho va liten söm e termosflaska men läsa dä kunde ho", sa man om mig, berättar Gullbritt, idag 76 år fyllda. Minnet från skoltiden är glasklart:

- Jag såg fram emot skoltiden med stor förväntan, men ack så besviken jag blev.

Gullbritt hade aldrig varit något stillsamt barn och blev rastlös när klasskompisarna stavade och ljudade sig fram på lektionerna. Hon suckade högt – och fröken fick nog. Att fröken Maria Andersson, kallad Ko-Maja ("varför har jag ingen aning om") var sträng insåg 6-åriga Gullbritt direkt.

- Hon var inte alls snäll mot dem som hade det lite svårt för sig. Många gånger fick de lägga upp händerna på bänklocket – och så hackade hon på dem med sin vassa rödpenna!

Läste och grinade

- Det värsta minnet från de två första åren var när vi över påsklovet fick 34 psalmverser att lära oss utantill. Jag läste och grinade och läste och grinade och till slut tog pappa och kontaktade skolrådets ordförande.

Gullbritt kan än idag höra för sitt inre när pappan med arg stämma sa: "Ho har ju lätt för sej men här sitter ho å grinar å hur ska det då inte vara för di annra ungar! Ska di hat på dä här vise!"

- Efter det här slapp vi psalmverser, men jag blev då ingen favorit hos Ko-Maja.

Men visst fanns det favoriter i klassen. Ko-Maja visade tydligt vilka som var hennes "gullgrisar". Att Gullbritt inte tillhörde denna skara visade sig bland annat i fjärde klass, när syslöjden började.

- Vi hade Ko-Maja i slöjd också och nu skulle det virkas spetsar.

Den nu tioåriga Gullbritt stod på kö för att få hjälp, men då gick en av "gullegrisarna" före.

- Jag som inte kunde hålla mun sa "när jag blir lärarinna ska jag minsann låta barnen få hjälp i tur och ordning". Då blev Ko-Maja fullständigt vansinnig, rev åt sig min virkning och viftade med den i ansiktet så att den vassa virknålen rev upp ett långt jack under mitt öga. Gissa om jag skrek! Det blev min sista slöjdlektion för Ko-Maja! Efter den terminen i fyran skulle jag börja realskolan.

Blev lärare

Hur blev det då med Gullbritts svar till sin lärarinna, blev hon verkligen lärarinna när hon "blev stor"?

- Jodå, det blev jag. Och jag visste då hur jag inte skulle bete mig mot mina elever, säger Gullbritt, som så tidigt visste vad hon ville arbeta med.

- Jag har varit Leksand trogen sedan jag kom hit och arbetade som både idrotts- och språklärare här från 1960 och fram till min pension för femton år sedan. Och drömmen om skolan dog inte riktigt. Bara i början, de första fyra åren.