Katten - Häxans förtrogne och husfruns älskling

Sveriges förste kattägare lär ha varit en hemvändande viking, men det skulle dröja till 1100-talet innan svensken på allvar slöt den spinnande råttjägaren till sitt hjärta. Den heliga Birgitta kallade djuret ”värdelöst”.

Text: Petter Karlsson
Foto: Shutterstock

I det forntida Egypten var det sed att raka bort ögonbrynen för att visa sin sorg när huskatten dog.

I Sverige var vi mera svårflirtade.

Visserligen fanns det en och annan blågul bärsärk som redan på 400-talet tog sig en jamare. Förmodligen hade han hittat kissen i trakten av Medelhavet. Där hade den använts som råttjägare i tusentals år - även om det fanns många som hellre föredrog tama illrar eller husormar.

Men svensken tycks länge ha sett katten mest som en kuriös invandrare; en gåtfull, mystisk varelse som inte riktigt passade in i det skandinaviska kynnet. Den rörde sig ljudlöst, gick sina egna vägar och förblev vild, trots att den fick mat och spann. Att katten gärna försvann ut i skogen nattetid och dessutom kunde se i mörker, ansågs som mera skrämmande än meriterande. 

Att katten själv valde vem den ville tillhöra var både frustrerande och fascinerande. Till skillnad mot hunden - som avlats fram från vargen - vägrade den att jaga på order eller vakta huset mot inkräktare. Enda chansen att få den som råttjägare, var att ge den mat och mjölk. Vilket fick till följd att katten oftast blev husfruns kelgris mer än mannens.

Det där syns tydligt i folktron. Det finns historier om hur guden Freja for runt i en vagn med förspända katter. Detsamma gällde den vitklädda trollpackan Lusse, som anses vara en föregångare till vår tids Lucia. De ursprungliga ”lussekatterna” var alltså en sorts dragdjur; svarta som natten och med gnistrande ögon. De båda snurrarna i ändarna på bakverket anses symbolisera just ett par vagnshjul.

Först på 1100-talet började katten bli var mans husdjur. Utgrävningar av Lunds stortorg har avslöjat ett uppseendeväckande antal kattskelett. I de gamla landskapslagarna går också att läsa att den som dräpte en katt i Uppsala fick böta ett öre.

Kattens har haft en självklar plats i det svenska bondehemmet sedan 1100-talet, både som råttjägare och mysigt sällskap. Men den har också betraktats med misstänksamhet.

På 1300-talet steg kattens popularitet raskt som följd av att pesten kom till Sverige via svartråttorna. Det är osäkert om medeltidens människor verkligen såg sambandet mellan gnagarna och sjukdomen. Men kanske räckte det med att drabbas av en länsad sädesbinge eller ett tömt skafferi för att vilja värva en kringstrykande kissemiss?

Häxprocesserna, som sköt fart i slutet på 1400-talet, försämrade ånyo djurets rykte, även om det inte finns något som tyder på att även katter brändes på bålen.

Den heliga Birgitta - dåtidens mest kända svensk - betraktade också djuret med misstro. Hon hävdade bestämt att katten inte fyllde någon som helst funktion. Som kristen var hon orolig för att vanligt folk skulle komma att dyrka katten som egyptierna gjort under förhistorisk tid.

Att katter hölls som husdjur i Egypten redan på 4000-talet f Kr vet vi genom fynd av mumifierade kissar och väggmålningar. Att döda eller äta en katt sågs som ett så allvarligt brott att det bestraffades med döden. I staden Bubastis fanns ett tempel helgat åt den katthövdade gudinnan Bastet, som bland annat symboliserade fruktbarhet, lycka och värme.


Egyptens katter ansågs heliga. Den som dödade ett djur kunde bestraffas med döden.

Även kineserna höll katter för att jaga råttor som härjade i silkesodlingarna. Feniciska köpmän gjorde detsamma för att skydda sina träskepp. I Japan ansågs dessutom en vit katt kunna ana storm och oväder i förväg.

Men varifrån kom katten ursprungligen? De första kattliknande köttätarna utvecklades för cirka 35 miljoner år sedan. Dessa djur var inte mycket större än våra huskatter och man tror att de levde i träd, förmodligen för att skydda sig mot större rovdjur.

För 20 miljoner år sedan ersattes den av en annan art som fanns i hela Europa, Nordamerika och Asien. Genom att studera fossiler har man sett att den var ungefär lika stor som puman.

För 6,2 miljoner år sedan tillkom leoparden och tamkattssläktet, Felis silvestris catus. Ur dem växte en rad olika grenar som afrikanska vildkatt, europeisk vildkatt, sandkatt, svartfotskatt, kinesisk ökenkatt och djungelkatt.

Länge trodde man att tamkatten var resultatet av ett kärleksmöte mellan den afrikanska vildkatten och djungelkatten. Men 2007 kunde dna-analyser visa att denna teori var fel. Det var bara den afrikanska vildkatten som tämjdes av egyptierna, vilket innebär att den är stamfader till all världens tamkatter.


Katter dyker ofta upp på gamla etsningar och kopparstick. Få svenskar vet dock att deras kisse härstammar från den afrikanska vildkatten.

Detta är också orsaken till att alla katter bär på en ”randig gen”. Vildkatten har en päls med band i ljusare och mörkare färger, som ger ett bra kamouflage i vildmarken. Det är samma mönster vi idag ser hos många svenska bondkatter.

De flesta stora kattdjur som till exempel lejon, tiger och jaguar tillhör släktet Panthera. De små kattdjuren släktet Felis. Skillnaden baseras inte bara på storlek utan också på lätet. Stora kattdjur ryter, medan små kattdjur spinner. En annan skillnad är att stora katter ligger när de äter, medan små katter står.

Varför? Ja, det vete katten – och bara den. Forskarna har märkligt nog ännu inte lyckats enas om en hållbar teori.