Jönssonligan slår till – och har gjort så i 40 år

En filmproducent hade en gång en plan som kanske inte var tajmad och klar in i minsta detalj, men tillräckligt vattentät för att lägga grunden för en av de mest sedda och älskade serierna i svensk filmhistoria. Det har nu gått drygt 40 år sedan den första filmen om Jönssonligan fyllde våra biografer – och intresset för den sympatiska tjuvkvartetten är större än någonsin.

Text: Linus Kuhlin

Vem hade kunnat tro att en danskimporterad tjuv-och-polis-buskis om ett sjavigt rövarpack skulle bli en av svensk films mest långlivade och folkkära filmserier? Kanske ingen, men producenten Ingemar Ejve trodde tillräckligt mycket på idén för att 1978 lägga beslag på rättigheterna för en svensk adaption av danska Olsenbanden.

Då hade man hunnit göra tio filmer om Egon Olsen, Benny Frandsen och Kjeld Jensen. Den första, Olsenbanden (1968), hade gått på svenska biografer men floppat. Ändå såg Ingemar Ejve potential i en svensk version.

olsenbanden.jpgDen danska förlagan Olsenbanden var redan en stor succé i Danmark, och även om det lånades friskt var Jönssonligan inget plagiat. Foto: Arkiv

 

Nordisk Film kunde tänka sig att skjuta till stålar – om Gösta Ekman
spelade huvudrollen. Ekman lät sig övertalas och tog i sin tur in Ulf Brunnberg, som han hade jobbat med på Stockholms stadsteater och kom bra överens med. Manus skrevs av Rolf Börjlind, som Gösta jobbat med i Kabaré Öppen kanal (1976–1977) och Från och med herr Gunnar Papphammar (1980), och byggde på Olsen-bandens sidste bedrifter (1974).

Ulf Brunnberg hade sett de danska förlagorna med stor behållning men var, liksom Gösta, lite skeptisk till idén.

– Jag var tveksam, trots att jag just då inte hade råd att vara tveksam. Men så läste jag Rolfs manus och tyckte det var … ganska kul. Jag var inte helt hooked, men jag såg att det fanns potential och att man behövde göra något mer än bara planka de danska filmerna, säger han.

TR16219.jpgAtt Gösta Ekman sa ja till rollen som Sickan var själva förutsättningen för att finansiärerna skulle gå in med pengar i det osäkra filmprojektet. Foto: Sjöberg bild

Tillsammans utformade Ekman, Brunnberg och Börjlind den svenska ligans särdrag och egenheter. En del egenskaper behöll man, andra lade man till, och så småningom utkristalliserades ett gäng bestående av det miss-
anpassade kriminella geniet Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson (Gösta Ekman), bilhandlartypen Ragnar Vanheden (Ulf Brunnberg), den fege gottegrisen Rocky (Nils Brandt) och hans paranta fru Eivor (Siw Malmkvist). Tillsammans utför de snillrika kupper på … låt oss säga okonventionella sätt.

TR34541.jpgUlf Brunnbergs Vanheden var en tydlig karaktär – en bilförsäljartyp som med bred stockholmska lät munlädret arbeta. Foto: Sjöberg bild

 

Sin egen karaktär beskrev Ekman som en överliggare från Uppsala som ”hade kunnat bli vad som helst men av en slump kom in på att ta sig in i kassaskåp”. Baskern lånade han från Gunnar Ekelöf, smeknamnet från Sickan Carlsson och cigarren från Olsenbandens Egon Olsen.

Jönssonligans ständige antagonist, bankiren Jakob Morgan Rockefeller Wall-Enberg Jr, spelades av opera-sångaren Per Grundén och var inte helt olik hans karaktär i Äppelkriget (1971), Deutschneylandägaren Jean Volkswagner.

Siw Malmkvist spelade Eivor i den första filmen, Varning för Jönsson-ligan (1981). Hon gillade de danska förlagorna och kände sig hedrad att bli tillfrågad.

– Jag hade gjort lite småsaker på film och TV, men inget så stort som Jönssonligan. Jag tackade ja mest för att Olsenbanden var så roliga, men också för att få jobba med Gösta, Ulf och Nils. Fast, inser jag nu, min karaktär låter som Pippi Långstrump, eftersom jag samtidigt spelade henne på Folkan, berättar Siw.

TR37843.jpgI seriens tredje film dyker Birgitta Andersson upp som Doris, och det är först då som ensemblen blir komplett. Foto: Sjöberg bild

 

Den fingerfärdige snajdaren Ragnar Vanheden byggde på en vän till Ulf Brunnberg som var försäkringsdirektör och blandade överklassens vokabulär med mer slängig söderslang.

– Vanheden är en dagslända som tar en dag i taget. Han är en sådan som kan vinna stora summor på poker och göra av med allt samma dag, men ändå låtsas som att allt är toppen. Ja, han är en charmig tjyv, helt enkelt, säger Ulf.

Vidare beskriver han den första filmen som ”en sorts pilot”. Trots det blev det
en succé som sågs av över en miljon biobesökare. Kritikerna menade att den var ”väldigt underhållande, och med en glimt av svart komik” (DN, 5/12 1981) och att ”Ekman ensam lyfter denna fars högt över alla förutsättningar” (Expressen, 5/12 1981).

tr3086.jpgCharles-Ingvar ”Sickan” Jönsson var ligans ”geniale” ledare, alltid med en ”idiotsäker” plan i bakfickan. Foto: Sjöberg bild

 

Snabbt började man planera en uppföljare.

– Det var inget snack om att fortsätta. Publiken var som en varg på en köttbit. Men jag och Gösta var överens om att det behövdes några ändringar för att konceptet skulle överleva, säger Ulf Brunnberg.

Till den andra filmen gjorde man därför en analys av vad som funkade – och inte funkade. Bland annat får ligan förstärkning av Vanhedens sprängglade kusin Harry Kruth, som vi får veta ”inte har
varit nykter sedan han sprängde den där parkeringsautomaten på Valhallavägen”. Man rekryterade också Göstas bror Mikael som regissör.

 

Jönssonligan & Dynamit-Harry (1982) hade premiär mindre än ett år efter första filmen och blev även den en succé. Åtminstone publikt, och i synnerhet Björn Gustafsons ettrige Dynamit-Harry gick hem i stugorna. När det så var dags för en tredje film (Jönssonligan får guld-feber, 1984) var Rocky inte med alls. In kom istället Birgitta Andersson som Harrys färgstarka flickvän Doris.

Med Birgitta och Björn i ensemblen föll bitarna på plats, menar Ulf Brunnberg.

– Jag fick kämpa för att få med Björn Gustafson. De andra förstod inte hans komiska talang, men det visade ju sig vara en fullträff. Samma sak med Birgitta. Utan dem är det inte Jönsson-ligan. Så enkelt är det, säger han.

 

Han har onekligen rätt. Totalt sett gjordes åtta filmer, varav Brunnberg är med i samtliga och Gösta Ekman i fem, men ”bara” i tre består ligan av Sickan, Van-heden, Harry och Doris. Ändå är det alltjämt de fyra som gemene man räknar till Jönssonligan.

Efter den femte filmen Jönssonligan på Mallorca (1989) valde Gösta Ekman att lägga baskern och cigarren på hyllan. ”Jag har gjort Jönssonligan nu tio år i sträck. Det räcker”, sa han till Expressen 1991. Men Brunnberg ville fortsätta – med eller utan Gösta.

– Gösta var rädd för att vi skulle bli leksaksfigurer i cornflakespaketen. Därför lade han av, förklarar han idag.

 

Utan Gösta Ekman gjorde man några försök med nya, temporära ligaledare: i tur och ordning Peter Haber i Jönssonligan & den svarta diamanten (1992), Stellan Skarsgård i Jönssonligans största kupp (1995) och Johan Ulveson
i Jönssonligan spelar högt (2000). Men det ville sig aldrig riktigt, kanske för att personkemin inte fanns där.

– Med facit i hand kan jag tycka att vi inte skulle ha fortsatt med bara Vanheden, Harry och Doris. Vi stirrade oss blinda på det här med att ha en tydlig ledare. Och det … ja, det blev ju problem med vissa skådespelare, kan man säga, berättar Brunnberg.

Under 90-talet blev Jönssonligan också datorspel, serietidning och baddräktskalender. Dessutom inleddes en filmserie om Lilla Jönssonligan. Intresset var minst sagt stort och Gösta Ekman fick i viss mån rätt – leksaksfigurerna var inte långt borta.

crop2x3.jpg

De första fem filmerna drog mellan 650 000 och en miljon besökare till biograferna. Därefter dalade siffrorna och de flesta var överens om att det berodde på kvaliteten. 1995 utbröt till och med en kulturdebatt om seriens vara eller icke vara. En av få ljusglimtar stavades Birgitta Andersson, som 1996 nominerades till en Guldbagge för sin insats i Jönssonligans största kupp.

Ändå ville svenska folket ha mer, och på 2010-talet har man gett grönt ljus till inte en utan två reboots, först Alain Darborgs Jönssonligan – den perfekta stöten (2015) och sedan Tomas Alfredsons Se upp för Jönssonligan (2020).

Tomas Alfredson var som ung film-arbetare med på inspelningen av Jönssonligan på Mallorca och han växte upp med Gösta Ekman i sin absoluta närhet. Att filmserien ligger honom nära hjärtat är nästan en underdrift.

– Jag har en väldigt varm relation till de gamla filmerna och i perioder har Gösta nästan varit som en extrapappa för mig. Ambitionen med Se upp för Jönssonligan var att göra det på

ett nytt sätt men med stor respekt för originalen. Sedan finns det många detaljer i tillblivelsen som jag önskar var på ett annat sätt, men jag måste säga att jag har varit lojal med uppgiften och gjort mitt yttersta utifrån förutsättningarna. På det sättet är jag jättestolt över den, säger han.

 

Men varför älskar vi Jönssonligan? De tillhör ju trots allt en yrkesgrupp vi vanligtvis inte sympatiserar med. Enligt Tomas Alfredson beror det på att deras drivkrafter är kamratskap, sammanhållning och revanschism snarare än girighet.

– I framför allt de danska filmerna finns en grundöverenskommelse i ligan att man litar på varandra och håller ihop. Det finns ett slags egenvärde i att hänga med varandra. Att det har blivit att spränga kassaskåp är lite av en slump.

I år är det drygt 40 år sedan den första filmen om Jönssonligan hade premiär. Filmserien är på många sätt större än någonsin och hittar hela tiden ny publik. Den danska förlagan till trots har det blivit en del av vårt popkulturella dna, lika svenskt som Zlatans cykelspark eller kebabpizzan.

Och för dem som har haft förmånen att vara en del av filmserien är det en
inte så liten fjäder i hatten.

– Det känns stort att ha varit med i Jönssonligan och jag är stolt över min insats där. Särskilt som jag med tiden har insett att jag gjorde det riktigt bra, säger Siw Malmkvist.

Ulf Brunnberg är av samma åsikt.

– Det finns många antagonister i branschen som vill reducera Jönssonligan till kommersiell skit, men om en produktion inte är bra så märks det publikt. Kommersiellt eller inte – är det inte bra vill ingen se det, och folk vill uppenbarligen se Jönssonligan, säger han och sammanfattar:

– Det är få förunnat att ha gjort något som gjort så starkt avtryck som Jönssonligan. Det är jag väldigt stolt över.