Ingen succé när pizzan kom till Sverige

Idag är pizzan så vanlig att den nästan kan räknas som svensk husmanskost. Men det var inte kärlek vid första smakbiten. Det skulle ta några decennier innan svenskarna tog den nya maträtten till sina hjärtan.

Text: Helena Nilsson

slutet av 1940-talet letade sig flera hundra italienare, och människor från andra länder kring Medelhavet, till Västerås. Italien var sönderbombat efter andra världskriget och arbetslösheten hög. Sverige lockade med ett nytt liv och gott om jobb, så i september 1947 anlände de första italienska arbetarna till Västerås tågstation. Några dagar senare klev de på sina arbetspass
på Asea.

I trakterna kring Sjöhagen växte snart en liten italiensk koloni fram, och en restaurang i området bestämde sig för att börja servera de nyanlända en rätt hemifrån Italien. Den första pizzan i Sverige serverades således på hösten 1947 på restaurang Sjöhagen i Västerås.

Vem som allra först kom på idén att lägga fyllning på en utbakad deg och grädda i ugn kan man inte veta säkert. Redan på 1500-talet användes ordet pizza med betydelsen ’runt, platt bröd’ i italienska texter. Men eftersom tomatsås är en nästan obligatorisk ingrediens i fyllningen så kan pizzan inte heller vara äldre än så. Tomaten kom nämligen inte till Europa förrän på 1500-talet, då upptäcktsresande tog med sig den hit från Peru.

Själva idén förekommer i flera länder, med olika slags fyllning och bröd, men den pizza vi äter idag har förstås sitt ursprung i Italien, eller närmare bestämt i Neapel. Där lär pizzan ha utvecklats till sin moderna form under 1700- och 1800-talet, då Neapel blev en livlig hamnstad med en stor, fattig och mycket trångbodd befolkning. De levde mycket av sina liv utomhus eftersom de måste dela på bostäderna. Därför behövde man mat som inte krävde lång och krånglig tillagning i kök, som ju inte fanns, och som dessutom kunde ätas på gatan utan besvär.

Pizzan var idealisk mat, och den såldes i gatustånd och restauranger. Dessa pizzor hade samma topping som vi äter idag – tomatsås, ost, olivolja, ansjovis och vitlök. Enligt legenden var det också i Neapel som den tidigaste namngivningen av en pizza skedde. 1889 var den italienske kungen Umberto I och drottning Margherita på besök i Neapel. Bagaren Raffaele Esposito ska då ha specialkomponerat en ”patriotisk pizza” som han bjöd kungaparet på. Pizzans fyllning hade samma färger som den italienska flaggan – vit mozzarella, röd tomatsås och grön basilika. Det sägs att drottning Margherita blev så förtjust i pizzan att hon skrev ett tackbrev efteråt, men det var förmodligen påhitt av bagaren. Inte desto mindre döptes just denna pizza efter drottningen – margherita.

En margherita.

En äkta margherita – av många sedd som originalet.

De italienska arbetarna uppskattade såklart att kunna beställa pizza i
sitt nya hemland, och restaurangen i Sjöhagen hade ett bra kundunderlag. Men det var inte många svenskar som vågade sig på att smaka den exotiska rätten under 1940-talet. Några år senare började italienaren Luciano Frati servera pizza på sin restaurang Tre Remmare i Stockholm – de första i huvudstaden – men inte heller han lyckades övertyga gästerna, och den försvann snart från menyn. Pizzan dök visserligen upp lite här och där – i ett recept på cocktailtilltugg med namnet ”pizza à la Suède” och i någon veckotidnings veckomeny som en ”falsk pizza” gjord på pajdeg. Men det skulle ta nästan två decennier innan pizzan slog igenom. Då, 1968, hände någonting. Rena rama pizzaboomen slog till i Sverige. Krögaren Bengt Wedholm öppnade en särskild pizzaavdelning på sin restaurang Östergök på Östermalm och lyckades locka några nyfikna provsmakare, och flera andra restauranger runt om i landet började också servera den nya maträtten.

Den första renodlade pizzerian var Pizzeria Piazza Opera på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Inredningen var rustik, med träpanel och blyinfattade lampor, och från det öppna köket kunde man se hur pizzorna bakades. Bakom konceptet stod Giuseppe ”Peppino” Sperandio, som kom att bli Stockholms okrönte pizzakung. Sperandio kom från en fattig uppväxt i Italien och hade hamnat i Stockholm tack vare ett jobb som alltiallo för en högt uppsatt chef. Efter att ha tillbringat några år med att passa förmögna familjers barn fick han tips om att det lönade sig mycket mer att jobba på restaurang. Han tog jobb som diskare på Grand Hôtel och arbetade sig sakta uppåt. 1963 öppnade han sin första restaurang, Gärdsmygen, och så 1969 den första pizzerian.

Sperandio var en påhittig entreprenör som tyckte det var roligt att experimentera med nya fyllningar och bland annat hittade på namnen på många av de pizzor vi äter idag. Det var också han som införde den speciella pizzasalladen, en sallad från Kroatien ursprungligen, som var vanlig också i hans barndomstrakter i norra Italien. På Sperandios 30 pizzerior kunde man få gratis sallad medan man väntade på sin pizza.

Pizzabagare i färd med att skjutsa in en calzone i ugnen.

En calzone på väg in i ugnen i en av de första pizzeriorna i Stockholm. Just den varianten är fortfarande populär – ligger stadigt på pizzornas tio-i-topp. Den har egenheten att hålla värmen lite bättre under hemtransporten. Foto: TT

Till att börja med startades pizzerior av italienare, men under 1970-talet var det många immigranter från Grekland, Turkiet, Syrien och Jugoslavien som
startade restauranger. Nya pizzasorter skapades med inspiration från respektive hemland. Kebabpizzan, en av de mest sålda pizzorna i Sverige idag, har till exempel sitt ursprung i den tysk-turkiska varianten av kebab.

De nya pizzeriorna lockade många unga med sin avslappnade stämning och billiga mat. Men det var långtifrån alla som välkomnade den nya mattrenden. Författaren Moa Martinson avskydde pizza och menade att den var till för människor som ville göra sig märkvärdiga. Hon kallade den löjlig, rörig och med ett namn som fick barnen att rodna.

I Svenska Dagbladet uttrycktes missnöje över den ”utländska pannkaka som presenterar sig som pizza”, och Harald Håkansson, vd för Lantbrukarnas Riksförbund, ropade ut att svenskarna höll på att ”glömma palten”. 1973 startade förbundet en kampanj för att få människor att äta mer svensk mat, som inte fick något stort gehör. Då fanns ett 40-tal pizzerior i landet – idag finns det mer än 4 000.

Samma år publicerade Dagens Nyheter en artikel om ett storlarm om råttfilé. Ett rykte om att restauranger i Stockholm använde kött från råttor och skator hade börjat spridas, ett rykte som det inte hittades några bevis för. Historien om råttan i pizzan har sedan dess blivit en modern folksägen som berättats i flera versioner. En liknande ska ha funnits i England redan på 60-talet. Snart kände alla någon som hade en bekant som fått i sig råttkött på en pizzeria.

Trots kampanjer om helsvensk mat, och råttan-i-pizzan-historier, slog den nya maträtten igenom mot slutet av 70-talet. Den gick från exotisk till ”svensk”, och i början av 80-talet var pizza bland det trendigaste man kunde äta. Idag har den till och med en alldeles egen dag – den 1 januari, nyårsdagen. Smaken är ju som baken, men trots att pizzan hade många motståndare i början var det ändå många fler som älskade den. 

En kebabpizza.

Tvåa på listan.

Svenskarnas favoritpizzor: De 10 mest beställda pizzorna i Sverige under 2019

  1. Vesuvio
  2. Kebabpizza
  3. Margherita
  4. Hawaii
  5. Capricciosa
  6. Calzone
  7. Funghi
  8. Kycklingpizza
  9. Bussola
  10. Mexicana
Publicerat