Tre små vita kistor står framme vid altaret i Vesene kyrka. Det är annandag påsk 1929 och många bybor har samlats för att ta farväl av syskonen Ingvar, Efraim och Lucia. På första bänk sitter barnens pappa Artur. Hans hustru Ingeborg är inte där. Hon befinner sig på häktet i Vänersborg, och i tidningarna går hon redan under benämningen Vesenemörderskan.
De enda fotografier som finns på barnen är från deras begravning. Alla andra bilder har försvunnit.
I en annan tid, och på en annan plats, plockar 50-åriga Maria Bouroncle fram foton från sin samling. Hon har flera tjocka luntor av svartvita släktbilder på människor, byggnader, högtider och vardag. Ändå saknas tre små barn. Två pojkar och en flicka, vars porträtt försvunnit och vars öde förtigits. Ända tills nu.
Själv har Maria vaga barndomsminnen av Ingeborg, den gamla tanten som var mormors syster. Mot slutet av sitt liv bodde hon på ett vårdhem i Västergötland och ibland åkte Maria och hennes mamma och hälsade på.
– Oftast stannade jag nog utanför och gungade eller lekte. Men jag minns de gånger jag gick in i den stora byggnaden. Ingeborg hade blivit blind de sista åren och satt i en stol och skrek på hjälp. Jag tyckte bara att hon var gammal och konstig.
Det var först i vuxen ålder som Maria hörde talas om dådet. En kusin hade råkat stöta på en person som frågat om hon var släkt med kvinnan som tagit livet av sina barn.
– Min kusin kontaktade mig och frågade om jag visste något, men jag hade ingen aning. Jag sköt det ifrån mig, det lät så obehagligt.
De senaste åren har Maria Bouroncle fyllt i luckorna i sin släkthistoria.
Men för fem år sedan, i samband med hennes pappas bortgång, bestämde sig Maria för att ta reda på mer om sin släkthistoria, och framför allt om den där Ingeborg.
Maria visar ett porträtt på en ung och vacker kvinna med ljusblå blick och vag uppåtnäsa. Ingeborg hade haft tur i livet. Hon hade träffat Arthur, som kom från en välbärgad familj i trakten. De gifte sig och flyttade in i en stor gård. De installerade både telefon och elektricitet, vilket inte hörde till vanligheterna. Dessutom kunde de bekosta barnjungfru till de tre barnen.
Artur kom från en välbärgad familj och efter giftermålet flyttade det unga paret samman på en stor gård i Vesene i Västergötland.
Men när den yngsta flickan var i ettårsåldern började Ingeborg dra sig undan allt mer. Hon blev tyst och tvär. När barnjungfrun sedan fick tjänst på annat håll, tycktes den unga trebarnsmamman bli än mer inbunden.
Snön låg fortfarande tung över gårdsplanen på fredagsmorgonen den 22 mars 1929. Ingeborg skulle baka och tvätta kläder medan Artur och brodern Holger skulle ge sig ut i skogen för att hämta ved. Men innan de gav sig iväg med släden hjälpte Artur till att bära in kopparkitteln till köket, så att Ingeborg kunde sätta igång med byken.
När de åkt en bit med släden insåg Holger att han glömt sin klocka. Han återvände mot gårdsplanen och noterade att gardinerna i kammaren var fördragna. När han kom in satt Ingeborg vid köksbordet med ansiktet i händerna.
”Vet du vad klockan är?”, undrar han, varpå Ingeborg svarar tonlöst:
”Det ser du väl själv”, och nickade åt amerikauret på väggen.
När Holger klev över tröskeln till kammaren möttes han av en hårresande syn. De tre barnen hängde livlösa över kanten till den stora kitteln. Han rusade tillbaka ut i köket:
”Ingeborg, vad har du gjort!?”
Hon svarade inte.
Barnen lyftes upp och lades på sängen, yngsta flickan var fortfarande varm, men livet fanns inte kvar i de små kropparna.
Landsfiskalen tillkallades, men han kunde inte heller få några svar ur Ingeborg. Hon lät sig föras iväg för vidare färd till häktet i Vänersborg.
Ingeborg var ung och vacker, men efter de tre barnens ankomst blev hon allt mer tillbakadragen.
Maria började sina efterforskningar med att kontakta äldre släktingar. En del ville inte alls prata om Ingeborg, andra bistod med information om namn och årtal. Därefter han hon sökt sig fram genom arkiv, förhörsprotokoll och sjukjournaler.
Ingeborg fick genomgå en sinnesundersökning. När hon skulle beskriva händelsen konstaterade hon bara:
”Jag tog den störste först”.
I läkarutlåtandet bedömdes hon ha en mental ålder på tolv år.
– Hon klarade antagligen inte av att ta ansvar för hus och hem. Läkaren ansåg också att hon hade schizofreni – en vanligt förekommande diagnos på den tiden, berättar Maria.
Läkaren försökte förklara att det som hänt var sjukdomens fel. Men detta ville Ingeborg inte gå med på:
”Nej, jag är själv ansvarig, och jag är beredd att ta straffet i resten av mitt liv”.
Så småningom hamnade hon på Restads sjukhus i Vänersborg, där man placerade personer som bedömdes som sinnessjuka.
Hemma i byn gick pratet från gård till gård. Alla sökte en förklaring till det förfärliga som hänt. Men när svaren uteblev började man förtränga händelsen ur det kollektiva minnet. Artur såg till att gräva ner gravstenen med barnens namn, så att han slapp se den varje gång han passerade kyrkogården.
– De där barnen raderades ut ur historien. Det är förfärligt, men kanske det enda man kunde göra för att orka leva vidare, säger Maria.
Båda föräldrarna bjöd in till begravningshögtiden, men enbart Artur skulle närvara. Ingeborg var omhändertagen och satt i häktet.
Artur gifte sig snart med en annan kvinna från bygden. De skulle aldrig få några barn, men tog emot hjälpbehövande barn från Finland under kriget. Maria Bouroncle är sedan flera år bosatt i Washington. Men de senaste två åren har hon vid flera tillfällen åkt till Sverige och letat upp de platser där Ingeborg gjort avtryck.
– Washington är ju en storstad där man lever en ganska anonym tillvaro. Visst blir det en stor kontrast att komma till en liten by i Västergötland och få frågan: Är det du som är släkt med Ingeborg?
Forskningen har så småningom tagit formen av ett bokmanus, med arbetstiteln Låt barnen komma till mig. Förhoppningen är att boken så småningom ska publiceras.
– Det har nästan blivit en besatthet. I vissa perioder har jag haft detta i huvudet nästan dygnet runt. I varje dokument har jag hoppats hitta en förklaring, eller åtminstone något som visar att Ingeborg hade insikt i vad hon gjort. Att hon ångrade sig. Men det har aldrig dykt upp, och det har varit svårt att förlika sig med.
När Ingeborg blev utskriven från sjukhuset 1947 flyttade hon in på ovanvåningen hos sin syster, Marias mormor. Där skulle hon bo i två decennier. Hon kom att leva ett stillsamt liv med mattvävning och handarbete, cykelutflykter och bussturer med syföreningen.
Tidningarna skrev om det spektakulära brottet, och Ingeborg fick gå under benämningen Vesenemörderskan.
De sista åren av sitt liv bodde hon åter på institution.
– Detta var i slutet av 1960-talet och hon blev fullproppad av psykofarmaka. Kanske kom minnena så småningom ifatt henne… Kanske var det därför som hon satt på sjukhemmet och skrek efter hjälp. Men det får vi aldrig veta.
Däremot har Maria lärt känna sin egen släkthistoria, som gått hand i hand med den allmänna synen på psykisk ohälsa.
– Den där djupa skräcken inför psykisk sjukdom har präglat min släkt från generation till generation. Det är något man inte kunnat prata om. Men jag hoppas att vi nu lyckas bryta oss loss från det.
Maria har också en förhoppning om att gravstenen, där de tre barnens namn står ingraverade, åter ska komma upp i dagsljus. För oavsett hur de fick sluta sitt liv, så blir det åtminstone en symbol för att dessa barn en gång funnits.