Ett liv med släktens historia på sina axlar

Kraven från pappa och farfar fick honom att till slut skära sig i handleden med ett rakblad. Men Gösta Ekman överlevde självmordsförsöket och blev istället en av folkhemmets mest älskade snubbelgubbar.

Text: Petter Karlsson
Foto: TT, Wikipedia

Ilsken över att av filmbolaget ha tvingats till en intervju om en film som han skämdes för bröt han upp redan efter två minuter och försvann längs Drottninggatan i Stockholm.

Allt medan jag själv stod kvar och såg ett inplanerat mittuppslag i Expressen gå upp i rök.

För Gösta Ekman var inte alltid den skojige farbrorn som levde för att få andra att skratta.

Ofta lågmäld. Ofta tungsint. Ofta lynnig.

Privat, alltså. För när strålkastarljuset slogs på var det utan tvekan ett komiskt proffs som publiken fick se.

Aldrig har någon snubblat roligare än Hans Gösta Gustaf Ekman, född den
28 juli 1939 i Engelbrekts församling i Stockholm. Ej heller förvaltat Hasseåtages geniala material med samma briljans.

Ta bara hans indiske vishetslärare, som skulle hålla föredrag under rubriken ”Vi måste vara vän med tingen, annars blir tingen förbannade”, på nolltid råkade riva ner hela rummet, för att slutligen presentera sin djupsinniga tes: ”Tingen är emot oss.”

Eller lustmordet på Anwar Sadat i den galna sketchen om den räliga grodan, där hans röst och mimik även fick motspelaren Hasse att tappa masken.

Eller när han i Glaset i örat presenterade sig som samlare av tvestjärtar och berättade att han hade djuren i en burk med tättslutande lock:

– Jamen, då kommer det ju inte in nån luft till stjärtarna!

– Näää ...

– Jamen, då dör ju stjärtarna!

– Jaaa ... Hihihihihi!

sdlyXD1UP3zmG0-nh.jpg

Hasse Ekman med familjen under invigningen av ett minnesmärke över Gösta Ekman den äldre. Vid hans sida står dåvarande makan Eva Henning och hans mor, Greta. Barnen Gösta, Stefan, Krister och Mikael har också fått följa med.

 

Att Gösta Ekman skulle bli en av landets främsta komiker tycktes dock inte givet när han slog upp sina ljusblå blott en månad före andra världskrigets utbrott.

Det fanns annat att brås på, minst sagt.

Släkthistorien var tryfferad med baroner, officerare, politiker och en morfar som kunde skryta med spektakulära titlar som kabinettskammarherre hos Oscar II och överhovstallmästare hos Gustaf V.

Äldsta kända stamfadern var Johan August Ekman, trumpetare vid Liv-
gardet till häst och född 1835 som utomäktenskaplig son till pigan Sofia Kristina
Fahlgren.

I övrigt vimlade det av handelsmän och hantverkare med verksamhet i Stockholm, bland annat från släkterna Sundström och Fries som länge drev några av landets större tobaksfabriker.

 

Det sägs att man även kan hitta trådar till Gustav Vasa, men framför allt var
det pappa Hasse och farfar och namnen Gösta Ekman som alla svenskar kopplade honom till.

”Jag var kändis redan som spermie” tillhör Gösta Ekmans mest klassiska uttalanden och bakom leendet kunde man ana en ryggsäck av förväntningar och krav.

sdlW9gVcFYBLrI-nh.jpgGösta med berömde pappan Hasse.

 

Fem år gammal hade han sett sin pappa Hasse gå ut ur dörren och aldrig mer komma tillbaka.

I 20-årsåldern hade han satt i sig farmors tablettburkar med lugnande mediciner och skurit sig i handleden med ett rakblad.

Sedan dess dolde det sig en svårtyglad livsångest bakom gapflabbet.

Det är typiskt att Gösta Ekman betraktade rollen som den ensamme, lätt tragiske semesterfiraren i En vandring i solen som en av sina bästa.

Han hade egent-ligen inte tid för trams – och kanske just därför lyckades han också ta tramset till en helt ny nivå.

Få vet att denne kloke galenpanna och snubbelkonstnär var både en skicklig tecknare och musiker.

Mamma Agneta var visserligen mest känd under det skämtsamma smek-
namnet ”Gossexpressen” eftersom hon i snabb följd fött fyra söner. Men hon var framför allt en skicklig konstnär och efter skilsmässan 1944 försörjde hon sig bland annat genom att arbeta som dekoratör på NK.

Gösta kom att ärva hennes estetiska sinne och lade själv till ett icke oävet
pianoplinkande. Det var han som själv komponerade musiken till de klavertramp som utfördes av hans kanske mest älskade TV-figur, Gunnar Papphammar. 

Ja, vissa vill också få honom till en av Sveriges tidigaste rappare, eftersom han 1979 pratsjöng signaturmelodin till barnprogrammet Farbrorn som inte vill va’ stor:

Goddag, det här är Ragnar

han jobbar på kontor

Han fyller 33 i maj

och han har 45 i skor.

Vad Gösta Ekman själv hade i skonummer är känt blott av kostymörer och hans närmaste. För privatlivet var i det närmaste heligt.

Okej, det blev förstås rubriker när han 1963 gifte med Karl Gerhards adoptiv-dotter Fatima. Hon var dotter till den danska diversearbetaren Anna Svendsen och den invandrade västindiske musikern Joseph Brown. Högvilt för pressen, förstås. Speciellt när sonen Måns såg dagens ljus följande år.

Men familjen släppte aldrig riktigt in media. De lät sig snällt plåtas på scen och vid galapremiärer, men Gösta Ekman var alltid noga med privatlivets helgd.

Kanske för att han sett baksidan av det redan som sjuåring, då mammas och pappas äktenskap krackelerade och en redan känslig och grubblande grabb blev ännu mer känslig och grubblande.

 

Fatima_och_Gösta_Ekman_1962.jpg

Gösta med första hustrun Fatima.

 

Att han dessutom hade tre småbröder att vara förebild för måste ha varit tufft. Kanske var det redan där han lärde sig betvinga sorg med skratt och ångest med humor?

”Det är sorgligt att säga, men jag tror att jag alltid kände mig i vägen”, berättade han senare.

”När min morsa prioriterade mig för att jag var äldst blev de andra avundsjuka. Där stod de som små fågelungar.”

Vad som hade hänt om Gösta Ekman inte hamnat i armarna på Hasseåtage 1963 kan man bara gissa. De blev ett slags snälla, kloka och inkännande styvfäder, som snabbt insåg hans makalösa komiska förmåga.

Resten av karriären är väldokumenterad, med udda höjdpunkter som Mumlan (1973), Kvartetten som sprängdes (1973), Hotelliggaren (1986), Nu är pappa trött igen (1996) och Soldater i månsken (2000).

Tilläggas bör att Gösta Ekman var livslång medlem i Amnesty, hade ömmande, utslitna knän efter allt snubblande och – enligt ett obekräftat rykte – fick sitt första jobb, blott 17 år gammal, som regiassistent vid inspelningen av Smultronstället enbart tack vare sitt påbrå. Ingmar Bergman ville nämligen att förtexterna skulle innehålla de berömda namnen Ekman, Bergman och Sjöström ...

Gösta Ekmans sista film blev i gengäld kortfilmen Gunnar & Anette (2007), och 2012 regisserade han Främmande språk på Dramaten.

sdlyePEW-gigik-nh.jpgEnsemblen pustar ut efter premiären av Glaset i örat. Från vänster: Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Martin Ljung, Lena Nyman, Hasse Alfredson och Tage Danielsson

 

Vår avbrutna, fiaskoartade intervju vid Drottninggatan, då?

Jo, den skulle ha handlat om Jönsson-ligan på Mallorca. Året var 1989 och Gösta Ekman tyckte uppenbarligen att filmen var kass.

Många år senare stötte vi ihop igen, i samband med Bokmässan i Göteborg 2016. Nu var han märkt av cancer. Trött, men ytterst vänlig. Satt och samspråkade med vår gemensamme vän Lasse Åberg.

Kände han igen mig så visade han det inte. Tvärtom erbjöd han sin stol när jag slog mig ner vid hans bord.

Han verkade till synes gladlynt, harmonisk och till freds med en tillvaro som inte längre rymde vare sig stora roller eller stora rubriker. I samma veva hade han intervjuats om sitt liv och sagt med ett snett leende:

”Jag har ärligt talat sett fram emot pensionen sen jag var 19. Jag har gjort väldigt, väldigt mycket och jobbat väldigt, väldigt länge.”

Ett halvår senare var han lika död som sina tvestjärtar.

Den 1 april dessutom, vilket förstås var ett passande datum för en stor skämtare.

sdlDVdWBcGvfBE-nh.jpgGösta Ekmans gravsten – ett fönster med två fåglar på fönster-blecket – designades av sista hustrun Marie-Louise.