En grym dag i den svenska historien

501 svenskar följde Estonia i djupet 1994. En katastrof av historiska mått. Men 1676 drabbades vårt land av en sjökatastrof med tre-dubbelt dödligare utgång. Närmare 1 500 omkom när de två krigsskeppen Svärdet och Kronan exploderade och sjönk utanför Ölands kust.

Text: Petter Karlsson
Foto: Wikipedia

Vid smällen slungades major Anders Sparrfeldt över två fartyg och landade oskadd i seglet på det tredje – en luftfärd på minst 100 meter.

Hans kamrater hade dessvärre inte samma tur.

Dagarna efter slaget mot danska flottan utanför Ölands södra kust den 1 juni 1676 hade kråkor och sjöfåglar fest på ilandflutna lik.

1 500 drunknade, svartbrända och svårt massakrerade offer var en katastrof både för riket och för de familjer som drabbades.

Lägg därtill förlusten av nio dyrbara och bestyckade krigsfartyg och det är tveksamt om någon enskild dag i historien har varit lika grym och ödesdiger för den svenska nationen.

Lorentz_Creutz_the_elder.jpgLorentz Creutz den äldre hade befälet över flottans stolthet Kronan och var en av dem som miste livet när fartyget gick under.

 

Bakgrunden var följande: På 1670-talet hade kampen om Östersjön nått ett kritiskt läge. Våra grannar kunde inte längre stillatigande åse hur Sverige befäste sin stormaktsstatus.

Efter freden i Roskilde 1658 var inte bara hela nuvarande Finland under svenskt styre utan även strategiska besittningar i Baltikum och Pommern.

Dags att slå tillbaka, menade den danske kungen Kristian IV – och fick såväl Nederländerna som England med sig i ett krig som till en början kom att utspelas till sjöss.

För Sveriges del sattes största hoppet till det stolta skeppet Kronan.

Med sina 2 300 ton var det ett av de största fartyg världen dittills skådat. Ekskog motsvarande närmare tio fotbollsplaner hade gått åt vid bygget. 800 man trängdes på sex däck tillsammans med 105 kanoner, varav den största kunde skjuta iväg kulor som vägde 15 kilo.

I arsenalen ingick även 250 pikar, 200 yxor, 180 svärd, 130 musköter, 80 pistoler, lod med avsikt att skada riggar och punktera segel samt träbehållare fulla med kulor och skrot som fungerade som gigantiska hagelbössor.

Ett av sin tids dödligaste skepp, utan tvekan.

Men inte, som det skulle visa sig, på det sätt som den blott 20-årige kung Karl XI hoppats.

Decorations_on_the_ship_Kronan_03.jpgEn bärgad trästaty från Kronan, troligen föreställande Karl X.

För det drama som kom att utspela sig en halvmil nordost om den öländska byn Hulterstad vid tolv-tiden på dagen den 1 juni 1676 var det kanske både blodigaste och mest spektakulära i svensk historia.

Vad som gick snett är än idag inte helt lätt att förklara.

Tanken var att Kronan och den övriga flottan skulle samlas och möta de dansk-nederländska styrkorna vid en utvald plats vid Ölands norra udde.

Men av någon anledning – militärhistoriker har föreslagit allt från missförstånd till dålig signalering och intern maktkamp mellan officerarna – vände plötsligt några av skeppen i förtid, bland annat Kronan.

Manövern gick bra för de mindre fartygen. Men den väldiga Kronan, högre och tyngre än någon annan, klarade inte av den kraftiga vinden.

Med alltför många segel hissade krängde hon så kraftigt att vattnet började forsa in genom de öppna kanonportarna.

På nolltid låg Kronan på sidan med masterna i vågrätt läge.

Kort därefter hördes en fruktansvärd knall.

Det var krutförrådet i främre delen av skeppet som exploderade – förmodligen antänt av en omkullvält oljelampa – och sprängde bort en stor del av styrbordssidan för om masten.

Medan den kvarvarande akterdelen reste sig mot sommarhimlen fylldes den nu svårt skadade Kronan med inforsande vatten och sjönk.

Av de 800 i besättningen överlevde blott ett fåtal, bland dem den lycklige Sparrholm som klarat sin luftfärd utan en skråma.

Till de drunknade hörde flottans överbefälhavare,

Lorentz Creutz, och en rad höga officerare, däribland flottans ledande medicinska expertis.

Men det svenska fiaskot var långtifrån över.

Canister_shot_from_the_ship_Kronan_crop.jpgBland vrakgodset man hittat på Kronan finns en hel del ammunition. Den här projektilen är en så kallad kartesch, som fungerar som en jättelik hagelpatron.

 

Efter Kronans förlisning omringades det något mindre fartyget Svärdet, stacks i brand och sjönk. Blott ett 50-tal av 650 besättningsmän överlevde.

Med två sjunkna skepp hade av förklarliga skäl även den svenska moralen nått botten. Under kaotiska former flydde resten av flottan i panik, varvid två fartyg gick på grund och fem erövrades av fienden. Över 400 kanoner gick förlorade.

Efterspelet kan, aningen förenklat, delas in i två kapitel.

Det ena utspelade sig i Stockholm samma höst, då kungen förgäves försökte finna en syndabock.

Hade den koleriske överbefälhavaren Creutz, som vissa vittnen påstod, drabbats av ett mentalt sammanbrott? Eller var osämjan i det minisamhälle som Kronan utgjorde så utbredd att utdelade order inte hade åtlytts?

Men framför allt framkom det att den svenska flottan länge misskötts. Vid krigsutbrottet var de flesta fartyg så illa rustade att de hade svårt att komma i sjön.

När Kronan och kompani äntligen löpte ut från Dalarö, vintern före det
katastrofala slaget, råkade de ut för ideliga missöden och kollisioner.

Tågvirket visade sig vara ruttet, provianten skämd och besättningen så oövad och sjösjuk att fartygen ibland nästan drev redlösa på vågorna.

Till råga på allt var kylan så sträng att man först tvingats såga upp en farled på fyra mil (!) för att nå öppet vatten.

Sista delen av dramat inleddes först 300 år senare. 1971 återfann Vasas upptäckare Anders Franzén några plankor som han anade tillhörde Kronan.

Med hjälp av en magnetometer, ett instrument som känner av förekomsten av järn, lyckades han några år senare lokalisera rätt område.

I augusti 1980 kunde undervattens-kameror slutligen visa de första bilderna av vraket, som visade sig ligga på 26 meters djup.

Stora_Kronan.jpg

Den här teckningen, gjord av av amiral J Hägg, visar Kronan i all sin prakt. Den var vid sin tid ett av världens största örlogsfartyg, med en imponerande beväpning.

Sedan dess har över 30 000 föremål från Kronan bärgats, varav de flesta idag förvaras på Kalmar läns museum. Bland fynden finns bland annat den största samlingen av guldmynt som påträffats i Sverige.

Men bärgningarna har också inneburit ett eko av den fasa som måste ha drabbat offren. 

Värst är kanske alla spår av djupa sår av hugg och slag i kranier och skelett – och det faktum att inget av offren hann få dem i strid med fienden.

Istället måste de ha uppstått när paniken bröt ut på de sjunkande skeppen och alla slogs mot alla för att inte drunkna under däck.

En fasansfull scen, förstås.

 

Karl_XI,_1655-1697,_konung_av_Sverige_pfalzgreve_av_Zweibrücken_(David_Klöcker_Ehrenstrahl)_-_Nationalmuseum_-_15083.jpgKatastrofen utanför Öland innebar en tung start för den unge Karl XI. Han kom så småningom att revanschera sig på slagfältet.

Sjökatastrofen en chock för kungen

Karl XI har gått till historien som en försiktig och relativt rekorderlig kung som fick ordning på statsekonomin, ströp adelns makt och höll gränserna mer eller mindre intakta. Men han kunde ha fått en lättare start.

Den nyblivne, blott 20-årige kungen var inledningsvis, för att citera historikern Alf Henrikson, ”glad åt kriget”:

”Han var en enkel själ vars läs-begåvning inte låg över medelmåttan, och ung, outvecklad och okunnig som han var intresserade han sig mer för ritter och jakter och lät sina rådgivare sköta politiken.”

Sjökatastrofen utanför Öland innebar dock ett hastigt och plågsamt uppvaknande. Den inträffade knappt ett år efter kröningen, som i sin tur drabbats av ett dåligt omen när riksmarskalken Jakob De la Gardie tappade riksäpplet i golvet så att det fick sig en bula.

Efter Kronans och Svärdets förlisning hamnade kungen närmast i ett chocktillstånd:

”Han gav inga order och svarade inte på frågor; när det underdånigt påpekades för honom att antingen gå emot fienden eller sätta armén i säkerhet lade han bara handen på värjfästet och teg.”

Vändningen kom först vid det blodiga slaget vid Lund ett halvår senare. Efter att först ha fått sin häst skjuten under sig fick Karl XI i stridens hetta en sorts nytändning och kunde omsider rulla upp hela danskarnas slaglinje.

Kriget avgjordes visserligen inte av denna batalj. Men det gav ändå Sverige tillbaka självförtroendet, som stukats rejält vid krigsskeppens förlisning.