Så blev dragspelet folkets favorit!

De var sin tids rockstjärnor. När Calle Jularbo & Co klämde bälg, stampade hela Sverige takten. Men TV-profilen Sten Broman var, för att uttrycka det milt, inte road. Inte det minsta...

Text: Petter Karlsson
Foto: Foto: TT och arkiv

En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel, men väljer att avstå sa Sten Broman.

Men flera miljoner svenskar kan väl knappast haft fel?

Skruva klockan ett knappt århundrade tillbaka och vi finner ett gryende folkhem vars tillväxt ivrigt ackompanjeras av ljudet från sammanpressade bälgar.

Tiotusentals svenskar lär ha lärt sig spela dragspel och läsa noter tack vare den förste store dragspelsambassadören Andrew Walter.

Ännu fler känner igen låtar som Livet i Finnskogarna, Drömmen om Elin, Säkkijärven polka och Wiggen.

Ja, på 30-talet kunde man till och med bli svensk och europeisk mästare i dragspel. En av dem var stockholmaren Olof Johansson som 1937 kammade hem båda titlarna under namnet Olle Johnny.

För precis som sentida rockstjärnor som David Bowie, Alice Cooper, Lady Gaga och Avicii, hade dragspelets kungar och drottningar ofta artistnamn. Det var Bångbro-Stina, Erik Frank, Gnesta-Kalle och Calle Jularbo.

Den sistnämnde lär förresten ha rekord i antal skivinspelningar - 1 577 titlar. Att jämföra med exempelvis Abbas drygt 100.


Men visst, det har också stormat kring dragspelet. Redan när den armeniske orgelbyggaren Cyrill Demian 1829 tog patent på sitt instrument med vibrerande metallplattor - först presenterat som en sorts bärbar orgel - rynkade finkulturen på näsan.

Ännu runt sekelskiftet beskylldes dragspelet för att hota den klassiska musiken, men också den folkmusik som dittills framförts till fiol vid danser och kalas.

Folkmusikforskaren Karl Peter Leffler hävdade till exempel 1918 att ”dragspelets gälla och råa klang, troligen långt mera än man anar eller gör sig besvär att tänka efter, ger näring åt ligapojkslynnet”.

Men inget kunde stoppa bälgafebern.

I Emil i Lönneberga, som utspelar sig strax efter sekelskiftet, klämmer drängen Alfred i Lönneberga mygg om lördagsaftnarna med sitt handklaver. Förmodligen var det ett knappdragspel med några bastoner för vänsterhanden.

Men instrumenten var redan på väg att bli betydligt mer avancerade. I Johan på Snippen som skrevs 1922 talas som bekant om ”åttio basar och fint fanér”.

Ändå var dragspel förhållandevis billiga att köpa, speciellt när musikhandlaren Albin Hagström började serietillverka. 700 000 dragspel blev det med åren från det världsberömda aktiebolaget i Älvdalen.

”Den fattige mannens piano” var i sin enklaste form dessutom relativt lätt att lära sig - och smidigt att bära runt till kolarkojor, drängstugor och rallarlag.
Ljudet var också tillräckligt starkt för att spela upp till danser som schottis, polka och vals.

I backspegeln är det lätt att se 30- och 40-talet som dragspelets guldålder. Svårare blev det när elgitarren omsider banade väg för nya (rock)musikaliska ideal. Då var det egentligen bara Leif ”Burken” Björklund som behärskade kulturkrocken.

Ändå fick dragspelshatare som Sten Broman uppleva ännu en svår tid, när det populära tv-programmet ”Nygammalt” på 70-talet skapade en kort renässans.

Plötsligt var det åter okej att vara dragspelare. Lantliga naturbegåvningar som Roland Cedermark och ”Pepparn” Pettersson blev oväntat kultfigurer, samtidigt som kändisar som Hasse Tellemar och Thore Skogman öppet förklarade sin kärlek till det utskällda instrumentet.

Idag kan dragspelet åter tyckas vara satt på undantag. Men då glömmer man att svensk musik kanske allra tyngsta pjäs, Benny Andersson, tillhör dess ivrigaste tillskyndare.

Att mannen som skrev Dancing queen och Mamma mia även kan komponera och framföra nyskrivna dragspelsvalser ger förstås hopp för entusiasterna.
Så tydligen hade han fel, den finlandssvenske musikprofessorn Otto Andersson, som i en ofta citerad artikel från 1907 höjde ett varningens finger för dragspelets fasor:

”Dansen ej efter dragharmonikors skrän! Köp dem ej! Hys dem ej i edra hem! Bränn dem!”

dragspotto.jpg

Musikprofessorn Otto Andersson tillhörde instrumentets verkliga antagonister. Foto: Arkiv

 

 

 

15 färgstarka dragspelare

 

dragspmalle.jpgMålle Lindberg (1929-)
Den småländske väckelsepredikanten - egentligen döpt till Birger Tord Uno Lindberg - blev riksbekant när han anlände till ett tältmöte Örnsköldsvik i helikopter och vit kostym. Men han var också en hängiven dragspelare. Målle fick instrumentet av sin pappa som var hästhandlare och tillhörde Frälsningsarmén. 2002 utnämndes Målle till hedersdoktor i kristen musik vid Life Christian University i Florida.

 

Erik Frank (1915-2005)
Är man omnämnd i Povel Ramels ”Birth of the gammeldans” så är man utan tvekan en legend. Frank Erik Jansson växte upp i Söderala utanför Söderhamn och fick som sexåring ett dragspel av sin far. Tio år senare tackade han genom att rymma hemifrån och pröva lyckan som musiker i Stockholm. Erik Frank har än idag en egen fanklubb som är döpt efter hans komposition Novelty Accordion, som han skrev på två timmar en morgon, svårt bakfull.

 

dragspAndrew.jpgAndrew Walter (1914-1978)
Ett SM-guld i dragspel 1937 ledde till bland annat en sju månaders orkesterturné i Sovjetunionen. Och Anders Valter Persson, som han egentligen hette, skulle hela sitt liv vara den perfekte dragspelsambassadören. Tiotusentals svenskar lärde sig spela och läsa noter genom hans brevkurser. Och få lär ha undgått hans klassiska kompositioner, som Afton på Solvik från 1943.

 

dragspbangbrostina.jpgBångbro-Stina (1909-1982)
Att den lilla bergslagstösen blev dragplåster i ”Japan”, ska inte missförstås. Så exotiskt hette dansstället utanför Borlänge, där Stina Karlsson på 20-talet fick sina första spelningar. I en musikaffär i Filipstad fick hon både jobb och en spelkompis i den etablerade dragspelaren Albin Fernström. I stan fanns också poeten Nils Ferlin, som blev hennes största fan och ordnade skivinspelning för duon i London. Folk fick prenumerera på ”Veckans Skiva” som anlände i brevlådan och kostade 1 krona och 25 öre. ”Hela Sveriges Bångbro-Stina” led dock av svår mikrofonskräck och drog sig tidigt tillbaka.

 

Leif ”Pepparn” Pettersson (1953-1988)
Började spela redan som fyraåring hemma i Tröskafallet i Bergslagen, men hann jobba som både plåtslagare och skogsarbetare innan han blev heltidsmusiker. Slog igenom som 19-åring i slokhatt i Bosse Larssons ”Nygammalt” och blev omedelbart en rikskändis för sitt snabba, nästan brutala spel (som ibland knäckte instrumenten). Framträdde vid invigningen av fotbolls-VM 1974 i Västtyskland som representant för Sverige. Dog blott 34 år gammal efter att ha brottats med alkoholproblem sedan tonåren.

 

Benny Andersson (1946-)
Dragspelet i gul pärlemor som han fick på sin sexårsdag skulle komma att prägla hela Bennys liv. Snabbt lärde han sig När näckrosen blomma och kände hur hjärtat slog ett extraslag den kvällen som tioåring fick spela med pappa Gösta och farfar Efraim på Mjölkö brygga i Stockholms skärgård under namnet Bennys Trio. ”Jag trodde det stod fel på affischen.”

 

Kikki Danielsson (1952-)
Sångerska, joddlare, textförfattare - men också dragspelare. Den bort adopterade flickan från Osby inledde sin karriär genom att spela på bröllopsfester och bingoaftnar (där hon avlönades med gratis spelbrickor och kunde komma hem med guldarmband, fläskkotletter och matkorgar). Tv-debuterade som 15-åring med en dragspelsvals i en talangjakt.

 

Gnesta-Kalle (1927-2010)
Den påvra uppväxten i en statarlänga förgylldes av att han tidigt fick ett dragspel. Rune Edvin Karlsson, som det stod i dopattesten, flyttade omsider till Stockholm och bildade egen orkester. På 50-talet medverkade han i Lennart Hylands radioprogram ”Lördagskväll” som ”Fridstöraren Karlsson” och blev snabbt folkkär. 1960 tog han efternamnet Gnestadius efter sin hembygd - som tackade genom att uppkalla en väg efter dragspelskungen. 1994 fick Gnesta-Kalle Konungens medalj i åttonde storleken.

 

Calle Jularbo (1893-1966)
Sveriges meste skivartist var döpt till Karl Karlsson och hade romskt blod i ådrorna. Dragspelskungen var i själva verket den förste svensk som fick tillåtelse att byta namn till en geografisk ort. Redan som femåring spelade han bättre än sin far och fick följa med på dennes affärsresor för att charma kunderna. ”Calle” jobbade sedan som hotellkusk, målarlärling och innehavare av en cigarrbutik, innan han blev känd som den kolugne perfektionisten som älskade musik, sprit, flådiga kostymer och amerikanska vrålåk.

 

Leif ”Burken” Björklund (1943-2011)
”Hey Baberiba” sjöng Burken 1972 och tog dragspelet rakt in på poplistorna. Mamma hade tänkt att sonen skulle bli kantor, men Nalen kom emellan. Burken uppträdde med artister som Svenne Hedlund, Little Gerhard och Tommy Blom, men även med kompisen Kalle Sändare. Han var även kommunalpolitiker för socialdemokraterna och spelade in i det sista, trots njurproblem och dialys tre gånger i veckan.

 

Ted Gärdestad (1956-1997)
Allt började med tjat om att få ett knappdragspel, precis som klasskompisen. Till slut veknade pappa och sjuårige Ted stängde in sig tillsammans med storebror Kenneth i pojkrummet för att komponera. Resten är svensk musikhistoria, som bland annat innefattar den folkvisefrejdiga ”Klöversnoa” från 1976.

 

Hasse Tellemar (1923-2012)
Nej, han visste inte bara var småorter som Hackås och Österbymo var belägna. ”Mr Ring så spelar vi” kunde också hitta rätt på dragspels-tangenterna. Södertäljesonen turnerade som tonåring, iförd sombrero och vit sidenskjorta, med det latinoinspirerade dansbandet Cubaneraorkestern. 1943 började han studera på Musikhögskolan och fick därefter jobb som dragspelare och basist i Thore Ehrlings Orkester.

 

Philemon Arthur (?)
Mikael Wiehe? Hans bror Thomas? Delar av proggbandet Risken Finns? Eller kanske någon helt okänd skåning? Ännu 50 år efter skivdebuten tvistar fansen om vilka som egentligen dolde sig bakom kultgruppen Philemon Arthur and the Dung. 22 låtar spelades in på en rullbandspelare med knastriga mikrofoner och innehöll - förutom dragspel - ostämda gitarrer, kastruller, stekpannor, kakburkar, stolar och element. 1987 släpptes ytterligare 24 på ett kassettband betitlat ”Skisser över 1914 års badmössor ”.

 

Eddie Meduza (1948-2002)
Alkoholiserad knäppskalle eller missförstått geni? Med sitt udda artistnamn och näst intill otryckbara titlar blev Errol Norstedt, uppväxt i småländska Gislaved, en kultfigur på 70-talet. Studion låg hemma i stugan och där spelade han in hundratals låtar till egna instrument, inte minst dragspel. Han komponerade också ”seriösa” verk åt artister som Trio me’ Bumba, Max Fenders, Streaplers och Lasse Stefanz.

 

Roland Cedermark (1938-)
Farfar var härjedalsk spelman och lille Roland fick som femåring ett tvåradigt Magdeburgerspel. Två miljoner plattor lär den svallhårige dragspelaren från Älvros ha sålt sedan skivdebuten 1976. Men Roland Cedermark tillhör också de få som fortfarande ger ut kassettband - av hänsyn till sin äldre publik. Han kan också skryta med att ha raggat upp sin livskamrat Gerd med hjälp av sitt dragspel en grå danskväll i Sveg 1958.

Publicerat