Den oförutsägbara Lili Ziedner - en udda fågel i Stockholms nöjesvärld

Lili Ziedner kunde vara både elak och oförskämd på scen, och dessutom inte sällan onykter. Ofta sa hon vad som föll henne in och repetitioner var det tråkigaste hon visste. Men trots det – eller kanske tack vare – var hon i många år en av Stockholms nöjesvärlds mest älskade scenpersonligheter.

Text: Kalle Lind

Karl Gerhards revy Köpmännen i Nordens Venedig recenseras dagen efter premiären 1936 och ensemblen åberopas:

För övrigt Calle Hagman, Edward [sic!]Persson, Eric Gustafson, det kära gamla gardet, den söta Sickan Carlsson och den mindre söta Lili Ziedner, älskad med stockholmsk trofasthet.

(DN 1936-01-02)

sdlxUWwP9CiwIY-nh.jpg

DAGS FÖR REVY. Repetitioner inför kabaréprogrammet Hösträfsan med några av tidens verkliga storheter. Från vänster: Thor Modéen, Börje Larsson, Ulla Billquist (bakom mikrofonen), Lili Ziedner, Åke Söderblom och Sickan Carlsson. Foto: TT

 

Lili Ziedner var onekligen mindre söt än Sickan Carlsson. Det var strängt taget de flesta i en tid när det rådde konsensus om att ingen kunde vara sötare än ”den glittrande glada” Sickan. Ska vi vara ärliga så var dock Lili Ziedner mindre söt oavsett vilket jämförelsematerial man hade ställt vid hennes sida, enligt sin tids – och de flesta andra tiders – måttstock. På efterlämnade foton ser hon lite … låt oss säga lustig ut.

Det beklagade hon säkert i sin ungdom. 1936 var Lili Ziedner 51 år gammal, luttrad och livstrött, med drygt tre år kvar att leva. Om hon alls brydde sig om vad som stod i tidningarnas recensioner så var hon säkert nöjd med att inräknas i ett kärt gammal garde som troget älskades av Stockholmspubliken.

I de flesta artiklar och memoarkapitel som skildrar komediennen Ida Cecilia Maria Ziedner, allmänt kallad Lili, återkommer alltid några specifika anekdoter. Låt oss inte vara sämre än de memoarskribenter och nöjeshistoriker som före oss har tittat närmare på fenomenet Ziedner:

1) En påstådd berättelse ur livet. Ett litet barn noterar Lili Ziedner på spårvagnen och frågar varför tantens näsa är så röd. Ziedner lutar sig fram mot barnet och viskar så att alla i vagnen hör: ”Tanten super!”

2) En annan påstådd berättelse ur livet. Ziedner går förbi den paranta Pauline Brunius, teaterchef med omvittnad pondus, och daskar henne i baken: ”Åh förlåt, snälla Pållan, jag trodde det var kronprinsessan!”

3) En replik ur skandalsuccépilsner-filmen Pensionat Paradiset (1937). Ziedner, i rollen som pensionatsgästen fröken Cronblom, ögnar igenom tidningens familjesida och utbrister, aningen besviket: ”Det var rysligt så få döda det var idag, då!” Repliken är tillagd med blyerts i inspelningsmanuskriptet och forskare har gissat – eller hoppats – på att den improviserades av Ziedner på plats.

4) Ett omdöme formulerat av hennes meste arbetsgivare Karl Gerhard, givetvis på rim. I 1922 års revy Ställ er i kön lät Gerhard sin originella primadonna själv slå fast i en kuplett: ”En dålig vers är dålig vers om ock den gjorts av Lidner/men Lili i en dum revy är ändå alltid Ziedner.”

 

Lili_Ziedner_1929 WIKI.jpg

SCENPERSONLIGHET. Lili Ziedner under sin storhetstid på 1920-talet. Foto: Wikipedia

 

Av dessa fyra belysande citat drar vi slutsatsen att Lili Ziedner var en säregen personlighet, med en viss fallenhet för det respektlösa och morbida och med en olycklig kärlek till de droppar som färgar näsor röda. Ingenstans hittar vi ett vittnesmål som säger emot den bild som hennes samtida kollegor tecknade av henne. Så vi får väl helt enkelt köpa den.

Där får vi också medhåll av filmprofessor Leif Furhammar. Han kategoriserar i sitt stora översiktsverk Filmen i Sverige (2003) 1930-talets kvinnliga skådespelare. Bredvid de vackra (Ingrid Bergman, Karin Ekelund), de muntra (Tutta Rolf, Sickan Carlsson), de käcka (Birgit Tengroth, Annalisa Ericson), de ljuva (Inga Tidblad, Signe Hasso) och de barska (Julia Cæsar, Dagmar Ebbesen) ställer han de i stort sett obeskrivliga: Rut Holm, Marianne Löfgren, Tollie Zellman, Bellan Roos och Lili Ziedner. Gemensamt för dessa i stort sett obeskrivliga är ett beteende och en utstrålning som gick på tvärs, i synnerhet mot tidens snävt dikterade könsroller.

215522.jpg

INTE TVÅLFAGER. ”Den mindre söta Lili Ziedner”, kallades hon för i en recension. Men det var inte hennes eventuella skönhet som fick publiken att jubla ... Foto: Sjöberg bild

 

Lili Ziedner beskrivs ofta som oförutsägbar och hämningslös. På scen tillät hon sig vara oförskämd, onykter, opålitlig och obrydd. I sitt privatliv var hon kanske inte lika otrevlig som hon kunde vara på scen, men minst lika oberäknelig.

Hon gick Dramatens elevskola i sin ungdom och lärde sig spela klassiker med sin tids patosfyllda överspelsideal. Det var dock i mötet med mindre upphöjda konstformer som hon verkligen kom att göra avtryck.

Först på film. Som ung skådespelare på gästspel i Helsingfors mötte hon den finlandssvenske filmpionjären Mauritz Stiller, en man med ett särskilt öga för talang. Några år senare skulle han upptäcka Greta Garbo och följa med henne till Hollywood. I unga fröken Ziedner såg han en dittills oexploaterad kvalitet: burleskeriet och clowneriet. Hon medverkade i hans första filmer – de flesta skattade åt förgängelsen – och bistod även med manus till feministsatiren Den moderna suffragetten (1913).

Hon fortsatte att utveckla sin persona som konferencier på Cabaret Läderlappen vid stockholmska Brunkebergstorg. Bland-underhållning efter tyskt mönster var på modet och medan första världskriget rasade långt borta höll Ziedner ihop kvällarna med munvighet och skamlöshet à la senare tiders ståuppkomiker.

Einar Nerman, karikatyrtecknare, dansare och lebeman, ger i sina memoarer Bland vackra barn och fula gubbar (1929) exempel på hur konferenciern Ziedner kunde introducera sina artister:

Det är en stackars karl, som säger, att han kan sjunga. Jag har lånat honom min morfars frack. Vill ni höra honom, så ska jag be vaktmästaren bära in
honom.

Kvick, rent av elak, med en sorts intellektuell botten som delvis nog kunde spåras till hennes judiska rötter. Många av hennes samtida kollegor hade fostrats till komedienner på friluftsteatrarnas folklustspel, vilket krävde en övertydlighet där Ziedner istället utvecklade en sorts underspel. Hon hade ett mörker och en oro i sitt uttryck som säkert skrämde somliga men som också väckte nyfikenhet. Med tiden blev hon en av Stockholms allra populäraste scenpersonligheter.

SC223765.jpg

MED REVYKUNGEN. Här framträder Karl Gerhard med en av sina mest omtyckta medarbetare, Lili Ziedner. Bilden är från sommarrevyn 1925. Deras samarbete skulle fortsätta i många år. Gerhard drogs gärna till människor med en lite udda personlighet. Foto: Sjöberg bild

 

Hon hittade ett hem hos Karl Gerhard. 1921 hade han ännu inte fullt ut hittat sin stil och sitt tilltal. Gerhard – exhibitionist, humanist och retsticka – älskade folk på kanten, normbrytare och avvikare, i synnerhet kvinnor som stack ut med sin replik och sin särart. Som revydirektör värvade han Lili Ziedner till ensemblen och menar själv i memoarvolymen Om jag inte minns fel (1952) att ”det skedde i en lycklig stund”: ”Våra temperament flöt samman som Saltsjön och Mälaren i en gemensam sluss där många lyckosamma fartyg anträdde seglatsen.”

Ziedner inspirerade honom. I memoarerna beskriver han hur han årligen skrev ihop sex, sju sketcher med Ziedner i självklart centrum och droppar några av hennes succéfigurer: den misstänksamma postfröken, Alla syndares drottning, furstinnan Vera Tjippahållatjäftska (som parodierade operetten Csárdásfurstinnan), ”Lappkäringen” som skruvar på vattenfallet när turisterna är i antågande och hotar att skicka sin make till Skansen om han inte lyder.

Idag är de flesta av sketcherna förkomna. Bevarade manuskript kan inte helt hjälpa oss att förstå storheten hos en publikdomptör som Ziedner, knappt ens de få inspelningar som finns. Via stenkakor med sketcher som På postkontoret, I sufflörluckan och I operalogen kan man ana men knappast knockas av hennes sceniska karisma.

Som sufflör i monologen I sufflörluckan berättar Ziedners figur om sin törst:

Om jag inte kan sova så tar jag en porter. Sover jag inte av den så tar jag
en porter till. Hjälper inte det så tar jag ytterligare ett par porter – och sen är det mig så hjärtinnerligt likgiltigt om jag sover eller ej.

Som rådgivare à la veckotidningsspalt i några radiomonologer läser hon insändarbrev:

Sedan jag började följa fröken Ziedners vänliga råd och vinkar och numera inleder dagen med några angosturastänk och tre porter känner jag mig kry och rask och har helt blivit av med den där otäcka slanka linjen som herrarna inte alls tycker om här i Tutaryd.

Obligatorisk fyllehumor från motbokstiden – i efterhand anar vi att det där eviga porterklunkandet inte bara var ett oskyldigt skämt. Festandet tog allt större plats i hennes liv och så småningom inkräktade det även på hennes arbete. Mer än en gång vädjade hon till direktör Gerhard: ”Måste jag verkligen vara med i finalen ikväll?”

Hon blev allt mindre engagerad i föreställningarna och improviserade allt oftare loss i internhumor. Istället för att repetera, något som hon öppet avskydde, lade hon sin kreativa energi på att bilda sammanslutningar som FFFFF – Föreningen för franska förmiddags-fåglar – som enligt Karl Gerhard fanns till med ett enda syfte: att ”samla medlemmarna till en gemensam morgoncocktail bestående av konjak, socker och en citronskiva”.

Det vilda festandet kom att abrupt upphöra när Lili Ziedner dog i levercirros
vid 53 års ålder. Efter hennes bortgång konstaterade vänner och bekanta att visst hade hon spridit glädje som få, men hos henne själv fanns inte mycket glädje att få. Hon dog ogift och barnlös, kanske för att hon ville ha det så, kanske för att hon ville ha det på ett helt annat sätt – ett sätt som lagen och samhället under hennes levnad ännu inte hade accepterat.

Sina memoarer döpte hon till I lögn och ro (1930) och titeln är talande: här finns inte många sanna ord, och den som vill lära känna författaren lär gå vilse mellan raderna.

Med risk för att leverera den klyschigaste av klyschor: Lili Ziedners lust att iklä sig roller, även utanför scen, verkar ha bottnat i en olust att vara sig själv.