Bildsköne Bengtsson – folkets hjälte eller en vanlig småtjuv?

Han hette Bernhard Harald Bengtsson men gick till historien som den bildsköne. Tillsammans med sin kompanjon Tatuerade Johansson blev han en 30-talets folkhjälte. Skildringen av deras äventyr markerade slutet på skillingtryckets historia och början på den sensationslystna kriminaljournalistiken.

Text: Johan G Rystad
Foto: Foto: TT

Under 1930-talets depression i USA utvecklades en misstro mot myndigheter och banker. Denna misstro tog sig bland annat uttryck i en beundran för de kriminella, som tog lagen i egna händer genom att tömma bankerna på deras innehåll. Trots att de ofta var samvetslösa mördare, som John Dillinger, Bonnie och Clyde och det våldsamma Barkergänget, utvecklades en mytbild där samvetslösa skurkar förvandlades till Robin Hood-figurer som stod på de fattigas sida mot det korrumperade etablissemanget.

I Sverige gick det lugnare till, men det fanns två tjuvar som fick rykte om sig att fördela sina illegalt införskaffade medel bland samhällets olycksbarn. De gick under namnen Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson.

Till skillnad från sina kollegor på andra sidan Atlanten var detta inte några våldsmän. Bildsköne Bengtsson, eller Harald Bengtsson som det stod i kyrkböckerna, var en helt vanlig tjuv men med en sällsynt förmåga att undslippa lagens långa arm. Och dessutom var han, som smeknamnet mer än antyder, trevlig att titta på.

Det är av sådant stoff som myter vävs …

sdl8A8r2G1rbWY-nh.jpgMånga engagerade sig i Bildsköne Bengtssons öde. Var det rätt att straffa en bruten man? Här visas han upp på polisens gård efter gripandet.

 

Harald Bengtssons ungdom är som hämtad ur vilken småbrottslings personakt som helst. Han föddes 1893 i göingska Vittsjö, norr om Hässleholm, och växte upp med en ensam mamma sedan fadern gått bort. När Harald skulle börja skolan skickades han till morföräldrarna i Småland. Lille Harald visade sig vara en duktig elev, och det var inget fel på betygen. Men att läsa vidare var inte att tänka på för en grabb i hans samhällsklass. Efter konfirmationen var det dags att tänka på ett framtida yrke och tjäna sitt eget levebröd.

En anställning som elev på järnvägen i Strömsnäsbruk fick ett snabbt slut sedan han anklagats för att ”ha levt om på rummet”. Senare rykten gjorde gällande att han orättfärdigt beskyllts för att ha stulit stinsens klocka och då sagt:

– Har ni gjort mig till tjuv ska jag också bli det.

Sanningshalten i den historien är inte belagd och troligen bara en del av den talrika flora av rykten och berättelser som kom att följa i Haralds spår.

En tid senare straffade han ut sig som skeppsgosse i Karlskrona och hamnade
så småningom i Malmö, där han stal en
rock och smet från hotellnotor. För detta dömdes han 1909 till straffarbete på uppfostringsanstalt.

Harald Bengtsson var då 15 år gammal.

På uppfostringsanstalten där han hamnade lärde han sig två yrken: skräddarens och tjuvens. Han hade svårt att anpassa sig till det hårda och militärt disciplinerade livet på institutionen.

sdlKtCwaZOSGGc-nh.jpgEn bild från de två brottslingarnas tid i skogen.

 

Så småningom rymde han och påbörjade en lång stöldturné i södra delen av landet. Bytet var för det mesta skralt men tillräckligt för att hålla svälten borta.

Haralds kommande rykte som brottsgeni var, för att uttrycka det milt, något överdrivet. Stöldgodset avyttrades regelmässigt på ett sådant sätt att polisen fick upp ögonen. En gång bröt han upp en telefonautomat men avslöjades när han försökte betala en dyr tågbiljett med en påse småmynt.

Resultatet: ännu en volta, denna gång i Linköping. Och därmed en möjlighet att vidareutbilda sig i tjuvens värv.

Efter några nya fängelsevistelser, bland annat på beryktade Långholmen i Stockholm, var han färdigutbildad dynamitard. Han specialiserade sig på järnvägsstationer, kanske på grund av sin korta erfarenhet av miljön som stationselev i nedre tonåren. Nu hade han också sin nye kumpan vid sin sida, Folke Johansson, mer känd som Tatuerade Johansson.

1932 släpptes de två misslyckade figurerna ur fängelset. Under hela sitt vuxna liv hade de pendlat mellan korta frihetsperioder och fängelsevistelser och ingen av dem ville att det skulle fortsätta på det viset. Men samtidigt visste de bara ett sätt att försörja sig på – genom att stjäla.

sdlcP1tzYxswEE-nh.jpgTatuerade Johansson har fått en cigarett att trösta sig med när han förs bort av polisen.

 

Under tidigt 1930-tal hemsöktes företag och järnvägsstationer i södra Sverige av de två kompanjonerna och den långa karriären hade ökat deras skicklighet. Varje gång undkom de polisen.

Det var vid denna tid som Bengtsson och Johansson bestämde sig för att bygga en koja i skogen. Platsen de valde låg i skogen utanför Filkesboda, norr om Kristianstad. Kojan inreddes efter bästa förmåga för att göra tillvaron uthärdlig. Det som behövdes stals – bland annat fick folkskolläraren ofrivilligt bidra till kojans bibliotek.

I kojan kunde de hålla låg profil mellan sina täta stöldräder. Hundratals hus och företag drabbades av den brottsliga duons ovälkomna besök och sådant som inte genast och säkert kunde omsättas i pengar släpades hem till kojan eller grävdes ner för senare användning.

Efter 18 månader i skogen upptäcktes kojan av polisen, som satte den under
bevakning. Bengtsson och Johansson anade oråd och insåg att deras dagar i skogen var räknade. När de inte återvände inleddes en gigantisk polisjakt som intensivt följdes av tidningarna och gav upphov till parets orättvist goda rykte. På skolgårdarna lekte pojkarna Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson och ingen ville vara polis i den leken. Det skrevs sånger om deras bravader, ofta med ett korn av sanning och ett lass av fantasi. På kaféerna och krogarna spekulerades det om deras förehavanden och deras förmåga att undkomma polisen, och allt prat, göddes av tidningarnas intensiva bevakning.

sdlUXClDkJXMI0-nh.jpgEn stolt samling med lagens väktare har – äntligen – lyckats infånga Sveriges mest omtalade brottslingar.

 

Till slut mötte de sitt öde i form av servitrisen Gunvor Kullberg på kafé Pelikan i Göteborg (ett fik som några decennier senare skulle bli mc-knuttarnas hemvist i Göteborg). Gunvor kände igen de efterlysta och kallade diskret på polis. De båda efterlysta lyckades kasta sig upp på sina cyklar men greps och fördes inför rätta i Kristianstad.

I en Göteborgstidning skaldades det:

Kafé Pelikan fick en fin attraktion
dit kom du och Johansson
fromma i tron.
Där satt ni och doppa
er saffran och kringla
när fröken i lönndom
till bylingen pingla.

Domen blev hård: åtta års straffarbete.

Harald Bengtsson, den bildsköne, fördes till Sankta Marias sinnesjukhus
i Helsingborg. Därifrån rymde han på sensommaren 1944 och lyckades hålla
sig undan under hösten och en bit in på vintern. Han levde i köld och misär på stulen sprit och mat, ständigt rädd för upptäckt. I januari 1945, fem månader efter rymningen, greps han på en höskulle dit han tagit sig för att tillbringa natten. När han fördes till polisstationen var han närmast apatisk.

De nya artiklarna om Bengtssons miserabla liv väckte liv i intresset och många engagerade sig i hans väl och ve. Debattens vågor gick höga – var det rätt att straffa en bruten man eller skulle man låta nåd gå före rätt?

Bengtsson själv hamnade på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö, där han tog upp sitt gamla arbete som skräddare. Han höll sig mest på sin kant – energin verkade ha runnit ur honom. Men nu planerade han för ett nytt liv.

Efter bara ett halvår släpptes han ut i friheten och den här gången hade han lovat sig själv att gå den smala stigen på rätt sida om lagen. Han öppnade ett skrädderi i Markaryd men stördes av allas nyfikna blickar. Snart gick flyttlasset till anonym-iteten i den större staden Göteborg. Där framlevde han sina sista år i stillsamhet och avled 1966, 72 år gammal.

Under 1930-talet, då flykten från skogs-kojan var ämnet för dagen, växte det fram en legend om de två mästertjuvarna som alltid bara stal från samhällets mest välbärgade och skänkte delar av bytet till dem som dragit livets nitlott. Två gentlemanna-tjuvar med stora hjärtan. Tyvärr, som nästan alltid i sådana här fall, handlar det om skrönor och önsketänkande. Verkligheten var bara det vanliga: trasigt liv, tristess och fattigdom. Men ett vackert ansikte och en koja i skogen var mer än tillräckligt för att sätta allmänhetens fantasi i gungning. Än idag finns det några som minns ropen från skolgården: ”Jag vill vara Bildsköne Bengtsson! Vem är Tatuerade Johansson?”