De båda gärningsmännen, som så småningom gick till den svenska kriminalhistorien, var två drömmare och vildhjärnor som inte tycktes väja för något för att nå sina mål. Vägen till stupstocken hade inletts med stölder och inbrott och en naiv dröm om att fly till paradiset Amerika. Istället fann de sig utsatta för en landsomfattande polisjakt och dömdes till döden efter att ha skjutit ihjäl två oskyldiga personer. Mördarnas namn var Gustav Eriksson Hjert och Konrad Pettersson Lundqvist Tector.
Till vänster: Gustav Eriksson Hjert var fåfäng och noga med sitt yttre men inte begiven på arbete. Hans dröm om att åka till Amerika tänkte han finansiera på annat sätt.
Till höger: Konrad Pettersson Lundqvist Tector vars avrättning blev ett blodigt spektakel som ledde till ett slut för offentliga avrättningar i Sverige.
Kumpanerna Hjert och Tector var ett omaka par som inte hade så mycket mer gemensamt än att de båda var beredda att göra vad som helst för att få tag i pengar. Hjert, född 1844 i Högsby i Kalmar län, beskrevs som proper och tilldragande, något fåfäng och snobbig och en man som undvek kroppsarbete. I unga år gick han i sin pappas fotspår och värvade sig till Kungliga Svea artilleri-regemente i Stockholm. På grund av stölder sparkades han ut från militären och återstoden av sitt liv skulle Hjert ägna åt fler stölder och inbrott, varvat med kortare eller längre fängelsestraff.
Den sex år äldre Tector var en helt annan sorts människa. Han kom ur-sprungligen från Svanshals socken utanför Linköping, där han livnärt sig som bonddräng och murarlärling. Han var lång och knotig och verkade ha haft svårt att hitta kläder som passade ordentligt. Men till skillnad från Hjert verkade han inte bekymra sig nämnvärt om sitt utseende. Även Tector gick i sin pappas fotspår. Pappan, Peter Tector, var nämligen en ökänd tjuv som härjat i trakten kring Svanshals. Sonen kom därför tidigt in på den kriminella banan och ägnade sig redan i unga år åt allt från förfalskning till inbrott och häleri. Till skillnad från Hjert var Tector gift och hade två barn hemma i Svanshals. Men 1863 övergav han familjen och flyttade till Stockholm, där han under tio år arbetade som murare och tjuv.
Det var under en ödesdiger vistelse på Långholmens fängelse i Stockholm 1873 som de båda herrarna träffades första gången. Hjert satt inne för stöld och inbrott, medan Tector hade dömts för mordbrand och förfalskningar. Båda var beredda att göra vad som helst för att få tag i pengar och de blev snart vänner. De började planera en stor kupp som skulle göra dem till miljonärer och som kunde ta dem till Amerika, framtidslandet framför andra.
Hjert frigavs i februari 1874. Han drog runt i Stockholm och på landsbygden. Där hankade han sig fram med inbrott och småstölder i väntan på att också Tector skulle släppas fri. Detta skedde den 16 juli samma år, och därefter styrde de båda tjuvarna kosan ner mot Växjö, där Tector skulle hämta en summa pengar som han gömt. Paret fortsatte till Motala, där de inledde en flera veckor lång stöldturné.
En av dem som drabbades var löjtnant Forsbäck på Ekebygård. Natten till den 5 augusti bröt sig Hjert och Tector in på hans gods och stal två dubbelpipiga hagelgevär, en så kallad mynningsladdare, ett bakladdningsgevär samt ammunition. Stölden var inte ett hastverk utan noga planerad. Tjuvarna hade nämligen redan i fängelset diskuterat möjligheterna att råna postdiligensen som nattetid gick sträckan Sparreholm–Eskilstuna via Malmköping. Hjert visste att den brukade frakta stora summor kontanter och värdepapper. Och för att stoppa en diligens krävdes vapen. Och vapen fanns hos löjtnanten …
Den 16 augusti hämtade de sitt pick och pack och sina stulna vapen och tog tåget till Sparreholm och fortsatte till fots till Malmköping. Under vistelsen där var det några personer ur den lokala undre världen som kände igen Hjert.
Natten mellan den sista augusti och första september öste regnet ner över Eskilstuna och Malmköping. I närheten av Nafvesta gård satt Hjert och Tector gömda i en övergiven kolarkoja i skogen. De hade stängt kreatursgrinden som spärrade landsvägen och höll på att ladda vapnen med hemstöpta kulor i skenet från en lykta. Varken Hjert eller Tector skulle tveka att skjuta om det behövdes – ingenting fick stoppa planerna att resa till Amerika som förmögna män. Bort från fattigdom och bort från poliser, domare och landsfiskaler … Friheten var inom räckhåll.
Två nätter i rad försökte paret råna kusken men blev osäkra på vilken vagn som var den rätta. Den tredje natten låg duon åter på lur, arga och frusna, när de hörde ljudet av en diligens. Ekipaget stannade och kusken skulle precis hoppa av för att öppna grind-en när Tector rusade upp från sitt gömställe och sköt honom i halsen med sin mynningsladdare. Från andra sidan uppenbarade sig Hjert, som också sköt mot kusken som nu föll ner från kuskbocken. De upptäckte att någon rörde sig i dunklet i vagnen och sköt flera skott mot vagnens inre. En mansperson började desperat vråla på hjälp – samtidigt som en annan vagn plötsligt hördes närma sig i mörkret. Hjert och Tector blev förvirrade, inte minst när den andra vagnens kusk började tuta i ett posthorn. De förstod att de överfallit fel vagn. Gärningsmännen tappade modet och flydde.
Postvagnen fortsatte i sporrsträck till en krog några kilometer längre fram och slog larm. En läkare och en länsman som råkade befinna sig i trakten samlade snabbt ihop ett uppbåd och senare på natten kom de fram till den stillastående vagnen. Kusken, som identifierades som Johan August Larsson, var död, medan passageraren, ingenjör Herman Upmark, fortfarande levde. Hans tillstånd var mycket allvarligt, men inte värre än att han kunde berätta vad som hänt. På morgonen avled den 24-årige järnvägsingenjören.
Den unge ingenjören Herman Upmark blev ett av Hjerts och Tectors offer.
Det hänsynslösa dådet väckte avsky i hela landet och polisen satte igång en febril klappjakt på mördarna. Poliser, lands-fiskaler och andra myndighetspersoner sattes in i sökandet. Man räknar med att över 200 personer deltog i utredningen.
Medan polisjakten pågick som bäst hade gärningsmännen flytt till Kalmar och vidare till Gotland. Här fortsatte de sin brottsliga bana, bland annat med kyrkstölder. De vågade sedan inte ta den reguljära passagerarbåten till fastlandet utan stal en liten segelbåt. Varken Hjert eller Tector var vana vid sjön och under tre dygn irrade de planlöst omkring innan de av en slump lyckades ta sig in till land strax utanför Norrköping.
Så småningom kunde de utmattade ta tåget till Stockholm. I samband med ett tillslag fick polisen ett signalement som passade in på kyrktjuvarna som under några veckor härjat på Gotland. Det dröjde inte länge förrän namnen Hjert och Tector dök upp bland de misstänkta. Fast polisen kom inte ens på tanken att det skulle röra sig om samma personer som attackerat och mördat ingenjör Upmark och hans kusk utanför Malmköping.
En nitisk och uppfinningsrik överkonstapel vid namn Öberg misstänkte att de båda eftersökta tjuvarna var på väg att lämna storstaden. Därför begav han sig i all hast till Liljeholmens järnvägsstation, strax söder om Stockholm. Med lite tur skulle Hjert och Tector finnas kvar och vänta in ett tåg söderut. Överkonstapeln kände genast igen Hjert, som i sin tur upptäckte polisen. Tjuven flög upp från sin bänk och satte av i en vild språngmarsch, ut från stationsbyggnaden och över järnvägsspåren. Med tre poliser i hälarna hann Hjert några kilometer innan han stannade. Han kastade en stor sten mot den första polisen och försökte sticka en kniv i den andre innan den tredje till slut lyckades övermanna honom. I hans fickor hittades en pistol, ytterligare en kniv, kontanter och en pappersstrut med arsenik.
Dagen efter haffades Tector på stationen i Södertälje. Också han gjorde våldsamt motstånd. Bland annat hotade han poliserna med pistol. Efter att ha övermannats fördes även han till Stockholm för förhör. Kumpanerna dömdes till döden för mord. Avrättningarna sköts upp till i maj året därpå. Nådeansökningarna avslogs av kung Oscar II.
Avrättningen av Tector som den skildras i filmen Drömmen om Amerika. Skarprättaren behövde tre hugg för att fullgöra sitt värv, vilket skakade Sverige. Efter detta blodiga skådespel förbjöds offentliga avrättningar
Offentliga halshuggningar var vid den här tiden ett populärt nöje. Och när Hjert klockan sju på morgonen den 18 maj 1876 anlände till schavotten vid Lidamon i Södermanland hade drygt 2 000 nyfikna samlats. Den dödsdömde visade varken känslor eller rädsla utan gick lugnt upp på plattformen och hängde av sig överrocken, kavajen, skjortan och halsduken. Han tog adjö av prästen och fångvaktarna och lade sig ner på stupstocken. Bödeln, eller skarprättaren som han kallades, hette Johan Fredrik Hjort. När Hjert lagt sig till rätta steg Hjort fram och måttade ett hugg med bilan. Strax därefter låg brottslingens huvudlösa kropp på schavotten, och många åskådare rusade fram för att fånga upp något av det blod som rann ner från plattformen. Enligt folktron skulle blod från en avrättad mördare nämligen bota allehanda sjukdomar. Avrättningen gick snabbt och säkert och Hjerts kropp forslades bort.
Tectors gravsten vid Stenkumla kyrka på Gotland. Texten är lakonisk: ”Tecktor 1876”.
Lika smärtfritt gick det inte för Tector. Han hade dömts till att avrättas samtidigt som Hjert, fast vid Stenkumla på Gotland. Solen sken i den vackra vårmorgonen när den dömde fördes fram till en stor stock som fick ersätta en riktig stupstock. Tector var blek och nervös och fick nästan bäras bort till avrättningsplatsen.
Han fick tillstånd att skriva ett avskedsbrev till fängelsedirektören Mühlenfelds och dennes familj, som visat sig vänligt inställda till honom under fängelsetiden. Slutligen kröp han fram mot bödeln och lade sig till rätta. I handen höll han krampaktigt en liten bukett blommor. Bödeln var Per Christiansson Steinick, född i Malmö men yrkesverksam i Vadstena. Trots att han var en erfaren bödel så gick någonting galet. Det första hugget tog fel, liksom det andra. Åskådarna kippade efter andan och stirrade klentroget på det makabra och blodiga dramat. Inte förrän på tredje försöket lyckades bödeln med sin uppgift.
Den misslyckade halshuggningen vållade starka protester från både kyrkan och politiker. Det bestämdes att offentliga avrättningar hädanefter skulle förbjudas.