Många blev vilseledda av de snälla ögonen, de rosiga äppelkinderna och det flicksöta leendet.
Men när det verkligen var skarpt läge visade sig skinnet på Astrid Bergman Sucksdorffs näsa vara tjockt som elefanthud.
En natt satt hon ensam med en bössa i ett träd i Indien. Under bökade en stor leopard med en tjudrad kviga. Några nätter tidigare hade rovdjuret gått in i en hydda och tagit en femårig flicka.
I sina memoarer Med livet i fokus skriver Astrid:
”Nu slutade han äta och kom morrande åt mitt håll. Jag var dödsförskräckt när jag hörde honom under mig i mörkret. Tänkte på vad jag kunde göra om jag hörde klor rispa mot stammen på mitt träd. Jag skulle inte hinna vända vapnet ...”
I över åtta timmar satt hon och väntade på dagsljuset. När det slutligen kom silande mellan grenverket kunde hon urskilja den fläckige människodråparen. Sköt honom i bröstet med ett välriktat skott.
Då var året 1966 och Astrid en 39-årig tvåbarnsmor.
Astrid Bergman Sucksdorff under filmningen av En djungelsaga i Indien. Hennes gevär är av svensk tillverkning, en Husqvarnastudsare med kaliber 30-06. På bilden välsignar en indisk kvinna Astrid sedan hon skjutit två tigrar som länge terroriserat en hel trakt. Foto: Sjöberg bild
Två äktenskap hade spruckit, båda med kända naturfotografer: Sven Gillsäter och Arne Sucksdorff. Ändå fortsatte hon att resa i en värld där faran hela tiden lurade bakom närmaste träd.
Och det fanns att brås på …
Farfar Johan Bergman var en bred begåvning: utrikeskorre, riksdagsman och kännare av grekisk poesi.
Hans son, Astrids pappa Sten, i sin tur en nyfiken naturälskare som tog sin nyblivna hustru Dagny på en 270-milafärd genom Kamtjatka. När deras fartyg kapsejsade fortsatte de till fots och red på renar.
När barnen började komma var det aldrig tal om att sluta med forsknings-resandet. Lilla Astrid föddes den 27 januari 1927 och två år senare försvann Sten Berg-man till Japan.
”Jag ser Mamma sitta med oss barn om-kring sig och läsa högt ur brev från Pappa långt borta i Fjärran Östern. Och jag kan höra hur hon säger: ’Till nästa jul kommer Pappa hem.’ Och vi snurrar på den gamla jordgloben och pekar och säger: ’Där är Pappa!’”
Den berömde upptäcktsresanden Sten Bergman tar farväl av sin älskade dotter Astrid vid en av sina otaliga långfärder. Foto: Sjöberg bild
Ändå tycks relationen mellan far och dotter ha varit stark och öm. När han väl kom hem var det med bagaget fullt av presenter i form av levande djur.
Astrid växte visserligen upp i Rönninge, på tröskeln till Stockholm, men i ett
veritabelt menageri.
Här fanns flygekorrar, sparvugglor, grythundar, kaniner, paradisfåglar och en kelig japansk uv som hette Fukuro och åt råttor som unga Astrid lärde sig skjuta med salongsgevär på sophögen.
Det var björnskinn i sängen. Musfarm i källaren. Det susar i säven som kvällslektyr. Fem kronor för varje insamlat kilo myrägg till hungriga fågelungar. Fiske-turer på sjön. Sommarjobb som bonddräng med mjölkning av kor och barbackaritt på arbetshästar.
Överallt djur, djur, djur ...
Ja, och så idrott också, eftersom Astrid var ”en robust och kavat tös”, som hon själv skriver i sina memoarer.
På sjön intill träffade hon blivande världsmästaren Gert Fredriksson, som lärde henne rolla med kanot. Och i terräng-spåret längs stranden tränade hon ihop med jämnårige Sven Nykvist, som med tiden skulle bli Ingmar Bergmans favoritfotograf och inspirera Astrid att själv greppa kameran.
Det gjorde hon med bravur.
Åtta år gammal hade hon fått en enkel lådkamera av pappa. Men nu, som tonåring, skaffade hon sig en utrustning vars resultat snart började synas i
diverse tidningar.
På mamma Dagnys sida fanns en hel drös med konstnärliga begåvningar och Astrid visade sig ha ärvt deras öga för harmoni och detaljer. 19 år gammal sålde hon sin första omslagsbild, ett foto av ett barn, till tidningen Hemmet och familjen för 75 kronor.
Sedan spelade det ingen roll att hon samtidigt utbildade sig till barnsköterska och extraknäckte som guide på Bromma flygplats. Det var fotograf hon var ämnad att bli.
Under sex veckor körde hon ensam runt på en motorcykel i ett krigsskadat Europa och plåtade ruiner, krymplingar och tras-hankar men även tyska idrottsstjärnor och franska konstnärer.
På ett gymnastikläger hade hon fotograferats av en trevlig hälsingegrabb vid namn Sven Gillsäter. De fortsatte att hålla brevkontakt och började göra en del jobb tillsammans i norra Sverige: kolmilor, ren-skiljningar och inspelningen av filmen Flickan från fjällbyn med blivande storstjärnan Eva Dahlbeck.
Under en bestigning av Kebnekajse, med övernattning i snögrottor, började kärleken spira. Ett år senare var de föräldrar till Pia, som kånkades runt på jobb och i skogar i en plywoodlåda.
Äktenskapet knakade dock redan i fogarna.
1952 fick Astrid jobb som stillbildsfotograf hos den tio år äldre
naturfilmaren Arne Sucksdorff, som höll på med Det stora äventyret utanför Södertälje. Snart insåg hon att han var den nye mannen i hennes liv.
Astrid Bergman Sucksdorff och maken Arne Sucksdorff med sin son Jens framför deras herrgård utanför Skövde. Foto: Sjöberg bild
Förutom en ny make fick Astrid också en liten luggsliten rävunge. Den skulle bli hennes biljett in i bokbranschen. Micki rävungen utkom 1953 och översattes till ett tiotal språk.
Lika populär blev Chendru får en tiger, om en pojke ur Indiens urbefolkning muria. ”Människor för vilka habegär, svartsjuka och oärlighet är okända begrepp”, som Astrid skriver.
Vistelsen i djungeln blev ett makalöst äventyr där hon träffade både Indira Gandhi och musikern Ravi Shankar och tvingades fly från allt från rabiessmittade hundar till kärlekskranka maharadjor.
Där sköt hon inte bara den livsfarliga leoparden som nämndes tidigare utan också en tiger som dödat 42 människor.
Men Indien innebar också slutet på hennes andra äktenskap.
”Att leva med denne dominante man med hans koleriska humör, som drabbade än den ene, än den andre och ofta mig, var inte särskilt lätt”, som hon noterari sina memoarer.
Det skulle hinnas med vandringar genom Rios gangsterkvarter, ett besök i avlägsna bergriket Hunza, elefantfångst i Assam och reportage om fångar på Hall innan hon åter fann kärleken.
Denna gång hette han Gösta Vogel-Rödin, var turistchef i Västergötland och behövde bilder på dansande tranor.
Sista åren tillbringade de lyckligt gifta i 1700-talsgården Dämman, på
Billingens västra sida, komplett med hjorthägn, tenntallrikar, rustkammare och grisbössor.
För ända fram till sin död den 12 januari 2015, fem dagar före sin 88-årsdag, var Astrid Bergman Sucksdorff den aktiva äventyraren. Inte sällan med ett nytt djur i linsen eller kikarsiktet.
Närmaste grannen Sigfrid Jonsson tillhörde dem som aldrig upphörde att imponeras av hennes skicklighet som jägare. En höst mötte han henne vid grinden och Astrid berättade att älgjakten börjat bra.
– Jaså, sa Sigfrid, jag trodde inte att det var du som sköt idag, för det var två skott.
– Jag sköt två älgar, förklarade Astrid.