Veterinären som trodde han kunde bota cancer

Lösningen för cancersjuka – kan den finnas i en barackliknande vaccinationsmottagning i småländska Aneby? Ja, det trodde de tiotusentals patienter som vände sig till ”THX-doktorn” Elis Sandberg. Men myndigheterna var inte lika imponerade...

Text: Johan G Rystad
Foto: TT

Fråga någon under 40 vem Elis Sandberg var och risken är stor att du möts av en tom blick.

Annat var det på 70-talet. Då var Elis Sandberg, i folkmun kallad och av kvällspressen döpt till THX-doktorn, samtalsämnet för dagen. Vid en Sifo-undersökning 1976 uppgav 91 procent av de tillfrågade svenskarna att de hade hört talas om honom.

Åsikterna gick dock kraftigt isär. Några var skeptiska, andra direkt fientliga, samtidigt som många såg hans verksamhet som en sista chans att överleva. Hos de svenska myndigheterna rådde dock samstämmighet:

THX-doktorn måste stoppas.

Smålänningen Elis Sandberg var en särling. Han var född 1910 och redan i tonåren intresserad av immunförsvaret och dess betydelse för att bekämpa sjukdomar. Han utbildade sig till veterinär och disputerade så småningom på en avhandling om thymus, en körtel vid bröstbenet som är viktig för utvecklingen av barns immunförsvar men som sedan tillbakabildas och är betydligt mindre hos vuxna. Det är thymuskörteln som i kulinariska sammanhang kallas för bräss, när den plockas från kalvar och hamnar på de finaste middagsborden på de dyraste restaurangerna.

Under sin forskning upptäckte Elis Sandberg att thymus växte och krympte i samband med personers allmäntillstånd. Hos sjuka människor var den större, hos kärnfriska mindre.

Elis Sandberg trodde att han var något på spåren.

sdl35eOvCAov8w-nh TT.jpg

THX-doktorn Elis Sandberg med den omstridda sprutan i högsta hugg. Foto: TT

Redan på 1950-talet började han experimentera med extrakt från kalvbräss. Han var övertygad om att han var något stort, kanske till och med banbrytande, på spåren. Varför drabbas renlevnadsmänniskor av cancer medan storrökande alkoholister inte gör det? undrade Elis.

Det måste bero på immunförsvaret, var svaret han kom upp med. Och om man kan stärka immunförsvaret med hjälp av kalvbräss så kan man kanske bota cancer.

Elis satte igång med egna försök, först på kreatur, sedan på människor. Under primitiva former skapade han sitt extrakt ur kalvbräss och kallade det för THX. Han injicerade det och snart kunde han meddela att han hade fått de svar han sökte och förväntade sig: THX kunde vara botemedlet alla väntat på.

För många sjuka och deras anhöriga var det välkomna besked. Människor började vallfärda till hans spartanska klinik i småländska Torstorp, väster om Aneby, i hopp om att finna den bot som den konventionella sjukvården inte kunde erbjuda. Elis Sandberg möttes av både kärlek och beundran från dem som hade förlorat allt hopp.

Både myndigheterna och forskarvärlden rasade mot hans verksamhet. Sandbergs forskningsresultat kunde inte bekräftas med vetenskapliga metoder och han anklagades för att ge falska förhoppningar till patienterna.

En lång, intensiv och medial kamp mellan etablissemang och uppstickare tog därmed sin början. Socialstyrelsen gjorde många noggranna undersökningar av Sandbergs THX-preparat utan att en enda gång kunna påvisa någon positiv effekt. Tvärtom, menade myndigheterna, hade flera patienter som satte sin tilltro till THX-doktorn avbrutit sin vanliga behandling för att istället lägga sitt liv i hans händer.

Sandberg åtalades flera gånger, första gången 1965, och han dömdes vid flera tillfällen såväl till böter som till fängelse. Men varje gång studsade han tillbaka. Fängelseportens slammer hade knappt hunnit klinga av innan han åter öppnade sin klinik för sina köande patienter.

För Sandberg innebar striden ett allt större medialt intresse och med det ytterligare tillströmning av patienter. Upp till 150 injektioner gavs varje dag och man har beräknat att han under sina år behandlade uppemot 150 000 patienter.

1987 beslutade Läkemedelsverket att godkänna THX som naturmedel, men dess medicinska effekter har inte bevisats.

Två år senare dog Elis Sandberg. 

Publicerat