Veberödsmannen - den samvetslöse möllebrännaren

Text: Martin Borg/Historisk Bildbyrå
Foto: Otto Ohm/Historisk Bildbyrå

Han hette Martin Svensson men har gått till historien som ”Möllebrännaren” eller ”Veberödsmannen”. Hans liv var kantat av spritsmuggling, bedrägerier, bränder och mord. Genom att hota, förtrycka, lura och manipulera sin omgivning skapade han ett samvetslöst skräckvälde där han hänsynslöst utnyttjade ovilliga medbrottslingar.

Martin Svensson bor hela sitt liv i södra Skåne. Som sjuttonåring lämnar han föräldrahemmet och blir mjölnardräng. Han gifter sig med Maria och bosätter sig i Revinge där dottern Selma föds 1898. Martins mindre smickrande egenskaper blir allt mer framträdande. Han kommer kant med kunder, grannar och myndighetsfolk, han är lynnig och oberäknelig, skryter, skrävlar och ställer sig in när det passar. Han drar sig inte för någonting när det gäller att vinna fördelar eller tjäna pengar. ”Han är en djävul” som ett av hans snärjda offer karaktäriserar honom. Olaglig sprittillverkning och smuggling blir snart Martins huvudsakliga inkomstkälla. 

1902 flyttar familjen till Blentarpstrakten. Här finns en populär mjölnare, Bengt Larsson, som Martin snabbt kommer i konflikt med. Ett rykte på byn gör gällande att Martin hotat Bengt till livet. När Bengts kvarn brinner ner på hösten och han själv försvinner spårlöst tillhör Martin de misstänkta. Han sitter anhållen en tid men nekar och släpps fri. Fallet lämnas olöst.

Martin Svensson, Veberödsmannen, var totalt hänsynslös mot sin omgivning. Till slut gjorde han ett misstag och dömdes till dubbla livstidsstraff. Här står han inför rätta för sina brott.

Familjen flyttar ofta och Martin växlar mellan olika jobb: lantbruk, åkeriverksamhet, telefonarbetare och elektriker. 1918 dör hustrun Maria och Martin flyttar till Dalby, öster om Lund, tillsammans med åttaårige sonen Emil. Dottern Selma är gift och bor i grannsocknen Staffanstorp. Via en annons där en piga söker plats som ”obemärkt” får Martin kontakt med Emma Andersson. Hon är ogift, har en treårig dotter och är gravid. Märkt av sitt tragiska levnadsöde är hon tystlåten och nedtryckt, något som passar utmärkt för Martin. Med villkor att hennes barn ackorderas ut flyttar hon till Dalby.

Martin fortsätter med sitt lönnbränneri men har också fått en ny idé. Han ska köpa en kvarn, försäkra den högt och sedan låta den brinna. Valet faller på Vallby, ett par kilometer hemifrån. Han lånar pengar men använder sin svåger som mellanhand. Kvarnen brandförsäkras till 25 000 kr, dubbelt så mycket som den är värd.  

Själv är han långt borta när kvarnen brinner ett halvår senare, med vattentätt alibi. Det är tolvårige Emil som blivit tillsagd att tända på. Martin har förberett det noggrant och forslat halm, fotogen och stearinljus till kvarnen. Svågern förhörs utan att kunna hjälpa polisen. Han kvitterar ut försäkringspengarna åt Martin men vill inte stå kvar som ägare till boningshuset. Det gör inte Martin något: huset det ska brinna, det också.

Mordbranden i Veberöd 1922. Kvarnägaren Martin Svensson misstänktes för dådet. Nyfikna på brandplatsen.

Emma skrivs som ny ägare och Martin hyr ut det till en bekant. Två fängelsevistelser under 1923 och 1924 för spritaffärer försenar planerna men i maj 1924 cyklar han till Vallby för att iscensätta bedrägeriet. Med sig har han en flaska svavelsyra som han hänger upp i taket. På golvet strör han ut karbid och halm. Tre veckor senare har svavelsyran frätt sönder korken, droppat ner på karbiden och satt fyr på huset. Det brinner ner till grunden. 

Julen 1926 tillbringar Martin med sin familj hos Selma och hennes man Oskar i Staffanstorp. Stämningen är minst sagt tryckt. Under hösten har Martin köpt en ny kvarnrörelse i Spjutstorp utanför Tomelilla och försäkrat den högt. Som bulvan har han tvingat fram Oskar. Alla vet vad som ska hända och Martins hänsynslösa metoder och maktposition i familjen gör diskussioner omöjliga. Han har övertalat en ung dräng att tända ljuset och sent på annandagskvällen går larmet. Både Oskar och Martin tvingas bedyra sin oskuld inför Ystads rådhusrätt och frikänns. Pengarna betalas ut. 

Våren 1927 köper Martin en ny kvarn, i Veberöd. Den skrivs snabbt över på Oskars yngre bror Anders. Samtidigt köper Martin en annan kvarn i Kvärlöv utanför Landskrona genom en bekant, Gunnar. Båda kvarnarna försäkras högt. Efter en ny flytt bor han nu i Lomma.

Polisen gjorde en noggrann undersökning av brandplatsen i Veberöd. Man hittade bland annat ett avbrutet stearinljus som blev början till slutet för Martin Svenssons brottsliga gärningar.

Anders och Gunnar kan inte göra annat än att lyda när Martin presenterar sina planer. Gunnar, med sjuk hustru och tre minderåriga barn, säger dock emot och blir hotad med revolver. ”Om du inte gör som jag säger behöver jag bara vissla så finns det folk som kan skicka dig en geting i kroppen!” Det blir som Martin säger. Som en privat hämnd fifflar han dessutom med inteckningarna på kvarnen så att Gunnar blir skyldig Martin 5000 kronor, pengar som han inte har och därmed kommer att bli vräkt.

Lösöret från kvarnen och bostadshuset körs till Selma och Oskar i Staffanstorp. Martin stöper nu stearinljusen själv, större och kraftigare än vanliga. Med tolv timmars brinntid har alla god tid att skaffa bra alibin. Söndagen den 27 augusti brinner det.

Gunnar får ensam ta sig an försäkringsfrågan. För kvarnen i Veberöd sköter Anders, Emil och Martin förberedelserna. På morgonen den förste september tänds ljusen också där. De tre tar färjan över till Köpenhamn och firar den lyckade ”affären”. Martin känner sig upprymd: han har ju snart stora pengar att vänta från två håll.

Det enda som stod kvar av efter branden i Veberöd var kvarnens fundament.

Men det finns ett problem i Veberöd. Ett stort problem. Brandmännen hittar ett avbrutet stearinljus i resterna av kvarnen. Landsfiskal Hofvander fattar omedelbart misstanke och gör upprepade försök att få tag i kvarnens ägare Anders, utan resultat. Han tar bilen till förre ägaren Martin Svensson i Lomma bara för att mötas av ett låst hus. 

Hos Selma i Staffanstorp får polisen inga ytterligare ledtrådar och Emmas släktingar har inte hört av henne på en månad. Genombrottet kommer vid husrannsakan i Lomma: halvbrunna stearinljus, Köpenhamnsbiljetter och olika handlingar för kvarnarna avslöjar allt. 

Söndagen den fjärde september grips Martin och Emil när de återvänder till Malmö. I förhören nekar Martin till allt och uppträder hotfullt. Emil däremot erkänner snart bränderna och Anders bekräftar händelserna i Veberöd. Även Gunnar, Oskar och Selma arresteras. Till slut är det bara Emma som saknas. Martin och Emil håller fast vid att hon rest till Köpenhamn och efter ett par veckor kommer plötsligt ett brev till Martin i Malmöhäktet. Det är undertecknat av Emma som skriver att hon håller sig gömd hos vänner. 

I slutet av september startar rättegången. Martin ljuger, trasslar in sig i resonemangen, kommer med undanflykter och motsägelser. Under rättegången blir bilden av hans totala inflytande över de andra tydlig. ”Han var en djävul”, ”Vi tordes inte säga emot” och ”Hade jag inte gjort som han sa hade han dödat mig” lyder vittnesmålen. Bara Emil förhåller sig någorlunda neutral mot sin far. 

Det visar sig att handstilen i brevet inte är Emmas. Selma berättar också att Martin en dag i augusti bett henne tvätta en kostym med märkliga fläckar. När Emil konfronteras på nytt bryter han ihop. ”Han dödade henne!”. Mordet skedde den 10 augusti i Veberöd. ”Hon ville anmäla mig, jag var tvungen att döda henne”, hade Martin sagt. Emil hjälper till att lägga Emma i två säckar och placerar i smyg en bukett blommor i hennes händer. 

Emil visar polisen vägen till en skogsdunge utanför Ilstorp nära Sjöbo. Samma kväll tvingas Martin, iförd både fot- och handbojor, att identifiera henne. Han nekar först men tar sedan ett par steg fram, stryker med handen över hennes panna och säger: ”Ja, det är Emmas hår”. På väg tillbaka till häktet bryter han samman och erkänner mordet.

Intresset för rättegången var stort. Martin Svensson hade länge terroriserat sin omgivning och det var många som ville se honom dömas till fängelse. 

Rättegången och nya förhör fortsätter parallellt. En bondhustru i Veberöd kommer med en ny ledtråd. Hon berättar att Emma i förtroende sagt att Martin erkänt att han dödat en människa. Polisen anar vad det handlar om och börjar nya efterforskningar kring den 25 år gamla händelsen i Blentarp.

Ohörda vittnen spåras upp, bland annat en dräng som brandnatten 1902 var den förste att komma till den brinnande kvarnen. Han upptäcker att dörren är låst och försöker bända upp den men blir hindrad av en hand på axeln. Den tillhör Martin Svensson. Senare på morgonen, när kvarnen rasar samman, ser han Svensson stå och småskratta för sig själv.

Ställd inför dessa nya vittnesutsagor blir Martin tyst och tveksam. Dagen efter kommer den ohyggliga bekännelsen. Han berättar att han ställt sig i bakhåll med en tung skruvnyckel och slagit Bengt till marken. Den starkt blödande och medvetslöse Bengt hissas upp i kvarnens hisslina. Martin häller ut fotogen, tänder på och skyndar bort till sin egen kvarn där han väntar på att elden ska ta sig. Kvar lämnar han Bengt Larsson insnärjd och upphissad i en lina, fortfarande vid liv. Martin medger att just detta, att Bengt levde, har gnagt i honom alltsedan dess. Det är det enda uttryck för ånger som Martin någonsin visar.

Den 19 januari 1928 meddelar Torna och Bara häradsrätt sina domar. Martin Svensson döms på nio punkter till sammanlagt dubbla livstiders straffarbete samt 32 års fängelse. Emil döms till straffarbete i nitton månader, Selma och Oskar till fyra respektive sex år. Oskars bror Anders får arton månader och Gunnar två år. Oskars och Selmas domar reduceras senare till ett års straffarbete. Ingen av medhjälparna återfaller i brottslighet efter avtjänade straff.

Martin själv förs över till Långholmen i Stockholm där han högljutt förbannar sitt slarv vid kvarnbranden i Veberöd. Den 9 augusti 1934, efter drygt sex års straffarbete, dör han av hjärtslag 59 år gammal. Han begravs på kyrkogården hemma i Dalby.

Artikeln är hämtad ur Svenska Öden & Äventyr nr 3 2016.