Värmländska Anna stenades till döds

Anna Johansson var bara 33 år när hon dog, stenad av en pöbelhop vid en stadsmur i Kina. Hennes dröm om att hjälpa de fattigaste och samtidigt visa dem på en bättre väg i livet fick ett abrupt slut. I boxarupproret 1900 kom hon och hennes unga vänner i vägen för ett politiskt maktspel på högsta nivå.

Text: KG Mattsson

Skraltbråten hade 1995 stått öde och tomt i över 60 år. Taket hade rasat in och spismuren säckade ihop för varje år som gick. Det lokala skogsbolag som länge ägt det lilla torpet beslutade sig för att röja upp tomten och riva huset för gott. Med hjälp av skogsmaskin, kofot och yxa tog det inte lång tid att hugga ner bråten och frakta resterna på de smala skogsvägarna ner till Östmark. Till sist var det bara den gamla höga granen vid grinden kvar. Skogshuggaren Lindkvist tvekade när han satte sågen till stammen. Det var ju under den som mor Elin en gång tagit avsked av sin kära dotter Anna, som skulle fara till Kina. Och det var ju där hon mottog det sorgliga brevet om hennes död. Det var där omkring Elin hade gråtit hela natten i sorg över sin mördade dotter. Lindkvist lät sågen falla. Nej, han kunde inte med sig att såga ner trädet. Det kändes som alltför heligt. Det fick stå kvar.

Det lilla torpet Skraltbråten låg långt uppe i Östmarks tassemarker, strax nordost om Nyckelvattnet och strax intill norska gränsen. Man var fem personer i familjen Johansson: pappa Johan och mamma Elin samt deras tre barn Johannes, Martin och Anna. De var kända i bygden som fromma och intelligenta och hade tre kor och ett litet jordbruk. Trots att stället låg avsides letade det sig alltid kringvandrande kolportörer hit.

Helgelseförbundets organ Trons Segrar.

Svarta kanter på förstasidan i Helgelseförbundets organ Trons Segrar, 15 oktober 1900.

I Johanssons kök ordnade de stugmöten, predikade om Gud och sjöng läsarsånger. Lilla Anna tog starka intryck. De två yngsta barnen fick möjlighet att studera – Martin på lantbruksskola och Anna på småskoleseminarium. Hon beskrevs av sin samtid som självständig, viljestark och studieintresserad.

1887 påbörjade Anna sin utbildning på seminariet i Karlstad och tre år senare blev hon lärare i Lekvattnets kyrkskola. Hon blev snart omtyckt av folk i bygden som en omtänksam och generös människa. De fattigaste barnen, som inte alltid hade råd att ta med sig smörgås till skolans matrast, gav hon sin egen mat.

En dag kom några evangelister från det nybildade Helgelseförbundet på besök i byn. Man ordnade möte i en stuga och Anna och hennes grannar gick dit. Anna slogs inte bara av de unga predikanternas förkunnelse utan även av deras berättelser om sina vandringar genom Värmland. Hon kände att hon skulle vilja göra samma sak – komma längre bort än Lekvattnet.

Helgelseförbundet var väl kända i bygden, trots att de bara hållit på sedan 1887 och hade sitt huvudcenter i Närke. Varje midsommar samlades till en allkristen kongress kallad Torpkonferensen. Den lever kvar än i denna dag 2020. Anna Johansson beslöt sig för att åka dit. Här fick hon inte bara höra om arbete i Sverige utan även om det unga sällskapets missionsverksamhet i andra länder, i Sydafrika och Kina. Innan veckan var slut hade hon anmält sig att få bli deras evangelist. Anna blev stationerad i sin hembygd Östmark, med hela Värmland som arbetsfält. Tillsammans med en kamrat vandrade hon runt och ordnade möten i bondgårdar och skogstorpens rymliga kök. Man forskade i Skriften, spelade strängaspel och väntade på Jesus återkomst.

Mittuppslaget av Trons Segrar 15 oktober 1900.

Mittuppslaget av Trons Segrar 15 oktober 1900.

Det berättas att Anna var en bra talare. Hon fängslade sina åhörare med engagerande religiösa utläggningar. Var frisk och fyndig och färgade sina framställningar med personliga upplevelser från skogarnas mystik.

Men ambitionen stegrades och det dröjde inte lång tid förrän Anna började drömma om att bli missionär i Kina. Landet med den enorma folkmängden, långt bort i öster, med sin urgamla kultur och religioners hårda grepp över folket. Hon hade hört om fattigdomen där, om de svältande massorna som åt gödsel i brist på annat och knappt hade kläder på kroppen. Hon ville hjälpa dem, både materiellt och andligt. Hon skickade ett brev till Närke och blev antagen av Helgelseförbundet som missionär i Kina. Hon gick hem till Skraltbråten och berättade den, i sina ögon, glada nyheten. Men mor Elin blev bekymrad – att skicka sin enda dotter så långt bort kändes inte bra. Men Anna stod på sig, lugnade sin mor och tog avsked.

Det stora problemet för Anna var dock inte den långa båtresan utan språket. Att lära sig kinesiskans många ord och klanger var ingen lätt sak. Det fanns bara två skolor för det, i London och Peking, startade av China Inland Mission som grundats av Hudson Taylor redan 1865. Det var på hans idé man startat kristen verksamhet i Kina. Via Oslo for Anna 1897 till England för ett års studier. Året efter gick båten till Kina.

Efter tre månaders seglats anlände Anna till Peking. Då hade hon rundat både
Kap Horn och Sri Lankas sydkust och mellanlandat i Kapstaden och Jakarta. Hon möttes vid båten i Binhai och kördes på åsnekärra upp till Chefoo, kinesiska inlandsmissionens lärocenter. Där fortsatte hon sina studier i kinesiska och utförde praktisk mission där emellan. På skolan träffade hon Mina Hedlud från Nederkalix. Det fanns 235 missionärer i landet, varav tio var utsända av svenska Helgelseförbundet. Efter en tid fotvandrade Anna och Mina upp till Datong, det arbetsfält som Helgelseförbundets missionärer hade blivit tilldelade. En över 20 mil lång sträcka på oländiga vägar. 

Kina bubblade av missnöje på grund av västerlandets inflytande över landet.

Kina bubblade av missnöje på grund av västerlandets inflytande över landet.

Men det var inga vänliga människor de mötte på vägen. Det rådde politisk oro i landet och kineserna hatade alla främlingar. Stormakterna England, Tyskland och USA hade ockuperat landet. Man delade landet mellan sig utan att bry sig om vad kineserna tyckte om saken. Missväxt och dåligt ledarskap gjorde inte saken bättre. Kejsare och guvernörer byttes på löpande band. 1898 hade änkekejsarinnan Cixi kommit till makten. Makthungrig och mycket fientlig mot alla utlänningar. Till sin särskilda livvakt engagerade hon en militärgrupp som kallades för boxarna. De ställde ofta till med upplopp och brände gärna ner de kristnas kyrkor. Boxarna blev snart till en hel folkrörelse och hatet spred sig ut i byarna.

Anna, Mina och alla missionärer fick stå ut med skällsord och förbannelser. ”De främmande djävlarna” kallade man dem. Ibland kastade man sten på dem. Väl framme i Datong skickade Anna ett brev hem till sina föräldrar: ”Familjen Carlesson ämnar i början av september resa från Datong till Sverige. Således bli Mina Hedlund och jag ensamma här. Måtte rättfärdighetens Sol snart skingra det tjocka mörker som satan insvept kineserna i. Arbetet är ej fåfängt, fastän det går sakta. Det måste ju vara en såningstid, innan det kan bli skörd. Gud hjälper mig med språket dag för dag. Jag undrar hur ni mår därhemma, ty jag har ännu ej fått brev från eder. Posten kommer ej hit mer en gång varannan månad. Må vi framförallt vara nyktra och vakande samt trogna vår Herre så att vilken stund han kommer, han må kunna säga; ’Väl gjorde du gode och trogne tjänare.’ Följa vi hans fotspår på jorden så hava vi ett stort mål att vänta, ett mål som är värt att kämpa för.”

Kejsarinnan Cixi (1835–1908) beordrade krig mot utlänningar i Kina.

Kejsarinnan Cixi (1835–1908) beordrade krig mot utlänningar i Kina.

Under den närmaste tiden kom Anna och Mina ägna mycken tid åt matutdelning. En stor del av befolkningen svalt. Två mål om dagen kunde de först ge dem, men när pengarna sinade räckte det bara till en måltid. Ibland fick de till sin glädje döpa någon omvänd kines, och den lilla församlingen i Datong växte. Anna och hennes kamrater var unga människor, och som ungdomar tog de ganska lätt på problemen. Man kan därför undra varför de valde att förlägga sin årliga sommarkonferens till den lilla staden Soping-fu längst upp i norra Kina, strax intill gränsen av Mongoliet. Långt ifrån lugnet och tryggheten. De tio missionärerna gick dit utan något samhällsskydd.

Den 28 juni 1900 var de alla på plats. Men konferensen stördes hela tiden av stadsbefolkningen. De krossade fönster och försökte bränna ner huset de befann sig i. En stund kunde borgmästaren hindra dem att bryta sig in, men skriken och skränet ökade och till sist krävde man att få missionärerna utlämnade. Borgmästaren gav med sig men svarade att de skulle kedjas, föras ut och transporteras vidare till provinshuvudstaden och där dömas och dödas. Så man satt halsjärn på dem och knuffade ut dem till några kärror. Invånarna var dock i uppror och sprang efter dem och kastade sten. Utanför stadsmuren gav kuskarna upp mot trycket – de hoppade ur och försvann. Nu satt missionärerna där helt hjälplösa.

Man drog dem ur kärrorna, slog dem blodiga och ställde upp dem vid muren. Snart virvlade stora stenar över dem och de segnade döda ner, den ene efter den andre.

Därmed var Annas dröm om en barmhärtig insats för Kinas folk slut. Hon blev 33 år gammal. Det tog mer än tre månader innan telegram nådde Sverige om vad som hänt. Mor Elins alla farhågor hade besannats.

De så kallade boxarna som spred skräck bland västerlänningarna-Men Annas arbete var inte förgäves. Församlingen i Datong överlevde både revolutioner och maoism. När de 1980 fick starta upp igen var de 700 medlemmar. Idag är de flera tusen och den kristna kyrkan i landet innefattar flera miljoner kristna.

Av Skraltbråten finns dock ingenting kvar idag. Bara en stengrund skvallrar om att det stått ett hus där en gång. Inte ens granen vid grinden är på plats – den blåste ner i en storm för några år sedan. Kvar är bara den stora, tysta Värmlandsskogen. 

FOTNOT: Invid muren, Barbro Arnberg (2006)

Ett sekel i Herrens tjänst, Sven Kårbrant (1987)

Min bok om Östmark, John Eriksson (2009)

Efter tjugofem år 1890–1915, August Karlsson (1915)

 

Boxarupproret

Boxarupproret var ett folkligt uppror i Kina åren runt förra sekelskiftet. Upproret hade stöd från regeringen och kejsarinnan och började som en reaktion mot det ökade europeiska inflytandet över landet. Det riktade sig bland annat mot både utländska och infödda kristna. En mängd utlänningar, samt tusentals kineser som sades ha samröre med fienden, dödades. Upproret slogs ned mycket våldsamt med hjälp av utländska soldater. Kina fick efteråt betala ett stort skadestånd till de berörda länderna.

För att i grund nedslå boxarna utnämndes med makternas medgivande tyske fältmarskalken Alfred von Waldersee till de europeiska truppernas överbefälhavare. Efter hans ankomst fortsatte straffexpeditionerna, varvid flera träffningar ägde rum. De tyska trupperna kämpade i 18 strider mot reguljära kinesiska trupper och i 15 mot boxarna.

De utländska trupperna gick mycket hårt fram mot såväl boxare och regeringssoldater som civilbefolkningen, och antalet kinesiska dödsoffer kan ha uppgått till mer än 20 000. I jämförelse med detta ska närmare 250 missionärer och 2 500 utländska soldater ha förlorat livet. Omfattande plundringar av både kinesiska regeringsbyggnader och privata bostäder skedde också, vilket hade officiell sanktion från stormakterna.

Publicerat