Skärtorsdagen - trollpackornas natt

Stanna inomhus och stäng spjället till spisen! Annars kan en häxa ta sig in och förtrolla ditt hus… Så löd det förr, när man trodde påsken innehöll både trolldom och ondska.

Text: Marita Nilsson
Foto: HJ:s arkiv, Sjöberg bild

Påskägg och fjädrar! Glädje och gemyt! Vi samlas med familj och vänner för en mysig påskmiddag och njuter av ledigheten. Men vad ser du om du kastar en blick över axeln? En häxa som kvickt smiter förbi? Vassa kattögon och skaftet på en kvast? Du ska inte glömma att våra påsktraditioner präglas av djup folktro och vidskepelse…

Vi firar påsk till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse, även om små påskkärringar i färgstarka dräkter trängs på alla landets förskolor. Det ena utesluter liksom inte det andra. Lite större barn klär ut sig och ringer på dörrar i grannskapet och vill ha godis.

På 1900-talet började barn i Stockholms villaförorter att gå omkring bland grannarna med tecknade påskkort och önska glad påsk.

Så glatt var det inte alltid i gamla tider. Långt ifrån. Då trodde folk att de onda krafterna var riktigt starka under påsken. Det som kallades ”stilla veckan” inleddes med palmsöndagen. Svarta måndagen kom därefter, denna dag skulle man äta flera sorters kål för att få god hälsa. Vite tisdagen skulle man koka och äta grisfötter, sen bära ut benen till stian för att få ”god svinlycka”. Stämningen trappades upp allt eftersom dagarna gick. Onsdagen kallades dymmelonsdagen och då var det riktigt allvar. Nu vaknade ondskan till liv på allvar, sas det. Det var bäst för gemene man att hålla sig tyst och stilla.

Onda makter släpptes fria

Mellan dymmelonsdagen och påskdagen var trolldomen extra stark. Om möjligt skulle man undvika allt arbete. Då stannade människorna inomhus och spjället till spisen stängdes ordentlig. Var det stängt kunde häxorna inte ta sig in. Glömde någon bort sitt spjäll var risken stor att en häxa smet in, förtrollade huset och spred sjukdom. Skärtorsdagen var trollpackornas stora natt. Alla onda makter släpptes fria, då Frälsaren blev dömd, Då reste de till Blåkulla för att festa med djävulen. Alla redskap som häxorna kunde stjäla och flyga på – kvastar, spadar, hötjugor, gömdes undan.

Djuren måste så klart också skyddas. Häxorna drog sig inte för att stjäla hästar, kor och getter för sin ondskefulla resa. Så folk målade kors av tjära över dörrar och fönster och hoppades att korsets makt skulle vara större än trollpackornas. Knivar lades vid tröskeln till boningshuset som skydd. På påskdagen steg åldermannen i byn upp tidigt för att se hur vädret skulle bli. Om det verkade bli vackert väder, blåste han i byahornet för att övriga i byn skulle kliva upp och få uppleva den sol som, som en gång fick se Jesus uppstå. Därefter hölls glada fester för att fastan nu var över.

Påskveckan var då, liksom nu, en vecka fylld med förberedelser och aktiviteter. Och det ska säga att, även om folk förr tycktes lägga ner en enorm energi på att skydda sig mot häxor, så hjälpte det inte för en del. Åtminstone uppgav den tio år gamla Brita Persdotter i Lillängen i Värmland att hon förts till Blåkulla påsken 1720. Detta blev början på den sista häxprocess i Sverige, där personer dömts för häxeri. Den kom att kallas ”häxprocessen i Södra Ny” i Näs församling i Värmland och pågick 1720-1724.

Britas berättelse togs på stort allvar. Självaste biskop Bröms i Karlstad tog henne med sig på en inspektionstur i grannförsamlingarna. Hon stod vid kyrkporten efter söndagsmässan och pekade ut elva kvinnor. De arresterades och fördes i augusti 1720 till residentet i Örebro. De ställdes inför häradstinget, ledd av häradshövding Johan Ekstedt.

Lilla Brita pekade ut 60-åriga Elin Ericksdotter i Kopparviken som häxornas anförare, då kallad ”Kapten Elin”.

Tioåriga Brita mötte djävulen

Britas version av vad som hänt var fasanfull. Elin hade kommit in i hennes rum genom skorstenen under påsknatten! Åhörarna vid rättegången vred sig, tänk vilken fasa den lilla flickan måste känt! På vägen till Blåkulla hade de mött djävulen. Han skar Brita i fingret och tog en lock av hennes hår. Häxorna ska sen ha följt honom till Ny sockenkyrka där den onde utförde en svart mässa.

Efter det flög sällskapet vidare till en gård utanför Karlstad, som var Blåkulla. Där mötte Djävulens hustru upp, och hon beskrevs av Brita som ”en liten människa, klädd i grått lakan”. På vägen hem skrapade häxorna metall av kyrkklockor och la olycksbringande föremål under grannarnas trösklar. Brita hade blivit sjuk efter hemkomsten och gripits av ett starkt behov att berätta.

De åtalade kvinnorna förhördes under tortyr, flera erkände sig till sist skyldiga, bland andra Elin. Det var dock inte alla som trodde på tioåringens avslöjande. Landshövding Conrad Ribbing uttryckte sitt missnöje över hela händelsen och kritiserade utredningen. Två av de åtalade uppgav sig ha gett ett falskt erkännande på grund av svaghet och utmattning, de andra vittnade om förhör med tortyr. Ribbing gjorde en egen undersökning och fann att flera kvinnor visserligen hade rykte om sig att praktisera trolldom, men kom fram till att Brita Persdotter måste ha drömt. Hovrättskommissionen tog över fallet ut dömde de som erkänt till piskning, fängelse och förvisning från orten. Elin dömdes till spöstraff vid kyrkan, två söndagar i rad och förvisning.

Häxprocessen i Södra Ny levde kvar länge i folks medvetande eftersom den förekom som läsning i småskrifter. Den mest kända är ”Trollpackan Kapten Elins förment Resa till Blåkulla och Bekantskap med Djefulen” från 1815.