Robban Brobergs liv blev en hisnande huppegupptäcksfärd

Text: Petter Karlsson
Foto: Sjöberg Bild, Anders Roos

Få kunde bolla med orden som Robert Broberg - men sista åren blev tunga som bly. En märklig sjukdom fick geniet att tystna.

Tolv år gammal sa han till sin bästa kompis Calle:

"Nu blir nog inte livet bättre än så här. Nu borde man inte bli äldre."

Vilket han på sätt och vis inte heller blev.

För sällan har någon varit så ung i sinnet som Robert Zero Karl Oskar Broberg. Sällan har en vuxen man lekt lika hejdlöst med ord, roller och ackord som ingenjörens son från Råsunda, norr om Stockholm.

När han 1989 mottog Povel Ramels Karamelodiktstipendium hade den 18 år äldre humoristen lika träffsäkert som alltid satt fingret på den säregna begåvningen:

"För att han i decennier lyckats bana en ensamväg genom underhållningsdjungeln vid sidan av gängse röjare, ofta ett par takter före, och för att han, styrd av skärpt iakttagelseförmåga, lyhörd musikalitet och burlesk humor, framgångsrikt designat och solobefolkat sin alldeles personliga manege."

Mamma Valborg kallade honom "min lille Robe". Själv skulle han beskriva henne som "klippan i mitt liv":

"Men jag kunde inte gå till mina föräldrar med mina innersta tankar. De hade bra värderingar, men såg känslor som en svaghet. Känslor innebar sårbarhet, att man blottade sig. Jag var väldigt ung, bara fem sex år, när jag insåg att människan i grunden är helt ensam."

Men också att livet till stor del består av musik.

"Min första idol var Louis Armstrong. Jag greps av hans enorma känsla, hans totala satsning. En kompis hade mer i veckopeng och kunde köpa andra skivor med New Orleans-jazz. Vi satt hemma hos honom och diggade. Det var luftigt, svängigt. Jag minns hur jag själv sjöng framför spegeln."

Men det var konstnär unge Broberg ville bli, inte musiker.

"Vi var ett gäng på fyra killar som brukade göra ett slags anarkistiska installationer på skolfesterna. Vi gjorde tidningar också. Föräldrarna oroade sig över oss. Långt senare har jag fått veta att jag sågs som en lite farlig lekkamrat. Är det så bra att umgås med Robert som har dom konstnärsplanerna? Man vet aldrig vart han drar iväg."

17 år gammal spred Robert Broberg falskeligen ut att han hade ett band, en skifflegrupp. Snart fick han ett gig på danskrogen Lorry i Sundbyberg.

"Då var jag plötsligt tvungen att leverera. Klev in där på scenen med tvättbräda, gitarr och darriga nerver. Men när jag klev av, visste jag också att mitt öde var beseglat.

Det skulle omsider bli en svensktoppsetta med "Marie-Therese", bejublat framträdande med Julia Caesar i "Thores trekvart" i radion, jobb som firarvärd och Montreuxbidraget "Tjejjer", som Lasse Hallström regisserade.

Men trots alla tvära kast fanns där alltid en konsekvent livshållning. "Jag måste hejda mig", sjöng Robert Broberg på sin Tjejjer-platta, men sällan har någon så dåligt följt sitt eget råd.

"Jag har alltid försökt att ta reda på nya grejer. Hur gör man filmer? Hur skriver man låtar? Jag vill veta, lära mig. Det är som ett tvång, en vetskap om att jag ännu inte förstått livet riktigt. Jag vill inte dö förrän jag har förstått... och samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att få hela sanningen.

Vissa hävdade att han var knäpp, rentav komplett galen.

"Nänä. Jag har tagit ut svängarna, det är allt. En person som själv är ängslig och rädd, måste man ju försvara sitt eget handlande. Då blir det enklast att kalla mig ’knäpp’."

Sa Robert/Riobban/Zero när jag själv intervjuade honom som nybliven 60-åring. Han kom till intervjun i knallgula skor på en damcykel av märket Mustang, vars pakethållare han monterat bort av "estetiska skäl". Inledde med att berätta hur han vanligtvis skrev sina låtar:

"Det börjar nästan alltid med en textrad. Det känns ofta som om det är något som pockar på, som väntar på att bli uttryckt. Den sätter jag mig vid pianot eller gitarren. Vilket humör ska det vara? Vilket tempo? Resten är som att fläta ihop två tåtar: ord och melodi. 

Vad är det bästa du skrivit?

"Båtlåt. ’Tjejjer’-plattan med ’Maria Terese’. Hela ’Morot’-föreställningen; den skulle jag kunna spela varje dag livet ut.

Mest Stim-pengar, då?

"Då kan du nog lägga till ’Uppblåsbara Barbara’ och ’Vatten’. Och ’Mitt galleri finns det inga galler i’ - den har spelats mycket.

’Galler-i’, ’sväng-engelska’, ’målarock’, ’lattjobolag’... Varför detta ständiga ordvitsande?

"Men jag ser det ju inte så! Jag leker inte så mycket med ord som med innehållet i dem. Någon enstaka gång har jag väl sett hur långt jag kan driva en ordlek, men oftast jagar jag en stämning, en känsla."

Är det inte risk att bli patetisk ibland, med ditt ständigt sökande efter kärlek?

"’Patetiskt’ lär komma från franskan och betyda ’från hjärtat’. Jag tycker många sätter upp det som ett försvar, när deras eget känsloliv börjar bli för turbulent. Men visst, det får inte bli självömkan. I "Upp Igen" sjunger jag "Mitt namn är Vem von Helst, jag kan snubbla, men inte ligga kvar för länge och grubbla..." Jag vill hämta kraft i kriserna."  

Är du svår att leva ihop med?

"Nej."

Tror du dina tre ex-fruar skulle säga samma sak?

"Vem har sagt att en förälskelse är rätt bara om den lever tills man dör?"

Ni är goda vänner efteråt?

"Ja."

Men jag vet människor som jobbar med dig, som tycker du kan vara påfrestande i dina ständiga kast. "Vi kan repa in en grej och sen nästa dag kommer Robert och säger: ’Jag kom på en ny idé i natt, vi tar den istället,’" Är det så?

"Ja ... jo, det stämmer nog. Jag är jobbig för den som är otrygg och vill ha klara besked. För den som själv är öppen och kreativ är jag nog istället spännande att jobba med. Jag vet att mina idéer brukar gå i mål."

Robert är en tryggare person än Roban, Robban, Zero och Robert Karl Oskar?

"Hasse Alfredson fick frågan om han inte var rädd, när han började skriva tyngre, seriösare grejer. Han svarade: "Jo, det var jag. Men i dag är jag så gammal att jag gör som jag vill!" Ja, jag är tryggare. Men jag är fortfarande den där tolvåringen som bär på en övergivenhetskänsla. Där har du den fruktbara krisen igen."

Är du en bra farsa?

"Ja, på mitt sätt. All credit till mödrarna, dock. "It takes two to tango", som bekant. För 15-20 år sen var jag mer vilsen. Nu kan jag ha en fajt med tonårsdottern och känna: ’Wow, det kommer ut kärlek och respekt ur det här!’"

Vad ångrar du i ditt liv?

"Rent spontant bara en enda grej: att jag tackade nej när Hasseåtage ville göra en musikal på Operan 1970. Jag skulle vara "Robban Hood", komma nerfarande i lian och fajtas med Hasse som var fastighetsägare. Han skulle ha en jättelång cigarr som blev kortare och kortare ju längre vi fäktades. Det var smickrande, men passade inte in i mina planer av flera skäl."

Samtidigt erkände Robert Broberg att han på en ångest över att bli gammal:

"Jag känner att tiden är utmätt, båda mina föräldrar har gått bort. Jag känner att kroppen inte längre svarar på samma sätt. Man drar på i en tennismatch och märker hur det drar till i knät. Men jag trivs med livet, med att leva ensam. Jag vill försöka tänka positivt, kreativt."

Om detta var din sista dag i livet, vad skulle du göra då?

"Samla barnen till en god middag. Bada i havet. Sen har vi allesammans, mina bästa vänner och jag, en jamsession på kvällen. Och så ska det vara sommar."

Vad händer efter döden?

"Jag skriver just nu på en text om det där. ’Tänk om det finns något mer?’ Det var något som hände när min mor dog för tre år sen. Jag upplevde hur något lämnade rummet och svävade ut. Man kan säga att jag är öppen för förslag."

Finns Gud?

"Jag upplever att det finns något som är större än det vi kan omfatta med språket. Man kan kalla det Gud. Men inte en Han eller Hon... Jag gillade mycket den där boken. "Barn skriver till Gud". En frågade: ’Hur fick du veta att du är Gud?’ Det är så jäkla bra! Eller den här: ’Ta´t lugnt Gud, du kan räkna med mej! Axel 8 år.’"

Den här sommardagen år 2000 hade Robban Broberg fortfarande 15 år kvar att leva. Kreativiteten var oskadd, hjärnan fortfarande knivskarp. Men sista åren blev tunga. Exhustrun Eva Bolin kunde berätta att de kreativa perioderna alltid slutade i svåra svackor:

"Jag har aldrig träffat en så stor konstnärlig begåvning. Men efter varje projekt blev han oerhört tung. Då hade väl all hans kreativitet bara flödat. Sen när den tog slut, var det som om livet tog slut för Robert."

Vid 70 års ålder blev det värre än någonsin.

Mannen som hela sitt liv varit en gudabenådad ordbehandlare, tystnade plötsligt. Orsaken var en ovanlig variant av parkisons, MSA. Stämbanden vägrade att samarbeta. Sista tiden tillbringade han på ett sjukhem, som instängd i en bubbla.

"Man kunde tro att pappa hade drabbats av demens" berättade dottern Isabella.

"De sista två åren kunde han inte kommunicera. Men i själva verket var han kristallklar i huvudet."

Strax efter midnatt tisdagen 21 juli 2015, bara 19 dagar efter sin 75-årsdag, somnade Robert Broberg in, omgiven av sina fyra döttrar.