Skulle ni kunna trolla fram sex hekto köttfärs av 135 gram kött? Och vad skulle ni säga om att servera panerad mannagrynsgröt som en fiskrätt? Välkommen till husmoderns verklighet år 1942.

Text: Christian Ahlskog
Foto: Classic Picture, ur boken Man tager vad man haver 1942

Även om svenskarna förskonades från de värsta av andra världskrigets fasor, så gjorde kriget avtryck i vardagslivet. Vintern 1942 var en av de omtalade kalla krigsvintrarna, textilransonering infördes och reklamskyltarna släcktes. Bränslen som ved och bensin var ransonerade.

Under ett par år hade man också levt med livsmedelsransoneringar. Redan 1940 sattes socker, kaffe, te, mjöl, bröd, risgryn, sirap, matfett, ost, fläsk och kakao på ransoneringskort. Därefter följde bland annat kött, smör, grädde, ost, ägg, kryddor, tobak, gryner, makaroner, potatismjöl, bönor, salt, nötter och torkad frukt.

I bistra tider kunde det vara extra viktigt att duka snyggt. Som kompensation för ­bristande smaker.

Att under knappa omständigheter laga mat så att bristerna inte märktes, blev främst en av kvinnornas uppgifter. Det krävdes en betydande påhittighet för att lyckas göra maten både mättande, ­näringsrik och välsmakande.

Staten stod för en omfattande informationskampanj, men Sveriges husmödrar hade också hjälp av receptsamlingen i Man tager vad man haver 1942, en del av veckotidningen Husmoderns bokutgivning.

Författarna var samtliga kvinnor som var kända som goda husmödrar och bekanta för tidningens läsare. Idag skulle de kanske kallas matskribenter och ha varsin blogg.

De var naturligtvis tvungna att maximalt utnyttja allt som fanns att tillgå i matväg, vilket automatisk ledde till många lösningar som vi idag skulle kalla klimatsmarta. En av bokens författare, fru Karin Frostell, signa­turen Fru Frosta, ger ett tips om hur man använder kotlettben till det yttersta: "Benen kokas om ideligen, i nytt vatten för varje gång. Den sista buljongen är då grå och benen så urblekta, att man kan lägga dem på brasan i spisen ­eller kakelugnen att dryga ut veden med och få härlig gödselaska."

Att servera en god och hyfsat näringsrik måltid var en verklig utmaning under kriget. Man var verkligen tvungen att tänka i nya banor...

Det var heller inte lätt att få ransonerna att räcka till. Husmodern utlyste till ­exempel en tävling om vem som kunde åstadkomma så många rätter som möjligt ur ett halvt kilo nötkött. Förstapris­tagarinnan vann med 21 rätter. En annan tävling gick ut på att skapa en billig och dryg kristidsköttbulle. Hon som vann fick ut 650 gram köttfärs av 135 gram kött genom att dryga ut köttet med ­potatis, makaroner och gammalt vetebröd.

Ransoneringarna gjorde också att livsmedelsproducenterna tog fram ersättningsprodukter för ­viktiga livsmedel. Därför kunde man hos handlaren till ­exempel hitta kupongfria surrogat för smör, ägg, kanel och kardemumma.

Eftersom kaffe var en importvara så var det en av de första livsmedel som sattes på ransoneringskort. Samtidigt hade det – precis som idag – en viktig funktion för att vardagen skulle fungera och kännas som vanligt, fast det var krig. Därför var kanske uppfinningsrikedomen extra stor när det gällde att hitta kaffesurrogat. Nästa gång du tar dig en kopp nybryggt kaffe kan du försöka tänka dig hur det skulle smaka utblandat med potatis, humle, maskrosrötter, cikoria, frukt, kli, ekollon, rödbetor, brödkanter, ärtor eller makaroner. Alla dessa ingredienser kunde rostas och blandas i olika variationer till surrogat.

Redan på 1700-talet hade man testat olika tesurrogat inom Sverige. Den smak som man eftersträvade var det svarta Ceylonteet. Det som ansågs komma ­närmast var te gjort på svarta vinbärsblad som fått torka och sedan rostats i ugn. Extra C-vitaminrika teer gjordes på tallbarr eller torkade nypon.

De knappa ransoneringskorten gjorde också svenskarna – "Sveriges rovdjurs­befolkning" som fru Frosta kallar dem – till ofrivilliga vegetarianer. Konsum­tionen av rent vegetabiliska rätter ökade och man ägnade sig åt att salta in ­grön­saker, sylta och lägga in i ättikspad.

I kokboken ges massvis med förslag på grönsaksrätter, många som låter helt okej i våra öron. Vad sägs till exempel om ­palsternacksbullar, gratinerad purjo eller vegetariska kåldolmar?

Grönsaker kunde också förvandlas till falska kötträtter, som till exempel "Falsk kalvfärs" bestående av palsternackor, ­potatis, gul lök och morötter, eller sellerischnitzel serverad med citronskiva, ­ansjovisfilé och kapris.

Fisk utan fisk

Falska fiskkroketter är verkligen falska - ingen fisk har varit i dess närhet.

Mjöl var relativt billigt, trots ransoneringstider, och kunde tjäna som bas i ­diverse trollerier i köket. Om havregrynen var slut kunde man göra falsk havregrynsgröt av mortlade makaroner kokta i mjölk eller vatten. Falska fiskkroketter kan man åstadkomma genom att koka en stadig mannagrynsgröt, låta den svalna och ­sedan skära den i bitar som ser ut som fiskfiléer. Paneras, steks och serveras med citronsås. På liknande sätt kunde man åstadkomma fläskkotletter genom att blanda mannagrynsgröten med stekt lök.

Fisk

Falska fiskkotlettersmakar och ser ut som äkta, påstås det. Någon fisk innehåller de inte.

Kaniner är inte bara söta och gulliga kramdjur, de går också att göra päls av och att äta. Under kriget var det inte ovanligt att man höll kaniner för just dessa ändamål. "En kanin kan vara bra att ha, om det blir köttbrist i vinter", som det står i vår receptsamling. Till kaninernas fördel hörde också att de var kupongfria – precis som fasaner, för övrigt.

Påfallande många av kaninrecepten går ut på att göra kanin "som något ­annat", ­exempelvis rådjur, fläskkarré, anka ­eller kyckling. Annars är ­kanin­grytan med morötter, lök och ­lagerblad ­riktigt läcker. Även den kaningryta som prins ­Bertil åt i var­dagslag, ­efter ett recept som hans hushållerska lärt sig i Paris, låter lockande.

Kanin

Fin festrätt på kanin blir välkommen på vinterns bjudningar.

Inte eller fisk var ransonerat men ­dyrare än vanligt och svårare att få tag på. Det betydde inte att man kunde slösa med en sådan proteinrik föda. Fru Frosta berättar att hon slutat bena fisken utan bara vrider nacken av strömmingen och drar ur inälvorna, så att den värdefulla rommen och mjölken blir kvar.

En av de största svårigheterna i ­köket var att tillaga mat utan att ­behöva ­använda så mycket matfett. Ett sätt att göra detta på var att ­halstra fisken. Den variant som kallas ­sotare görs utan fett ­direkt på järnspisen eller i ett hemmagjort ­galler i kakelugnen över en enris­brasa.

Det finns inget som kan försätta hus­fadern på gott humör efter dagens arbete som en god efterrätt, enligt Man tager vad man haver 1942. Tyvärr hade ransoneringen gjort vispgrädden, ryggraden i de svenska efterrätterna, omöjlig att få tag på. Som tur var fanns en annan ­klassiker att ta till: puddingen av mannagryn, torrt bröd eller makaroner. Om dessa anrättningar blir lite för tunga, fanns det kompotter, saftdesserter och fruktkrämer i många olika varianter. De sistnämnda kan man väl idag snarare sortera in under rubriken "gammeldags" än "kristid".

Matbord

Undrar var det serveras idag? Panerad gröt, kanske?

Artikeln är hämtad ur Svenska Öden & Äventyr nr 1 2016.

Spara

Publicerat