Mysteriet med vikingabåtens öde

I juni 1950 seglade ett nybyggt vikingaskepp från Mälaren med sikte mot Rotterdam. Ombord fanns 15 män, uppfyllda av en vision om fred, hälsa och brödraskap. Ingen av dem skulle nå sin destination.

Text: Johan G Rystad
Foto: TT bild

I en anda av fred och välbefinnande seglade 15 svenskar mot Europa i ett vikingaskepp i juni 1950. Ute i världen hade det kalla kriget är kallare än någonsin: borta i Korea stod trupper beredda på att inleda ett krig och världen höll andan. Europa låg på många håll fortfarande i ruiner, Kina hade övertagits av kommunisterna och kärnvapenupprustningen kändes som en färd mot undergången.

Men det fanns många som ville kämpa mot den utvecklingen.

En av dem hette Sten Schröder. Denne civilingenjör var en av de drivande krafterna i den svenska Frisksportarrörelsen, en rörelse som låg i tiden. Schröder var besjälad av en idé: han skulle bygga ett vikingaskepp och segla ut i världen och predika frisksportarnas evangelium: kroppen är vår främsta gåva och den ska tas tillvara genom sunt leverne, fysisk aktivitet, bra diet och en enkel livsstil. Och ett av målen var fred på jorden.

Hans idéer möttes inledningsvis knappast av någon himlastormande entusiasm från Frisksportarförbundets sida. Det fanns en oro att projektet skulle bli alltför kostsamt, men Schröder visade sig besitta den envishet, målmedvetenhet och övertalningsförmåga som krävdes för att samla in pengarna. 1948 gav förbundet till slut klartecken. Ett fartyg skulle bygga efter modell av det i Norge funna Gokstadskeppet som grävts fram 70 år tidigare. 

Redan våren 1949 satte arbetet igång och några månader senare stod båten klar. Den döptes till Ormen Friske – det var ju trots allt ett projekt som ville sprida den friska livsstilens lov.

Efter att ha annonserat efter en besättning kunde 15 frisksportare borda fartyget i juni månad. Fartyget var 23 meter långt, fem meter brett som bredast och byggt i kärnfuru från Dalarna. Precis som sin förlaga kunde den både ros och seglas.

De inledande provturerna runt Trosa skärgård var lovande och den första riktiga turen gick via Södertälje till Djurgården i Stockholm där det pågick en världssportutställning. Uppmärksamheten blev enorm och Sten Schröder kunde konstatera att hans planer verkade gå i lås. Folk flockades runt fartyget och fick på köpet en lektion i fysisk fostran. Sten ville se en generation formas som sa nej till alkohol och tobak, men sa ja till vegetarisk diet och fysisk aktivitet. Intresset för skeppet gav honom och hans gelikar en möjlighet att sprida budskapet.

Sommaren därpå var det äntligen dags för det stora äventyret. Fartyget seglades till Björkö i Mälaren för att därmed utgå från vikingarnas gamla handelsplats Birka. Den 4 juni sattes segel med målet Rotterdam där en sjöfartmässa skulle äga rum.

Resan ner mot första anhalten i Skåne gick problemfritt tills man nådde Hanöbukten utanför Skåne där man drabbades av ett oväder. Det var första gången båten utsattes för några större prövningar och både den och besättningen visade att de höll för trycket. Visserligen skadades styråran och några sköldar sveptes bort, men någon verklig fara blev det aldrig.

Man kunde anlända till Ystad med alla i besättningen välbehållna.
Nästa mål var Tyskland och Kielkanalen och den 21 juni kom man ut i Nordsjön. Snart siktades Ormen Friske 16 sjömil väster om den tyska ön Helgoland. Ön hade under kriget tjänat som ubåtsbas och var åren efter kriget en övningsplats för den brittiska militären. Det rådde tillträdesförbud med undantag från fiskare som sökte skydd för hårt väder.

Under natten som följde drabbades området av ett oväntat oväder. Hastigt påkomna stormar är inte sällsynt i området och befälhavaren ombord beslöt att vända tillbaka mot Helgoland för att söka skydd.

Vikingaskeppet var inte den enda båten som styrde mot Helgoland för att söka skydd mot stormen. Även några fiskare gick iland för att i en bunker vänta ut vädret och vid ett tillfälligt besök utomhus kunde de till sin förvåning se ett vikingaskepp på väg mot ön. Trots det hårda vädret uppfattade de erfarna fiskarna inte att skeppet på något sätt befann sig i sjönöd.
Det var sista gången någon såg Ormen Friske.

Besättningsmän ombord på vikingaskeppet Friske Orm

Alla ombord var frisksportare som ville sprida sin idé om ett friskt leverne.

 

Tre dygn senare upptäcker en fiskare fartygets bortslitna akterskepp. Han bogserar in sitt fynd och anmäler händelsen till myndigheterna. Snart hittar man också förskeppet och några döda besättningsmän.

Uppmärksamheten i Sverige blir enorm och spekulationen i tidningarna tar genast fart. Teorierna är många, men flera misstänker att besättningen genom sitt vegetariska leverne helt enkelt inte klarat av att hantera fartyget under de svåra omständigheterna. De var helt enkelt för kraftlösa, menade man.

Det skulle dröja länge innan den troliga orsaken kom i dagen. För bakom haveriet låg troligen helt andra omständigheter som var omöjliga att hantera.
Redan några veckor efter tragedin kunde de tyska myndigheterna rapportera att det låg en rad olyckliga faktorer bakom det som skett. Rapporten konstaterade att fartyget bemästrat en svår storm i många timmar under seglatsen tillbaka mot Helgoland, synbarligen utan att skadas. Detta tydde på att såväl skeppet som personalen var sjöduglig.

Men mot bomber stod den sig slätt. För under stormen hade amerikanskt flyg som så många gånger förr fällt bomber över ön för att öva precisionen. Uppenbarligen ville de denna dag finslipa flygbesättningarnas förmåga att träffa rätt från hög höjd under de svåra meteorologiska omständigheterna.
Flygbesättningen kunde inte se fartyget, och fartyget kunde inte se planen.
Det måste ha kommit som en fullständig överraskning och chock för besättningen att hamna mitt i en massiv bombfällning.

Den svenske konsuln i Tyskland vägrade att godta utredningens slutsatser. Inte heller när den amerikanska tredje flygdivisionen meddelade att man övat bombning just där och då ville konsuln tro att det fanns något samband med Friske orms förlisning.


Intresset från svenska myndigheterna att gräva i saken tycks ha varit väldig begränsad. Det geopolitiska läget var instabilt och som neutral nation ville man inte komma på kant med någon viktig internationell aktör, särskilt inte en segrarmakt från världskriget som bara låg några år tillbaka. Till och med Frisksportarförbundet låg lågt. De hyllade visserligen sina omkomna medlemmar men därefter var det locket på.

Riktigt utrett för allmänheten blev det fem decennier senare du Rune Edberg forskade i källorna och i en doktorsavhandling i samtidsarkeologi kunde lägga fakta på bordet. Genom att dels sammanställa befintliga dokument, dels få del av nytt material kunde han kartlägga vad som hänt. Ett av målen var att ge besättningen och dess entusiastiske projektledare Sten Schröder en upprättelse: katastrofen var varken skeppets eller besättningens fel. Det fanns egentligen inget de kunde ha gjort för att undvika katastrofen.

Hundraprocentig säkerhet kan man dock inte nå. Det finns de som hävdar att fartyget var felkonstruerat med för liten barlast. En båtbyggare har kallat fartyget en teaterkuliss som endast var dugligt för kortare turer inom skärgården.

Faktum kvarstår: katastrofen krävde 15 liv. Endast 9 av de omkomna återfanns och kunde föras hem till Sverige för begravning.

Skeppsvrak på stranden

När stormen bedarrat hittade man vrakdelar efter skeppet.


Gokstadskeppet

Vid gården Gokstad, belägen vid Oslofjordens västra sida, fann man 1880 ett av få välbevarade vikingaskepp. Fartyget fanns under en gravhög och låg omsluten av blålera vilket medförde att fartyget i stora delar bevarats intakt. Till skillnad från sin sentida svenska kopia är Gokstadskeppet helt byggt i ek. Det fanns urtag för 16 par åror för att säkerställa båtens framfart även när segling var omöjligt.

Flera kopior har byggts. Medan den svenska kopian drevs av idén om friskhet, sundhet och nykterhet hade den danske motsvarigheten en helt annan profil. Det fartyget, döpt till Hugin efter en av Odens korpar, färdades redan 1949 till England. En av sponsorerna var det danska bryggeriet Tuborg, så med på resan fanns 4 000 flaskor öl och dessutom en ansenlig mängd whisky och konjak.

Publicerat