Maria räddade tusentals barn i Kina

Text: Emma Bergman
Foto: Wikipedia, Evangeliska östasienmissionen och ur boken Bilder av hopp: Svenskarna som förändrade Kinas historia av Janeric Johansson

Skomakardottern Maria Pettersson byggde ett barnhem i Kina och gav tusentals barn en framtid. Hennes liv kantades av människokärlek och dramatik. Och det var tack vare hennes hjälp som arkeologen J G Andersson kunde revolutionera synen på Kinas forntid.

Bondsonen Johan Gunnar Anderssons obändiga kunskapstörst och upptäckarglädje hade fört honom långt bort från föräldrarnas gård i Knista i Närke. År 1901 hade han som 27-årig geolog deltagit i en expedition till Sydpolen. Efter det styrde Gunnar kosan mot Kina och blev rådgivare åt landets regering.

Våren 1917 reste han med tåg genom Henan i centrala Kina för att leta efter värdefulla mineral. Någon passagerarvagn fanns inte, istället satt Gunnar och trängdes tillsammans med kinesiska bondgummor och kulier i en godsfinka. ”På en liten träbänk inne i finkan fick jag syn på en utländsk kvinna klädd i en enkel blå cheviotdräkt, en liten anspråkslös person med ögon som lyste av vänlighet och klokhet.” Gunnar och kvinnan började konversera på engelska innan de insåg att de båda var svenskar. Kvinnan var den 44-åriga missionären Maria Pettersson som var stationerad i provinsstaden Xinan.

Maria3.jpg

En av medarbetarna på barnhemmet med ett hittebarn på armen.

Landsmännen blev snabbt goda vänner. Under sina utgrävningar hade Gunnar hittat fossil av okända förhistoriska djur. Kineserna trodde att de var drakben och malde ner dem till mirakelmedicin. Lika spännande för Gunnar var de uråldriga stenyxor och krukor han fann i jorden. Vilket folk hade tillverkat dem? Såvitt man visste bodde inga människor i Kina på stenåldern. Men det var svårt för Gunnar att hitta bra orörda fyndplatser. Kunde Maria be de många missionärer som fanns utspridda över Kina att hålla ögonen öppna? Det gjorde hon gärna och snart fick Gunnar tips om intressanta utgrävningsplatser.

Även i Xinan fanns det lämningar efter förhistoriska djur och senhösten 1918 besökte Gunnar det barnhem som Maria här drev tillsammans med värmländskan Maria Hultkrantz. Gunnar noterade att fastän Hultkrantz var en herrgårdsfröken var det skomakardottern Maria som var den ledande personligheten.

Maria1.jpg

En dag förde Maria runt Gunnar i trakten. Farliga rövarband härjade och han ville ta med sin pistol men det sade Maria bestämt nej till. På vandringen pekade hon ut platsen för olika illdåd. Från en gård de passerade hade två unga pojkar kidnappats. Förmodligen för att säljas som slavar i de grymma guldgruvorna i norra Kina. I en by svenskarna gick förbi hade tidigare ett begravningsfölje tågat in bärandes en kista. Mitt i byn hade de sörjande stannat och öppnat kistan som inte innehöll någon avliden utan var proppfull med vapen. Så hade rövarna plundrat byn inpå bara skinnet. Gunnar blev allt nervösare under vandringens gång och först tillbaka på missionsstationen kunde han andas ut.

Senare fick han veta att ingen som befann sig i Marias sällskap behövde vara rädd i Xinan. Tidigare hade en batalj utkämpats här mellan regeringssoldater och rövare och de sårade från båda sidor hade tagit sig till Marias missionsstation för att få sina skador förbundna. Situationen på gårdsplanen blev mycket hotfull. Skulle blod flyta? Maria tog kommandot. ”Nu får soldaterna gå på västra och rövarna på östra sidan. Och håll er vackert i skinnet pojkar, ty om ni ställa till bråk här inne, så tar jag av förbanden och kör ut er allesammans”.

Efter detta skulle ingen rövare drömma om att kröka ett hårstrå på Marias huvud.

Maria Pettersson föddes 1873 i Holmestad i Västergötland. Föräldrarna hade redan sex munnar att mätta och när flickan var två år gammal togs hon om hand av en farbror som var bonde. Maria växte upp i en tid då väckelserörelser svepte fram över Sverige. Man trodde att domedagen var nära och att man därför måste frälsa så många hedningar som möjligt.
När Maria var 19 år kände hon sig kallad av Gud att omvända människor i Kina. Fosterföräldrarna blev upprörda över sådana griller. De ville att hon skulle ingå ett tryggt äktenskap med en grannpojke. Antingen fick Maria ta sitt förnuft till fånga eller så skulle de köra ut henne! Gråtande gick Maria genom skogen och ut på landsvägen. Förtvivlad sparkade hon till ett bylte vid vägkanten. En femkrona ramlade ut, tillräckligt mycket pengar för en tågbiljett bort från fosterföräldrarna.

Maria såg myntet som ett tecken från Gud och sökte upp en kristen förening som utbildade missionärer. Hösten 1896, när hon var 23 år, satte hon för första gången sin fot i Kina, där hon skulle tillbringa nästan hela sitt återstående liv. Tillsammans med två andra svenskor skickades Maria till Xinan i Henan för att hjälpa sjuka och att predika. Kvinnorna gladdes så över de många människor som kom till deras möten att de inte brydde sig om nyheterna om våld och överfall på västerlänningar. Inte ens när områdets mandarin, en hög ämbetsman, varnade svenskorna att han fått order från regeringen att avrätta dem ville missionärerna lämna trakten.

Så, sommaren 1900 exploderade det främlingsfientliga boxarupproret i Kina. Den maktlystna änkekejsarinnan Cixi ledde våldsvågen. I årtionden hade västerlänningar plundrat och trampat på kineserna. Nu skulle de dödas och fördrivas! Att Maria och hennes kollegor hjälpte kineserna och att de kom från Sverige som aldrig gjort Kina något ont hjälpte inte. De måste ändå fly för sina liv. Kvinnorna tog sig till fots över 100 mil mot kusten och överfölls flera gånger av våldsmän och tjuvar som stal deras mat och till och med kläderna de bar på kroppen.

En gång drog en rövarhövding upp ett klumpigt rostigt svärd och uppmanade Maria att fall på knä och blotta sin hals. Maria smålog, lade handen på våldsmannens skuldra och sade ”Jag är inte rädd för att dö, men låt mig först berätta om Honom som eskorterar oss.” Bödeln blev så förvirrad av Marias själsstyrka att han förläget stoppade undan svärdet och skonade deras liv. Då, när faran var över kollapsade Maria.

Under sin långa flykt smög kvinnorna in på vinden i främmande hus för att få en smula sömn. De visades upp som djur inför hatiska folkmassor och hotades flera gånger av avrättning. Men det som Maria främst behöll i sitt hjärta från flykten var hur många vanliga kineser, både kristna och hedningar, utsatte sig själva för stor fara när de gömde kvinnorna i sina egna hem. Hur kineser smädade och knuffade till svenskorna för att oförmärkt kunna sticka till dem lite mat.

Trots att många missionärer och även deras barn dödats återvände Maria till Xinan så fort det var möjligt. Här blev hon en mor för de tusentals barn hon tog hand om på sitt barnhem. Flickor sattes ofta ut för att dö och det första barn som Maria räddade var en liten flicka som hittades övertäckt av snö och is och hade förfrusna fötter. När flickan vaknade upp sade hon. ”Det är ingen som älskar mig.” Men på barnhemmet fick flickan, som kallades Frost, kärlek och växte upp till att sprida ljus i många andras liv. För Maria var det viktigt att ge de barn hon inte kunde rädda till livet en ordentlig begravning. Detta väckte förundran bland kineserna för i denna del av Kina ansågs barn under 12 år inte ha någon själ.

maria2.jpg

Gunnar Andersson var en riktig äventyrare. Här är han med två kamrater på Antarktis. Foto: Handskriftsavdelningen, Göteborgs universitetsbibliotek, Otto Nordenskjölds arkiv

 



Genom perioder av svält, oro och krig kämpade Maria för att ge sina skyddslingar mat, kläder och skolgång. Som åren gick fylldes trakten av vuxna som växt upp hos Maria eller vars familjer fått hjälp under svåra tider. Marias osjälviskhet gjorde att många blev kristna. År 1949 grep kommunisterna makten i Kina och en efter en måste de västerländska missionärerna ge sig av.

Maria var en av de allra sista som lämnade landet år 1951. Hon var svårt sjuk och dog kort efteråt. Hennes vän Gunnar Andersson som var troende kristen skrev om henne. ”Hon hade kommit hem till sin missionsstyrelse för att visa att hon gjort sin plikt till det bittra slutet, men själv skymtade hon genom plågorna hur vägen var kort till det rätta fadershemmet.”

Gunnar ja, hur har det gått för honom? Tack vare Marias kontakter bland missionärer runt om i Kina hade han och hans kollegor gjort fantastiska fynd. Bland annat grävde man fram en förmänniska som kallas Pekingmänniskan, en viktig pusselbit för att förstå människosläktets utveckling. Men Gunnar fascinerades mest av de gamla stenyxorna och lerkrukorna han hittade. Han kunde fastslå att det redan på stenåldern bott människor i Kina och att kinesernas förfäder på egen hand uppfunnit jordbruket.

Detta var en radikal idé i en tid då många västerlänningar ansåg att all civilisation spritt sig från deras världsdel. Gunnar hade stor respekt för kineserna och skänkte hälften av sina stenåldersfynd till Kina men tragiskt nog försvann fynden under krigen som drabbade landet. Japanernas invasion tvingade även Gunnar att lämna Kina för gott 1938. I Stockholm fanns den resterande delen av fynden i säkert förvar och samlingen blev grunden för Östasiatiska museet som Gunnar byggde upp. Han hade även gröna fingrar och odlade smultron och äpplen på en gård i Närke. Gunnar Andersson blev 86 år gammal och när han dog 1960 sörjdes han av en stor familj.