Margit Sahlin - vår första kvinnliga präst

När lärarens dotter avslöjade sina yrkesplaner blev det ett Herrans liv. Blyga Margit Sahlin blev Sveriges första kvinnopräst. Då flaggade motståndarna på halvstång.

Text: Maria Öhrn
Foto: TT

Det har gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina revolutionerande teser mot väggen i Wittenberg.

Men för kvinnor som också ville tolka och predika Guds ord var motståndet länge hårt - inte minst i Sverige.

Det skulle dröja ytterligare fyra och ett halvt sekel innan Sverige fick sin första kvinnliga präst - och då i form av en blyg och sjuklig lärardotter från Stockholm.

Margit Sahlin skrev in sig i historien, då hon på palmsöndagen den 10 april 1960 gav sitt prästlöfte och blev den första kvinnliga prästen i svenska kyrkan. 

En lång kamp hade gett resultat. Redan 1919 hade frågan väckts om kvinnors möjlighet att bli präster. Men fortfarande när Margit Sahlin tog sin teologie kandidat på 1940-talet, fanns inte en enda teologisk tjänst för kvinnor i hela den svenska kyrkan.

Idag är en majoritet av alla präster som vigs kvinnor. En enorm förändring. I bräschen gick Margit Sahlin men hennes väg var inte alltid lätt. "Det tar på krafterna att vara pionjär."

När Margit tänkte tillbaka på sin barndom vällde en våg av värme och tacksamhet fram. Bägge hennes föräldrar, mamma Rigmor och pappa Enar, var lärare. Pappan, som också varrektor och skolpolitiker, kom från en känd lärdomssläkt. Farfar Carl-Yngve Sahlin var känd filosof och rektor vid Uppsala universitet.

Margit föddes våren 1914 i Stockholm och var yngst i en syskonskara på åtta barn. Åldersskillnaden var stor och henne tre äldsta halvbröder på pappans sida var utflugna när hon började skolan.

Hon hade två jämnåriga bröder, Ingvar och Harald, som ofta var snälla och lät lillasyster hänga på och fånga fjärilar. Av alla syskonen var det brodern Harald som kom att stå henne närmast. Han följde hennes framgångar och motgångar och deltog genom åren i många verksamheter som Margit startade.

Margit lärde sig tidigt läsa och skriva och började skolan ett år i förtid. Mötet med skolan har hon beskrivit så här:

"Hopplöst blyg och rädd för de andra flickorna var jag, och samtidigt i somliga avseenden längre hunnen än kamraterna. Det grundlade en djup osäkerhet och obalans som jag nog aldrig riktigt har övervunnit."

Margit gled galant genom skolåren, men när hon skulle börja på Stockholms högskola blev det att abrupt stopp. Hon fick avbryta studierna och hamnade på sanatorium i Dalarna. Tbc:n visade sig vara allvarlig och kom också tillbaka men efter något år hade Margit som genom ett mirakel blivit frisk och kunde fortsätta sina studier, nu i Uppsala.

Under sin ungdom tillhörde Margit Ungkyrkorörelsen. Tillsammans med sin bror och andra ungdomar åkte hon land och rike runt och predikade och sjöng. Rörelsen var en väckelserörelse inom Svenska kyrka.

I Uppsala trivdes Margit bra. Vid sidan av språkstudierna blev hon alltmer engagerad i kyrkan. Redan 1938 skrev hon i den kristna tidskriften Vår lösen en artikel, som väckte stor uppmärksamhet, om ett ämbete för kvinnor i Svenska kyrkan.1940 doktorerade hon och började därefter att läsa teologi.

Margit hade svårt att hitta sin plats i Svenska kyrkan då det vid denna tid inte fanns någon tjänst för en teologiutbildad kvinna.

Efter fredsslutet i maj 1945 öppnade sig åter världen och Margit gav sig ut på många och långa resor i Europa och hämtade inspiration från andra kyrkor och traditioner. Resorna gick bland annat till Taize i Frankrike, Iona Community i Skottland och till italienska Assisi, den helige Fransiscus hemort..

Många kvinnor vände kyrkan ryggen, då den framstod som en stor bromskloss. Men trots motstånd och besvikelser gjorde aldrig Margit detta. Hon delade kvinnorörelsens kritik, men gav aldrig upp.

Som 23-åring hittade Margit sitt paradis framför andra – den lilla byn Styrsjöbo i Dalarna. Hit åkte hon för att få vila och ro i en stressad tillvaro. 1949 testamenterade en granne ett hus till Margit och hon kom genom hela livet att tillbringa mycket tid i den lilla byn.

Margit ville finna en plats i kyrkan, men det var vid denna tid inte lätt för en kvinna. Från början var hon inte intresserad av ett kvinnligt prästämbete. Hon ville ha en tjänst i kyrkan. Debatten om kvinnliga präster tog ny fart i början av 1950-talet.

Margit hade länge haft en dröm om att starta en mötesplats för kvinnor inom Svenska kyrkan. 1950 blev hennes dröm verklighet och S:ta Katharinastiftelsen bildades och fick sitt första säte på Sparreholms slott i Sörmland.

Stiftelsen kom att bli en del av Margit Sahlins livsverk och hon var ordförande och aktiv här ända fram till sin död. Numera finns stiftelsen inne i Stockholm och har som främst mål att vara ett samtalsforum för tvärtänkande, djupgående öppna samtal i livs- och samhällsfrågor.

På kyrkomötet 1958 togs det så äntligen beslut om att också kvinnor skulle få prästvigas. Beslutet var kontroversiellt och nästa dag var tidningarna fulla av notiser om flaggor på halv stång och kvinnoprästmotståndare som uppmanade unga präster och teologer att lämna kyrkan.

Margit funderade fram och tillbaka på om hon skulle prästviga sig eller inte, men beslöt slutligen att göra så. Hon prästvigdes i S:ta Katharina kapell på palmsöndagen 1960.

Tio år senare 1970 fick hon tjänsten som kyrkoherde i Engelbrekts församling i Stockholm. Även här var hon en pionjär – det hade aldrig tidigare funnits någon kvinnlig kyrkoherde i Svenska kyrkan. 

Debatten om kvinnliga präster fortsatte och det fanns länge manliga präster som vägrade att arbeta med kvinnliga präster. Först i mitten på 1980-talet blev det mer och mer accepterat och idag finns det alltså fler kvinnor än män på våra prästutbildningar.

Margit gick i pension 1979, men fortsatte att vara aktiv i S:ta Katharina stiftelsen och i samhällsdebatten ända fram till sin död 2003.

Hon var då nästan 89 år gammal. Att hon blev så gammal var förvånande, inte minst för henne själv, med tanke på hennes sjukdomar och svaga hälsa ända sedan barndomen.

 

Fotnot: De två andra kvinnorna som prästvigdes 1960 var Elisabeth Djurle för Stockholms stift och Ingrid Persson för Härnösands stift.

 

Fakta: Ur boken Margit Sahlin – på väg mot verklighet av Elisabeth Nordlander (Artos & Norma bokförlag)